Jag och musiken 2.

När jag började i folkskolan (åk 3) i Gränna fick jag en mycket musikintresserad lärare, Nils Jarenskog. Han var också dirigent för Gränna Sångsällskap, och hade värvat min morfar (bas), min mor (alt) och min moster (sopran) redan i februari 1946. Musiken känner som bekant inga nationsgränser.

Vi sjöng ofta, inte bara när det stod ”sång” på schemat, och hans entusiasm smittade av sig inte bara på mig, som var uppvuxen med musik, utan på alla i klassen, även om några bara brummade med i texten.

Han lärde oss att hålla stämmor, först genom att sjunga kanon (Dona nobis pacem, Fru Musica, Broder Jakob med flera), och sedan genom att helt enkelt sjunga stämman några gånger. Han lärde oss trallmelodier till ”Vi gå över daggstänkta berg” och ”Röda stugor tåga vi förbi”. Vi sjöng trestämmigt i sexan, och det var han, som fick mig att tro, att det inte finns omusikaliska ungar, bara ungar som har vuxit upp utan musik.

1994 hälsade jag på hos honom, och han kom ihåg mig mycket tydligt. Jag tackade honom, för att han hade byggt på mitt intresse för musik, och att han hade lärt mig att sjunga och hålla en stämma.

Det har jag ofta haft glädje av.