Rätt trend.

165 SVT Text        Torsdag 23 maj 2013

Opinionen enligt SKOP:s mätning                                            

Siffrorna visar väljarstöd i procent med förändringen i procentenheter:   

Moderaterna           28,5 (-1,7)    

Folkpartiet            5,8 (-0,8)    

Centerpartiet          4,2 (oför)    

Kristdemokraterna      3,7 (+1,2)    

Socialdemokraterna    34,2 (+2,2)    

Vänsterpartiet         5,4 (-0,9)    

Miljöpartiet           9,9 (+1,6)    

Sverigedemokraterna    6,6 (-0,8)    

Glädjande, mer glädjande, mest glädjande.

                                        

Verkar bekant.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16816430.ab
Det har jag tyckt hela tiden.
Bestraffa dom som sprider hatet, om låter sig göras.
Hatet sprider sig, föder och göder mer hat och till sist händer något ännu otrevligare.
OBS! Sajtens styrs av en ökänd sverigedemokrat, Mats Dagerlind.
Bara han själv vet vilka syften han har.

Jag och musiken 7.

Så småningom skaffades det ett trumset, dvs. en virveltrumma, en hi-hat och en cymbal. Sologitarr hade vi inte, så solona hoppade vi helt enkelt över. Vi sjöng rakt ut i luften med kraftiga röster. Förstärkare, högtalare och elektriska gitarrer hade vi varken råd med eller en realistisk tanke på.

The Stars Skiffelgrupp hade blivit ett rockband med några av dåtidens låtar på repertoaren;

Teddy Bear, Don’t be cruel, Hard headed woman, Mean woman blues, Be-bop-a-lula, Singing the Blues och Buona Sera var några av låtarna som vi framförde med mycket spelglädje och begränsade kunskaper och färdigheter

Basisten musikaliska förmåga var  minimal, men han "drog" bra. Han kunde de tomma strängarna G – D – A – E samt Bb – F och C. Dessutom hade han lärt sig basgången i introt till ”Won’t you wear mig ring”. Det var han mycket stolt över.

Gitarristerna kunde väl ett tiotal ackord.

Jag själv var ingen pianist och kunde inte mycket, men dom andra kunde ingenting alls, så jag fick sätta mig vid tangenterna.

Trummisen var yngst men han var den bäste av oss.

Vi fick en och annan spelning (jag tror att det heter gig numera). Vi var på Turisthotellet i Gränna, vi spelade på Visingsö och i några av småbyarna runt Gränna.

Vi deltog i en talangtävling i Huskvarna Folkets Park, där vi kom tvåa av fem deltagare.

Vi lärde oss mer och mer, men så kom 1960, och i likhet med Elvis Presley gjorde jag och Jocke lumpen, Elvis 1958-1960, Jocke och jag 1960-61.

Efter lumpen började jag studera matematik vid Göteborgs universitet, och Jocke och jag lade undan musiken.

Att det bara skulle bli ett tvåårigt avbrott visste vi inte då.

Dagens anka.

NY FÅNGSTMETOD

Inbrottstjuvar på tak greps med älghorn. (Helsingborgs Dagblad)

Jag och musiken 6.

En solig septemberdag 1958 kom en man cyklande emot mig på Brahegatan i Gränna. Han stannade och frågade mig, om jag kunde spela gitarr.

Jag minns situationen fotografiskt, som en jpg-fil ungefär. Jag vet var han stod och var jag stod på trottoaren strax söder om Andréehuset.

Jag svarade ja, för jag hade lärt mig dimackord och att flytta ett Bb- ackord så att jag kunde spela Eb, och tyckte följaktligen att jag kunde spela gitarr.

Han hette Thure Carlsson och berättade, att han spelade dragspel. Hans bror Olle spelade kontrabas, och han bjöd in mig till sitt hus Vättergatan 12 för att kolla om jag platsade i en dragspelstrio.

Han spelade sina låtar, och jag hängde med ganska smärtfritt. Avestaforsens brus, Drömmen om Elin, Livet i Finnskogarna och diverse andra gammeldanslåtar satt som en smäck, liksom de flesta av det sena 50-talets slagdängor: Seeman, Volare, Love letters in the sand och många andra.

Jag platsade.

Några låtar fick jag senare nöjet att sjunga, och jag kan många av dom utantill än idag. (När ”Marina” var med i melodikrysset tidigare i år med en instrumental version, sjöng jag till Inas förvåning med i hela låten,)

För det mesta spelade vi i Örserums hembygdsgård (vi var ”husband” där), och en spelning avlönades med 15 eller 20 kronor. Det var mycket pengar för en tonåring som hade lagt sig till med ovanan att röka. Ett paket John Silver kostade då 2:40.

