Tack alla!

 

Hej på er alla mina Facebookvänner.

Jag är glad, tacksam och överväldigad av alla gratulationer jag fick igår.

Jaja, jag vet att det rör sig om ett klick, men ändå.

Susanne Åströms gratulation satt väldigt nära hjärtat, och flaggan finns kvar.

Camilla Olofssons värdesatte jag också högt.

Jag finns i era minnen, liksom ni finns i mitt, de flesta är f.d elever, men många är från min barn- och ungdomstid i Gränna, några är musikanter från den tiden, betydligt bättre än jag och några till.

Jodå, jag hade en bild av er, varenda en, även om en del bilder är gamla.

Har ni samma tur som jag har haft kan ni också bli 82 år.

Ni kanske hör av er om ett år....

Saknad.

Med sorg och saknad noterar jag att ännu en av mina f.d. elever inte finns bland oss längre.

Pär var en gladlynt och positiv elev.

Jag kallade honom ”Son of a clipper man” (Jfr. Dusty Springfield) eftersom hans far, Hans Hammarlund var frisör i Berga.

Mitt sista minne av Pär som elev var att han fick slå tärning om sitt slutbetyg i svenska.

Jag bedömde honom som 3,5 och eftersom det betyget inte fanns slog han tärning och fick en fyra.

Han och hans dåvarande sambo bodde här på Ringvägen 3A ett tag, och hon hjälpte oss i Fröviskolans första musikal, Cats” 1988, genom att ta hand om pianot.

Pär bodde senare på Lyckhemsgatan i Jönköping, där jag själv hade bott två år under min gymnasietid.

Han hörde ofta av sig, och var mer än en f.d. elev.

Jag betraktade Pär som en god vän.

Pär är den tredje eleven i den klassen som är borta.

En trampades ihjäl i Kristianopel och en omkom i tsunamin.

För mig känns det fel att mina f.d. elever går bort före mig.

De ska ju ha mer tid kvar på Planeten.

 

Tante Erika.

Idag är det 100 år sedan min moster, Tante Erika, föddes.

Hon dog den 18 mars 2017.

Hon levde ett långt liv, fyllt av umbäranden, besvikelser och sorg men även glädje

Hon hamnade i ett arbetsläger hos tjeckerna 1945.

Hon kom till Gränna 1946, men återvände till Tyskland.

Hon överlevde make och barn med mer än 30 år.

Hon kom till Gränna nästan varje sommar med familjen och hälsade på hos oss.

Vi besökte henne ofta.

Hon är borta, men minnena är kvar.

Meine liebe Tante Erika.

 

49.

 

Efter min sista spelning med Strömers Pack undrade Ina, hur många olika ungdomar jag haft i alla Pack.

Här är listan, fritt ur mitt minne:

Det första ”Packet” var Pojklaget, som jag kallade dom, eftersom vi hade lärarorkestern då:

Mattias Lenhoff, Conny Karlsson, Stefan Freij, Magnus Hedenström, Stefan Herdinius, Patrik Strömer och Fredrik Jejdling ingick. (7)

Sedan kom Strömers Pack med Michael Bergeskans, Andreas Askebring, f. Johansson, Marcus Högquist, Andréas Lengyel, Ulf Petersson, David Fredriksson, Anders Svensson, Henrik Sanglén och Lars Jonsson. (9)

Nästa Pack bestod av Marcus Fredriksson, Peter Kvillegård, Rickard Nilsson, Mikael Svegmo, Anders Össmar, Kalle Berggren, Bill Front och Jonathan Chauca, Mats och Emil Johansson i olika konstellationer. (10)

Nästa Pack lades ner när det inte var roligt längre, någon gång i åttan. Oscar Kratz, Anton Johansson, Sandra Karlsson, Viktor Axelsson, Charlotte Neuman, Patricia Olsson, Henrik Åborn och Kim Svensson. (8)

Elvisbandet var inget Pack, men jag var med och övade Catja Lundström, Oliver Lundström, Jonathan Karlsson, Mikael Wessel, Simon Johnsson, John Friberg Michael Nilsson, Andreas Olsson och Andreas Stenfeldt f. Johansson. (9)

Strömers Sista Pack startade med Hugo Lundström, Viktor Bloom, Daniel Hägglund och Andreas Almqvist. I februari 2014 ersatte Oliver Lundström Daniel och Andreas, och Elias Wärnlund kom med 2015. (6)

Summa 49

Hur många spelningar för publik vi har gjort klarar mitt minne inte av.

”Musik för fan!”

Nu är det slut.

Nu är det slut.

Igår var det med stor säkerhet sista gången jag spelade med min Fender Jaguar, som jag köpte i mars 1963 på Hagströms musik i Jönköping och kopplade in den i Vox AC 30 som föll på min lott när vi la ner The Fox Hunters.

Minnena med dessa två följeslagare är många, till 99% glada, trevliga, lyckliga, vackra, härliga och i något fall imponerande.

Det går inte att räkna upp alla.

Den sista finns i färskt minne.

Märk att vi repeterade i knappt1½ timme på lördagseftermiddagen!

Hugo Lundström var med i Strömers Sista Pack från början för drygt 13 år sedan. Han är envis och beslutsam, och han ville hela tiden bli bättre.

Det blev han.

Som Patrik sa:

En bra trummis är som en bra målvakt i fotboll. Han skänker trygghet åt hela laget.

Han håller reda på sitt och rättade Marcus vid ett tillfälle.

Det gör man inte ofta.

Man kan tro att det är en staty av Michael Bergeskans på scenen, eftersom han står stilla och spelar bas, men det är hans stil. Samma stil hade John Lennon på Hovet den 29 juli 1964. Han stod också blick stilla.

Jag hörde Michael hela spelningen i lördags.

Det var en njutning. Han ligger på precis lagom, gör alltid rätt.

Med det grundkompet kan det bara gå bra.

Andreas Askebring hade jag bredvid mig. Vi delade på Voxet, och jag hörde honom spela hela tiden. Han sköter harmonierna tillsammans med pianot och lägger på lämpliga riff. Dessutom sjöng han ”All my loving” riktigt bra, säkert det bästa framförandet genom tiderna. Starkt, Andreas!

Magnus Petersson gjorde jag musik med för första, enda och sista gången. Att han skulle vara bra, till och med mycket bra visste jag, eftersom han är en Petersson, men att han skulle vara så suveränt bra märkte jag vid repetitionen. Han ligger på där det behövs, han spelar lugnt när det ska vara så, och fingrarna hittar rätt.

Dessutom hjälpte han till med att lägga på stämmor där det behövdes, och han visste hur.

Det var på tiden att jag fick göra musik tillsamman med dig, Magnus!

David Fredriksson gör sig bäst i dom lite råare låtarna. Jag skulle inte vilja höra honom i exempelvis ”Let it be”, men i Rosalita var han mycket bra. Han lever sig in i musiken på ett tydligt sätt. Sweet home Chicago fick jag hjälpa honom med. Kul, även med solglasögonen! Dessutom höll David ordning på låtarna. Bra gjort.

Vad Christoffer Johansson kan visste jag innan. Storbandets genom tiderna bäste tenorsaxofonist, och då har han haft både Patrik Strömer och Henrik Sanglén som konkurrenter. Observera, att Christoffer är född 1990, samma år som vi började med Packet.

Sonen Patrik Strömer hjälpte till med sin lur, men det bestående minnet är hans munspel i ”The River”. Jag berömde med ”suveränt” redan på repetitionen och kallade det munspel med överskruv. Det gör inte många om, eller ens i närheten.

Marcus Högqvist är värd ett eget kapitel, men det kan bli för mycket. Tidigare sa jag, att om det fanns ett landslag för gitarrister som i fotboll, så skulle han vara given.

Nu säger jag, att han är på pallen som en av Sveriges tre bästa gitarrister. Hans solon är kort och gott hans solon. Däremellan lägger han på det som behövs.

Hans sång är utomordentlig och ”Let it be” kändes på hela min rygg.

Det är en stor ära för mig att ha fått göra musik tillsammans med Marcus.

Tack ni sju för all musik vi har gjort tillsammans.

Vi har en sak gemensamt: Fröviskolan!

Nu är det slut.

PS! Att se Lennart Pettersson och Gillis Fredriksson med respektive i publiken gladde mig. Deras betydelse för musiklivet i Högsby kommun kan inte överskattas. Ni hjälpte mig många gånger.

Så var det.

Före gårdagens spelning med Strömers Pack läste jag upp detta:

Höstterminen 1990 hade jag tre elever i sjuan i tyska, Andreas, Marcus och Michael. Jag upptäckte att vi hade en gemensam håltimme andra timmen måndagar och att musiksalen var ledig då. Jag frågade om de ville göra musik. De ville, och vi började försiktigt. Marcus kunde kompa en del, och han lärde Andreas några ackord. Jag lärde Michael enkla treklanger på basen, och så började vi med mig vid pianot. Blueberry Hill var en av dom första låtarna.

Grabbarna blev snabbt bättre, och vi värvade Ulf Petersson som trummis. Han hade spelat i musikalerna Cats och Annie get your gun och var duktig.

Andréas Lengyel hade hört att vi spelade, och anmälde sig som pianist.

Han petade raskt bort mig från pianot.

Vi behövde två saxofoner till dom gamla rocklåtarna. Andreas Svensson och Henrik Sanglén ville gärna vara med.

David Fredriksson värvades som sångare – en klar förstärkning.

Att vi skulle heta Strömers Pack kom Ulf på.

Vi spelade på ett föräldramöte på hösten i sjuan i Fröviskolans matsal och fick applåder, vi blev bättre och bättre och spelade i Fågelforsparken, på Fågelfors Värdshus, på Bergadagen, Blomstermåla Folkets Park och Folkets Hus, i Lanhagen en Högsbydag, på en kommunfest i Sporthallen och annat.

Någon gång på hösten i nian var det inte roligt längre och vi la ner Strömers Pack.

Vi skildes som vänner.

Men ryktet fanns kvar, så Strömers Pack återuppstod. Vi spelade på nedbrunna Tombstone 2002, Mejeriet 2013, Värdshuset 2014 och Högsbydagarna 2020 och 2022.

Nu står vi här, och det är sista gången vi gör musik tillsammans.

Magnus Petersson, Hugo Lundström, Christoffer Johansson och Patrik Strömer spelar med oss i stället för de som inte är närvarande här.

Tidstrubbel.

Jag har sett årets musikal, Tidstrubbel.

Den håller.

Jag tänker främst på att antalet elever i nian är 43 elever.

Urvalet är mindre numera.

Vi hade alltid över hundra när jag var med och hjälpte till.

Entrén är bra.

Kulisserna är snygga och passande.

Det är många scenbyten, kanske för många, men man gör dem korta.

Kanske hade man vunnit på färre scener – kanske inte.

Eleverna har valt sin musik, och den är inte alltid min, men den passar till danserna.

Tre pojkar i hatt var duktiga, liksom de många flickorna som dansade.

Baklängesvolten satt bra.

Huvudpersonen Masun Stark, som även sjöng ”Can’t help falling in love” var helt suverän.

Jag sätter hans sånginsats som den bästa genom alla musikaler

Han förtjänar stående applåder!

Orkestern gjorde dessutom sin bästa insats i den låten.

I övrigt gäller den gamla vanliga kritiken:

Aktörerna har för bråttom med sina repliker, och riktar dom inte alltid till publiken.

Orkestern är inte i samma klass som tidigare när vi hade en kommunal musikskola, men dom gör sitt.

Melker Nord, gitarr, Elsa Karlsson, elbas, Alva Holmer, trummor, Manvelle Pelle, Ann Seppäne och Alfred Karlssson, klaviatur leddes av Christian Karlsson.

Slutscenen från ”Grease” var bekant.

Jag finns nog i publiken onsdag kväll....

 

Värmeverket.

 

Detta värmeverk har värmt oss uti alla våra år.

Det värmt oss ifrån höst och genom vinter fram till vår.

Men nu kommer varma vattnet ifrån pannor vi ej ser

Detta verk är överflödigt, det behövs nu inte mer

För nu är det slut på gamla tider ja nu är det färdigt inom kort

Nu ska värmeverket rivas nu ska värmeverket bort

Ingenting finns kvar för alltid, inget står i alla dar

Snart är värmeverket rivet och då finns det inte kvar.

Ner i Lanhagen fanns hockeyrinken förr naturligtvis

Jag fick nycklarna till verket för att kunna spola is.

Det var kanske åttiofyra eller var det åttiotre?

Du kan kolla med Pär Olsson för jag vet att han var med.

Olle Nordahl skötte verket och vi möttes då och då

för hans gotlandssnack var alltid lika kul att lyssna på.

Han är borta liksom verket, dom har rivit många dar.

och nu är det hela över nu finns bara platsen kvar.

(Musik: Stuart Hamblen, text: Ina och H-G Strömer)