Jag fick många glädjande kommentarer till mitt kulturstipendium, och jag har sparat dom noga.
Vanligast var ”välförtjänt”.
Jag tycker att välförtjänt stämmer bra här också.
Att få igång flick- och damfotboll i en liten by är värt beröm.
Jag har haft båda som elever på Fröviskolan; Kristina även som klassföreståndare och trivdes bra med dem båda.
Ta emot mina gratulationer!
Jag fick för övrigt samma stipendium 1985 (Kristinas födelseår!) för att jag hade haft hand om fyra flicklag.
Vi ses nog!
Så här dagen efter är jag helt överväldigad av alla gratulationer till mitt kulturstipendium. Tack än en gång.
Ni ska veta, att jag aldrig har varit den bäste i något musikaliskt sammanhang, i bästa fall näst bäst, men jag har varit med och gjort det jag kunde.
Jag läser noter sämre än en dyslektiker läser böcker, och använder mig av ”nötter” i stället.
Med stor glädje minns jag mitt senaste - troligen sista - musikaliska framträdande i öltältet på Högsbydagen i fjol.
Att få hänga med dessa musiker och avsluta traditionsenligt med ”Johnny B Goode” inför en publik med många kända ansikten var en glad och minnesvärd upplevelse.
Alla i detta Strömers Pack är klasser bättre än jag.
Marcus Högkvist skulle vara given i landslaget om det fanns ett för gitarrister.
Mikael Wessel, Hugo Lundström, Andreas Lengyel, David Fredriksson, Andreas Askebring och Christoffer Johansson skulle platsa minst i div 1, några troligen i superettan eller till och med allsvenskan med sina instrument och sin sång.
Detta sa jag till Marcus när vi skildes på söndagen.
Då svarade han:
- Men du är bra på något annat, Strömer.
- Vadå? undrade jag.
- Du är bra på att få folk att tycka att musik är roligt.
Han utesluter inte en spelning till.
Det lade jag omsorgsfullt i mitt minne.
