Jag och musiken 41.

1983 satt jag med i Högsby IK:s styrelse, och samma år firades HIK:s 75-årsjubileum. Jag fick uppdraget att ordna med musikunderhållning på jubileumsfesten.

Fröviskolans matsal var hyrd för ändamålet, och en orkester bokad för dansmusiken.

Det gällde bara några låtar, kanske 15-20 minuter.

Jag fick veta, att Benny Bergeskans var en duktig basist och sångare (Jag visste inte då, att det inte finns omusikaliska Bergeskansar), samt att Karl-Johan Svensson, Kalle Stins, var duktig på gitarr.

Jag fick med mig Fredrik Jejdling på trummor och Patrik på tenorsax och satte mig bakom pianot.

Vi övade några gånger nere i dåvarande musikskolans utrymme i källaren i mellanstadiebyggnaden, och det lät bättre än jag hade förväntat mig. Benny var bra på ”Don’t be cruel”  och Blue suede shoes”, och jag själv tog ”Whole lotta shaking going on”.

Det såg mycket lovande ut, men det blev ett beklagligt framträdande.

Gitarristen i dansorkestern, vars namn är borta ur minnet, hade känt igen mig från min tid i The Fox Hunters, och skrädde inte orden om hur han hade lyssnat på oss och dansat till vår musik på 60-talet när dom lämnade plats åt oss.

Förväntningarna var uppskruvade, men fallet blev platt.

Benny och Kalle hade inmundigat sitt förråd av måltidsdrycker redan före maten, och de var definitivt inte i form för att göra musik.

De hade inte spelat på Mölna loge på 60-talet.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/07/musiken-och-jag-17.html

där jag hade lärt mig hur riklig alkoholkonsumtion påverkar den musikaliska förmågan.

Fiaskot var ett faktum, men ”lyckligtvis” hade även en stor del av gästerna förtärt alkohol, så vi fick några snälla ord efteråt.

Det var vi inte förtjänta av.

Jag höll god min, men skämdes!

Fem år senare var det 80-årsjubileum, och då fanns jag på scenen i sporthallen tillsammans med Patrik, Mattias Lenhoff och Fredrik Jejdling från det f.d. pojklaget.

Jag hade satt en bra text till ”Apans sång” ur Djungelboken (År 1908, då bildades vårt lag... ”SJ SJ gamle vän” (Högsby IK, gamle vän, jubileum nu igen…)och någon låt till.

Den gången var vi värda applåderna och berömmet.

1998 var det 90-årsjubileum, och jag fick med mig Kalle Berggren, Michael Bergeskans och Markus Fredriksson till Stabygården. Som alla förstår var det en förstklassig kompgrupp. Jag behövda bara stå med min gitarr och flyta med.

 Samma ”Apans sång” och några till mottogs med förtjusning av publiken.

2008 var det 100-årsjubileum på Bruksgården i Fågelfors, och åter fick jag nöjet att svara för musiken, denna gång tillsammans med Kalle Berggren, Michael Nilsson och Mikael Karlsson (numera Wessel).

Än en gång hade jag en förnämlig kompgrupp, och återigen var Kalle Berggren med på trummor. Tack alla ni som ville vara med och kompa mig genom åren, men mitt största tack till Kalle!

Jag inledde med att förklara för publiken, att jag tyckte om att göra musik tillsammans med jämnåriga. Jag var 67, och det var dom också. (25+22+20).

Vi fick spela ”Ola med svarta bältet” (mel. Rudolf med röda mulen) två gånger, eftersom denna drift med en pajas på skatteverket i Oskarshamn väckte så stor förtjusning hos den talrika publiken att dom begärde en repris.

Jag vet inte om jag är i livet vid nästa HIK-jubileum eller om jag klarar av att spela gitarr och sjunga. Jag har inte heller någon aning om det finns musikanter, som kan kompa mig då.

I så fall återkommer jag.