Jag gjorde musik tillsammans med bröderna Karlsson i drygt tre år, men sedan kom annat emellan.

En episod förtjänar att berättas.

En sen eftermiddag under kräftsäsongen i augusti 1959 kom Thure och knackade på med andan i halsen. (Vi skaffade telefon först julen 1963.)

- Ta på dig finkläderna! Vi ska spela åt ambassadör Eric Boheman uppe vid Ören på en kräftskiva.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Boheman

Det namnet kände jag igen och jag blev rejält imponerad. (Det blir du också, om du klickar på länken och läser.)

Hans privatchaufför kom och hämtade oss för de 10 km det var frågan om. Vädret var strålande, så det var dukat utomhus. Ambassadören kom personligen och skakade hand med oss och frågade om vi kunde Flickorna i Småland, Kors på Idas grav och tre låtar till, som jag har glömt.

Vi kunde, och han angav tonarterna de skulle spelas i. Thure och jag ville gå avsides och spela igenom låtarna, men Eric Boheman frågade, om vi inte ville äta några kräftor först.

Det ville vi, och det var nästan små humrar vi fick, samt var sin nubbe, så att inte kräftorna skulle känna sig förolämpade. Jag kan se det välfyllda fatet framför mig än idag!

Så började gästernas bilar rulla in, och det rörde sig om uteslutande svarta limousiner märkta CC och CD. Jag tyckte mig urskilja Cadillac, Buick, Plymouth och de Soto.

Vid ett givet tecken stegade vi fram till sällskapet, körde ett kort intro och spelade. Boheman framförde snapsvisor till låtarna (Med lingonröda näsor, Imbelupet glaset står osv) och däremellan drog vi oss diskret tillbaka.

När vi hade spelat klart kom ambassadören och frågade, vad vi ville ha betalt.

- Ja, sa Thure, vi har ju inte spelat mer än fem låtar, och vi har blivit bjudna på kräftor, men kvällen har ju gått åt, så 50 kronor är nog inte för mycket.

Kräftorna hade med gästfrihet att göra, fick vi veta, så han tog fram sin plånbok och halade upp en hundralapp, överlämnade den till Thure, tackade oss för bra musik, skakade hand med oss en gång till och bad chauffören skjutsa oss tillbaka till Gränna.

Thure hade menat 50 kronor för oss båda, men det höll han tyst med.

Jag hade fått 10:- per låt i gage.

Det överträffades först den 19 maj 1965.

Dagens anka.

FARLIGT I SKOGEN

Forsberg ska hjälpa SHB att träffa rätt. Skogsägare utpekad målgrupp.

Handelsbanken tar hjälp av tidigare skidskyttedrottningen Magdalena Forsberg i en kampanj riktad mot företagskunder inom lantbruk och skog som börjar idag.

(Svenska Dagbladet, rubrik och bildtext)

Musiken och jag 5.

En yngling i Gränna hade köpt en snygg kompgitarr, men han var inte särskilt bra som kompgitarrist. Han var inte så bra på att spela poker heller.

Vid ett tillfälle hade han blivit skyldig mig 30 kronor efter en pokerkväll. Han erbjöd mig gitarren för 180:- minus de 30:- han var skyldig mig. Den hade kostat 280:-, vill jag minnas, så jag köpte den.

Han platsade bra på tvättbräde, när vi så småningom bildade en skiffelgrupp. Hans yngre bror ”spelade” bas, vilket innebar att han drog till med något på någon av strängarna. Vi var tre, som kunde några ackord på gitarr, så vi salade till en mandolin, och den fick jag lära mig ta några ackord på, för dom andra ville inte.

Vi kallade oss pretentiöst nog för ”The Stars Skiffelgrupp”.

Vi fick hålla till i ett hus på Sjögatan i Gränna. Det ägdes av Lauritz Madsen på Ribbagården, och där tillbringades många kvällar och helger.

Vi var inte särskilt bra, men vi hade kul, och det kom ungdomar och lyssnade på oss fullt frivilligt.

Vi gjorde bland annat en spelning i Aneby Folkets hus, och fick märkligt nog massor med bifall och applåder.

Vi kom trea i en talangtävling på Rigoletto i Folkets Hus, Jönköping. Resultatet var direkt avhängigt av, att det var tre deltagande grupper.

Men vi blev bättre med åren.