Jag och musiken 33.

Åren gick, och vi hade fortfarande hyfsat med spelningar. Vår trummis Leif flyttade till Göteborg 1967 och ersattes den 7 oktober av Jörgen "Ludde" Lantz, som hade varit med när Leif gjorde lumpen.

(Ludde dog i cancer i december 2012. Han finns med på bilden från Parkhyddan i Nässjö, ”Jag och musiken 19”.)

Popmusiken utvecklades i snabb takt i mitten på 60-talet, men det gjorde inte vi.

Vi hade inte en chans att planka exempelvis Eric Clapton eller Jimi Hendrix.

Vi behärskade inte tekniken.

Vi hängde inte riktigt med.

Vi styrde in på ett litet stickspår.

Vi blev nästan som ett dansband, trots det inte fanns dansband på 60-talet.

Vi spelade fortfarande enbart låtar vi själva tyckte om, men vi tvingades välja dom vi klarade av.

Stämsången var fortfarande vår styrka, och Ludde höll lätt sina stämmor.

Vi platsade fortfarande i Boråsparken, på Pigalle i Nässjö, Stugan och Rigoletto i Jönköping, S2-Salen i Karlsborg, en hel del bygdegårdar och naturligtvis på hemmaplan, Åsavallen i Gränna och Boklunden på Visingsö.

I juni 1967 bytte vi namnet The Fox Hunters ”Räfjägarne” till JOKKES.

För vår publik var vi dock fortfarande The Fox Hunters, och är så än idag i Gränna med omnejd.

Samtidigt gjorde Bingon sin entré.

Det var enklare för idrottsföreningar att anordna Bingo än dans.

Det gav oftast mer pengar.

Danskvällarna blev färre, och på mindre orter upphörde de ofta helt.

Hösten 1968 började jag studera tyska vid dåvarande universitetsfilialen i Linköping.

Jag fick annat än musiken att prioritera.

Den 10 juli 1969 föddes Patrik.

Han är född mellan två spelningar på Åsavallen i Gränna, den 9 och 11 juli.

Jag fick göra fler prioriteringar.

Antalet spelningar minskade successivt, och vi övade mer och mer sällan.

Vi hade haft problem med att hitta replokaler länge.

Vid ett tillfälle, jag tror det var 1965, tog vi färjan till Visingsö med Viktor IV, släpkärra och några av våra trogna fans.

Där övade vi i bygdegården en lördagskväll och övernattade på luftmadrasser och sovsäckar.

Sedan övade vi halva söndagen, tills vi tog färjan tillbaka till Gränna.

Senare fick vi hålla till i Uppgränna nedlagda skola.

Den behövde vi nu inte längre.

Vi slutade.
Den 16.8 1970 annonserade vi vår sista spelning.
JOKKES orkester (f.d. the Fox Hunters) fanns inte längre.

Vi hade under åren köpt en förstärkare, en elorgel och en släpkärra gemensamt. Det delade vi nu upp i största samförstånd.

Jocke fick släpkärran, 

Staffan tog elorgeln, och jag fick hålla tillgodo med VOX AC30, för jag fick välja sist.

Fortfarande räknar jag Leif, Staffan och Jocke som några av mina allra bästa vänner genom tiderna.

Vi hade mycket mer roligt tillsammans än jag någonsin skulle kunna skriva på min blogg.

Vi hade någon enstaka spelning i början av 70-talet, men The Fox Hunters fanns inte mer.

Alla vackra sagor har ett slut.