Redan från början var vi medvetna om vikten av en bra framtoning på scenen. Vi köpte likadana stickade tröjor, och Leif fick ta över Rendahls när vi bytte trummis i mars 1963. (Bilden till vänster)
Vi fick ett erbjudande från Lagos i Gränna att få blazrar
sydda av ett ljusgrönt kjoltyg (för 50 år sedan fanns det skräddare i Sverige
som kunde sy kläder).
Vi nappade direkt.
Till blazrarna köpte vi ljusa byxor.
Dom scenkläderna hade vi ett drygt år. Det är dom vi har på den andra bilden. Den är förresten tagen av JP:s lokalredaktör i Gränna.Han hjälpte oss
mycket.
Vi spelade med rävsvansar dinglande på våra gitarrer. Leif,
trummisen, hade sin fastsatt med en säkerhetsnål på ena axeln.Tillsammans med vår uppstoppade räv gav det oss en
omisskännlig identitet.
Publiken kunde lätt identifiera oss som ”The Fox Hunters”.
Eftersom fler och fler band valde svenska namn översatte vi
det efter något är till ”Räfjägarne”.
Men gitarrbanden slet hårt över vänstra axeln, så vi behövde
nya scenkläder.
Vi bestämde oss för att vräka på rejält.
Först var det tal om frack, men det var opraktiskt. Lagos
avrådde oss, och rekommenderade smoking.
Vi skaffade var sin smoking och var sitt plommonstop.
Vad kläderna kostade har jag glömt, men vi hade råd.
Jag har kvar min smoking, men den har krympt en del, så jag
får inte på mig den längre.
Även plommonstopet finns kvar.
I marknadsföringen ingick också trycksaker, som vi delade ut
vid varje spelning, och skickade till diverse dansställen.
Vi lät göra nytt material när vi hade bytt till smoking.
Våra frisyrer hade också förändrats.
Vi skickade affischer till arrangörerna före nästan varje
spelning.
Vi tackade för det gångna året.
Allt detta gjorde vi för att få komma tillbaka.
Vi fick oftast komma tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar