Minnen från lumpen 4.

Eftersom vi förväntades försvara hela fosterlandet ingick tre veckors vinterutbildning i min militärtjänstgöring. I mitten av februari 1961 åkte vi iväg från Jönköping till Evertsberg med övernattning på I 3 i Örebro.
Vi skulle ligga i de välkända militärtälten, och i vårt tält var vi 12 personer. Det eldades rejält nattetid, och vi fick således sitta eldvakt någon timma varje natt.
Vi bekantade oss med Dalarnas fjällvärld, vilket skedde genom att skidledes bestiga diverse fjälltoppar, beundra utsikten och skida vidare mot nästa. Jag har aldrig varit någon bra skidåkare, men det var inte dom flesta andra heller. Dock lärde vi oss en del. Bland annat använde vi två hela dagar till att spåra inför det 38. Vasaloppet. Vi följde markeringen ”V” på träden några mil åt vardera hållet. På den tiden rörde det sig om dubbelspår.
Vi var många, som gjorde musik på 2. Batt. så vi fick ihop ett riktigt habilt gäng med trummor, bas, piano, gitarr, tre saxofoner, en klarinett, en trumpet och en bastrumpet. Officerarna tyckte nog att det var något att visa upp, för vi fick en hel bil bara till instrumenten. Vi gjorde musik i Evertsbergs bygdegård vid två tillfällen, och det kom massor med folk för att dansa. En kväll stod vi för musiken på högfjällshotellet i Sälen. På dagen hade de som kunde ägnat sig åt utförsåkning där, och vi andra åkte på längden.
En hel del tid ägnades åt att åka runt och gruppera haubitsarna, än här och än där. Olyckligtvis började sjukdomar grassera, så nästan halva batteriet låg på sjukan. Vi övriga fick ta längre och längre eldvakter.
En morgon hade jag näst sista eldvakten. Jag satt och halvsov, när jag hörde en röst utanför tältet ropa ”Larm, larm”. Jag trodde, att det var någon från ett av de andra tälten som var ute och pissade och samtidigt passade på att skoja, så jag stack ut huvudet och sa:
- Håll käften! Grabbarna sover.
- Larm! Fjällräddning! ropade samma röst.
- Hitta för fan på något bättre! tyckte jag, men då ilsknade han till.
- Detta är kapten Timén. LARM!!
- Ja, kapten! blev det självklara svaret när jag såg gradbeteckningarna glittra till i skenet från ficklampan.
Så begav vi oss iväg mot Sälen. Någon hade en battteriradio (det hette så för 50 år sedan) och vi hörde på nyheterna att ”militär har satts in i spaningarna”. Det var oss dom menade.
Det hela blev en spänd förväntans upplösning i tomma intet, för när vi kom fram till Sälen fick vi veta, att de saknade hade anlänt alldeles av sig själva.
Vi hade lika långt tillbaka till Evertsberg som det hade varit till Sälen.
Den 5 mars gick det 38. Vasaloppet, och vi fick erbjudande om att tjänstgöra som rapportörer och köpatrull. Förtjänsten var 10:-, och det var bra betalt, då ett paket cigarretter kostade 2:50 (jag rökte på den tiden). Jag och 55 Mc Nilsson kördes ut till en skogsväg halvvägs mellan Mångsbodarna och Evertsberg med en Ra122.

Först skulle vi rabbla upp numren på åkarna som passerade, så att Mora hade en aning om vilka som var i ledningen. När alla hade passerat skulle vi avlösa köpatrullen från Mångsbodarna och åka sist i spåret till Evertsberg. Jag hade radion, och Mc Nilsson reservackarna, och så bytte vi halvvägs.
Så, hör och häpna:
Jag har åkt Vasaloppet, i vart fall 12 km.
55 Nilsson kallades Mc Nilsson, för att han var så jävla snål. Han gjorde nästan vad som helst för pengar.
Jag och Ina var i Dalarna år 1999. Vi passade på att besöka Evertsberg, och jag kände igen mig, och lokaliserade även platsen, där våra tält hade stått.
http://www.evertsberg.com/restaurang.htm
Bygdegården såg inte ut så här för 50 år sedan, men den fanns.