torsdag 3 oktober 2013

Jag och musiken 42.

När åttioåttorna började högstadiet var jag sugen på att få med mig elever till ett nytt ”Pack”. Jag visste, att det fanns en mycket lovande basist, Oscar Kratz. Han hade spelat bas med den äran i musikalen ”Hyran” och det fanns en given trummis också: Kim Svensson.
Jag frågade runt lite försiktigt.
Jodå.
Sandra Karlsson från Fågelfors spelade piano och sjöng bra. Hon var gärna med.
Patricia Olsson, Charlotte Neumann, Hannes Ewerth och Henrik Åborn från Berga sjöng bra och var intresserade.
Anton Johansson och Viktor Axelsson ville lära sig spela gitarr, och dom lärde sig snabbt.
Vi repeterade och spelade på ett föräldramöte någon gång i november i sjuan. Viktor kunde ”Apache” felfritt och Patricia Olsson glänste i ”Eternal flame”, där några flickor körade rent och fint.
Det såg lovande ut inför musikalen i nian.
Vid höstterminens slut framförde eleverna några låtar på scenen i sporthallen, och det lät bra.
Det såg ännu mer lovande ut inför musikalen i nian.
Tyvärr sprack ballongen.
Musik liksom idrott måste vara roligt, och då menas inte bara att stå på scenen eller spela matcher.
Man måste tycka att det är kul att öva och träna.
Jag minns det mycket tydligt, när vi övade ”One way ticket” med Charlotte Neumann och en av musikanterna inte tyckte att det var roligt längre.
Det enda som fanns att göra var att bita i det sura äpplet, men å andra sidan har jag bitit i surare äpplen, och åttioåttorna gjorde en riktigt bra musikal när dom gick ut nian, nämligen ”Summer of ’69”.
När nittioettorna började högstadiet tyckte jag att nu borde det väl äntligen lyckas med ett ”Pack” igen. Någon gång under vårterminen i sjuan samlade jag några intresserade pojkar, Josef Bom Semaan, Alexander Johansson, Alexander Olsson, Mikael Karlsson (numera Wessel) och John Persson.
Jodå, musik var roligt.
Dom provade på ”Heartbreak hotel”, ”Twist and shout”, ”All shook up” och några till.
Det gick bra, över förväntan, men det blev ingen nytt ”Strömers Pack”.
Dom ville klara sig utan mig, och det gjorde dom också – med den äran.
Det äpplet var inte särskilt surt att bita i, men det tog emot lite, när jag kände att jag inte behövdes.
Det tog inte alls emot längre, när vi gjorde musikalen ”Hot stuff”.
Jag tror inte, att vi någonsin har haft en bättre orkester i en musikal, och då jämför jag med ”Grease” och ”Memories” där mycket skickliga ungdomar gjorde bra musik.
Dom skötte det som sagt själva.
I efterhand kan jag bara konstatera, att det nog var bäst som det skedde.

Jag längtade fortfarande efter ett nytt ”Pack”.

Inga kommentarer: