Under mitt andra år i Göteborg fick jag vid ett tillfälle
frågan, om jag inte ville vara med i akademiska kören. Namnet har försvunnit ur
mitt minne, trots att jag kände honom ganska väl. Han sjöng första bas, och
hade hört mig tralla eller sjunga något någon gång.
Han bad mig följa med till en repetition, och jag var
nyfiken och hängde med..
Dirigenten hälsade mig välkommen, men förklarade, att han
ville testa mitt gehör och min sångröst först. Vem som helst fick inte vara
med.
Han satte sig vid pianot och började spela tonföljder, och
jag skulle sjunga efter. Först var det barnsligt lätt, treklanger i dur och
moll, men sedan blev det svårare och svårare. Han kunde ta fem toner till synes
helt slumpmässigt: Eb-C-#F-B-F till exempel. Jag skulle klara att sjunga alla
dom intervallen.
Jag klarade av det, och kände mig musikalisk och stolt.
Stor nytta hade jag av det min folkskollärare hade lärt mig
om stämsång 10 år tidigare.
Jag blev antagen som första bas.
Jag fick köpa noter. Vi repeterade mest August Södermans
”Ett bondbröllop”,
men ”Till havs”, ”Studentsången”, ”Under rönn och syrén” och andra klassiker fanns också med på
repertoaren.
Jag var aldrig med på någon konsert, för där var frack obligatorisk
klädsel, och det fanns det inte pengar till i familjen Strömer. Det grämde mig
lite, men jag deltog gärna på repetitionerna.
Jag var med i knappt ett år, och förbättrade mina kunskaper om
körsång betydligt.
Det hade jag glädje av både då och senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar