Ett minne från högstadiet.

Jag hittade det här uråldriga pennfodralet längst in i en låda jag ”städade”, och det väckte några minnen från min tid på Fröviskolans högstadium.

Det hände, att elever körde det löjliga tricket ”Ja ha ingän pännä” (fonetisk stavning) för att slippa göra de tråkiga uppgifter jag sysselsatte dom med. (Alla mina uppgifter var tråkiga)

Då erbjöd jag generöst en av pennstumparna i fodralet som gåva.

Erbjudandet avböjdes dock oftast.

Senare ändrade jag receptet och frågade klassen:

- Vem kan låna Daniel en penna?

Det fungerade bättre, eftersom Daniel fick lämna tillbaka pennan efter lektionen.

(Daniel heter egentligen något annat, eller inte)

På dagen 50 år sedan igen (inget skryt).

Det här är en episod, som finns tydligt i mitt minne. Nästan allt finns kvar, men inte knuttens ansikte.

Vi kunde ”Tjack Bärri”, en del av hans låtar riktigt bra.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-30.html

På dagen 50 år. OBS! Skryt!

Idag är det på dagen 50 år sedan det stoltaste och mest glädjefyllda ögonblicket i mitt liv med musiken.

Det har gått ett halvsekel, men min minnesbild är knivskarp.

Jag kommer ihåg det som idag.

Förtjusningen över att föräras detta förstapris.

Den omedelbara lyckokänslan.

Mina tre medmusikanters strålande ansikten.

Ett enda stort glädjerus.

Inte att undra på, förresten.

Jag kan inte låta bli att skryta med detta idag, nu när jag är f.d. föredetting.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-31_31.html

Deprimerande.

Klockan 18.00 idag satt jag bänkad i sporthallen för att övervara det s.k. kulturbrukets avslutning.

Jag ville med egna öron och ögon bilda min uppfattning om hur efterträdaren till den hänsynslöst slaktade kommunala musikskolan bidrar till att utveckla musik och sång i vår kommun.

Jag blev mer än besviken.

Till det s.k. kulturbruket kommer en lärare från Västervik, två från Oskarshamn och två från Kalmar för att undervisa ungarna.

Min första tanke var vad detta kostar i reseersättning.

Sedan presenterades ett knappt 50-tal deltagare, men antalet anmälda var 150, fick jag veta.

Var dom andra 100 fanns vet jag inte.

Sedan framfördes ”Hotel California” av en lärare och en elev.

Sedan spelade en annan elev gitarr med samme lärare i två låtar, varav en presenterades som Varm Korv Boggie, och det kanske det var.

Sedan spelade två pojkar elgitarr och trummor medan läraren spelade elbas.

Summa fem (5!) unga musikanter.

Jag tror nog, att dom gjorde sitt bästa, och en och annan nerv kan ha spökat lite, men jag hade väntat mig bättre.

Tar man hit lärare från andra orter förväntar jag mig betydligt mer.

Lennart Petterssons, Nils-Gustav Runborgs, Gillis Fredrikssons och Ove Sundins elever presterade flera klasser högre.

Observera, att jag inte nedvärderar ungarna som spelade!

Jag tror fortfarande att dom gjorde sitt bästa.

Felet finns någon annanstans.

Det begicks 2009, när den kommunala Musikskolan förintades.

Mitt förslag är radikalt och lättbegripligt:

Ewa Engdahl lägger ner det s.k. kulturbruket.

Hon har rutin på området och är känd som nedläggningsexpert.

Jag är övertygad om att rankingen, som placerar Högsby kommun på den absoluta jumboplatsen bland Sveriges 290 kommuner när det gäller kulturen stämmer med verkligheten.

Se även

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2015/04/samst-i-sverige.html

Jag är bedrövad, nedstämd, ledsen, uppgiven och känner vanmakt.

Jag presenterar en strof ur ”Here I go again” med The Hollies, ett av mina favoritband från 60-talet.

https://www.youtube.com/watch?v=BkHVQP0L8X8

efter exakt 1.03.

Precis så känner jag det.