Den 1 april 1964 var en onsdag. Jag hade två parallellklasser i matte, 9y3 där jag var klassföreståndare och 9y4.
Jag hade matte med min klass första lektionen, och jag skickade fram någon att räkna på tavlan. Man räknade ett exempel på tavlan så att alla fick se hur man skulle göra, och sedan räknade eleverna liknande tal för att befästa metodiken.
Så skulle jag skicka fram Inge att räkna nästa tal, då jag började fundera över ”men Inge räknade ju det talet igår”. Jag smög diskret fram till schemat och kollade.
Jodå, jag var utsatt för ett aprilskämt av det lurigare slaget. Dom hade bytt med varandra. Den andra klassen hade engelska för Bertil Alm, så jag sa:
- Jag ringer Berra och talar om att vi är lurade.
- Nej för fan! tyckte klassen. Låt honom komma på det själv!
Berra kom inte på det. Han körde hela timmen och fick höra ”April! April! först i slutet.
Jag minns att jag berömde eleverna för deras fyndiga aprilskämt.
Ett bra aprilskämt ska
1. Vara ofarligt och inte göra skada.
2. Kunna undvikas och avslöjas
3. Man ska kunna skratta eller småle åt det efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar