torsdag 29 juni 2017

Bästa presenten.

Det här var den bästa födelsedagspresenten.


Hela historien är betydligt längre än så här, men jag vill inte trötta ut dig.
I de vita bussarna som lämnade Sudetlandet den 19 december 1945 fanns drygt 200 sudettyskar, bland andra vi och George Hans Trapp och hans hustru Hanne.
Vi blev kvar i Gränna när lägret upplöstes den 1 april 1946.
Vi blev mycket goda vänner.
GH Trapp var konstnär, och han kallades alltid Schorsch.
Han och Hanne hade inga egna barn, och jag besökte dom ibland.
Schorsch lärde mig schack, lite gitarr, geometri och annat.
Han kunde mycket förutom att teckna och måla.
Han och Hanne lämnade Sudetlandet 1938, när Nazityskland ockuperade Tjeckoslovakien.
Schorch hade ritat elaka bilder med nazismen som motiv, och han liksom en del andra misstänkte att klimatet kunde bli ohälsosamt.
De stack till Norge, men Schorsch kunde inte hålla sig, utan ägnade sig åt antinazistisk verksamhet där också.
Gestapo hittade honom, och han hamnade i Grini, där man bjöds på mer misshandel än mat.
I Tyskland hamnade han i Flossenbürg, Hersburg och till slut Dachau utanför München.
Han hade den röda triangeln (inte judestjärnan) eftersom han var s.k. politisk fånge.
Hanne hamnade i Ravensbrück. Vi var där 2014, och det var en stark upplevelse.

Båda klarade sig med livet i behåll, och återvände till sin hembygd i Sudetlandet.
Boken ”Das Anlitz der Opfer” (offrens anleten) kom 1971. Den innehåller teckningar, som Schorsch gjorde i koncentrationslägren med pennstumpar på papperslappar.


Min mor och moster fick var sin bok av Schorsch.
Syrran ärvde boken efter vår mor, och nu efter min mosters död fick jag den andra.
Den hade jag uttryckt önskemål om långt tidigare.
Förordet inleds med
I varje folk finns en bottensats av mindervärdiga människor.”
(Resten må min f.d. elever i tyska slita med. Schergen fick jag slå upp; det betyder ungefär hantlangare, de som utför obehagliga sysslor åt andra.)
Så sant!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar