Oförglömligt.

Det blev en oförglömlig kväll för mig på Värdshuset Emågården igår. Minnet av den sitter djupt redan, och det kommer att sjunka in ytterligare en bit.
1990 började jag och några sjuor träffas för att spela och sjunga dom gamla låtar, som jag kunde lära dom. Övriga medlemmar tillkom efter hand i Packet. Vi höll på i nästan tre år innan Packet upplöstes, och vi hade en varierad repertoar, många roliga spelningar, och därmed många roliga minnen.
Känslan att 20 år senare få göra musik med nästan samma gäng i en dryg timme är omöjlig att beskriva, så jag nöjer mig med några fakta.
Gemene man i Högsby förstår nog inte vilken hög klass Marcus Högqvist håller. Om han hade spelat fotboll hade han varit med i landslaget. För mig räcker det att se hur han behandlar sin gitarr. Han hittar det han ska spela, och han gör det felfritt. Han hade det allra mesta med sig hemifrån, men något kanske jag har lyckats lägga till. Hans sångröst gör sig säkert alldeles utmärkt också i andra lokaler än Värdshuset. En skicklig yrkesmusiker.
Michael Bergeskans är som framgår av namnet en Bergeskans, och en omusikalisk Bergeskans är väl ungefär lika lätt att hitta som en fredsälskande taliban. Han ger oss andra en trygghet med sitt säkra basspel, och tillsammans med Kalle Berggren blev det ett stabilt grundkomp.
Tack Kalle, för att du kunde hoppa in, när Ulf blev justerad. Du höjde oss lite till.
Andreas Askebring (f.Johansson) håller sig i bakgrunden med sin kompgitarr. Han märks inte mycket, men det skulle märkas, om han inte fanns där. Han hörs alltid lagom mycket och är lagom pådrivande.
Andreas Lengyel klarar inte bara av tangenterna, han lägger på stämmor lätt och rätt, och sjöng också några bitar med sin härliga röst. Vilken tur att jag fick fatt i dig förra måndagen!
David Fredriksson är allra bäst i dom lite ”råare” låtarna. Att vi fick upp ett så härligt gung i ”Sweet Home Chicago” var inte bara kompets förtjänst; David själv bidrog i högsta grad. Om någon i publiken inte kände gunget i den låten, så var det i vart fall inte vårt fel!
Cadillac Ranch gick heller inte av för hackor.
Blåset bestod den här gången inte av Henrik Sanglén, som befinner sig i Singapore. Två tenorsaxofonister, Christoffer Johansson och Andreas Olsson, som inte ens var födda när vi började 1990 platsade enkelt efter någon timmes genomgång med mig i början av april. (Dom har fått sin utbildning i den numera nedlagda kommunala musikskolan). Transponeringar klarade de relativt lätt, och de skapade det tryck, som ett bra blås förväntas skapa. Tack för att ni ville vara med!
Tack Henrik, för att vi fick komma till Värdshuset och spela, och tack för allt du bjöd oss på! Framtiden får utvisa, om du vill ha oss någon mer gång. Jag har allas e-postadresser och mobilnummer.
Sist men inte minst ett tack till publiken, och detta är inte en tom fras från mig. En bra publik höjer alltid bandet. När vi ser, att publiken är med oss, då lyfter vi oss en bit till osv.
Mitt gamla skämt ”bättre än så här är vi inte” efter en riktigt väl framförd låt fick jag revidera med ”vi har visst spelat upp oss lite till” vid inte mindre än två tillfällen.
Det var en skön känsla att efteråt glida omkring med en öl i handen och prata med alla f.d. elever och övriga ur publiken. (Förlåt mig, ni tre som jag inte lyckades identifiera, men Strömer är gammal). Berömmande ord sitter alltid bra i öronen, särskilt när man vet, att berömmet är äkta. (De berömmande orden från förra kommunalrådet, tillika musikskolans nedläggare Ewa Engdahl, mottog jag med blandade känslor).
Jag har blivit lovad ett USB med ljud- och bildfiler, som jag hoppas kunna lägga ut på min blogg så småningom.
Jag saknade Ingvar Gunnarsson med sin blixtrande kamera, men han jobbar inte helger längre.
Nu är den här spelningen imperfekt, och jag ser fram emot nästa, den med Elvisprojektet på högsbydagen. Där är du, Mikael Nilsson med, så jag slutar med att tacka dig för hjälpen med att rigga upp allt på Påskdagens förmiddag och att köra tillbaka på Annandagen.
Det blev roligare än förväntat för mig att få träffa Packet igen och göra musik tillsammans.
Oförglömligt.