tisdag 10 juni 2014

Rock on!

Återigen har Fröviskolans nior lyckats göra en bra musikal, och det förvånar mig naturligtvis inte.
Jag klassar den som den bästa, sedan jag själv slutade medverka i musikalerna med ”Sommarplågan” 2008.
Då hade vi fem blåsare i orkestern.
Sedan dess inte så många, och i år ingen alls.
Därför var det klokt att ta ett nytt grepp och presentera en föreställning med hårdrock.
Det är en musikstil där mitt kunnande är mycket nära noll, men jag klarar fortfarande av att lyssna och bedöma musikinsatser.
Jag är bekant med fyra i orkestern, och känner lite glädje över att ha uppmuntrat dom till att göra musik.
Musiken håller hög klass, bitvis mycket hög.
Samspelet är utmärkt, och jag noterade inte en enda felspelning.
Bra jobbat, Oliver och Simon!
Sånginsatserna var goda, alla skötte sig med den äran. Ingen stack ut och överglänste dom andra. Samtliga sångsolister var som sagt duktiga.
Några scenbyten hade kanske kunnat göras snabbare, och jag hade ställt kören längs med scenen i stället för på tvären, men det är detaljanmärkningar.
Det rör sig inte om musiker och skådespelare.
Det är sextonåringar som presenterar denna musikal.
Deras avslutande "Summer of '69" är den bästa sedan "I can jive" 2001.
Bra påhittat!
Jag kan inte göra annat, än att ge "Rock on" ett högt betyg, men jag kan inte den nya betygsskalan, så jag chansar med betyget ”B”.
Föreställningen blir ännu bättre, när man har lyckats med det evinnerliga bekymret att få ner taltempot och öka tydligheten.
Som helhet kan årets nior vara nöjda med sin musikal, och känna berättigad stolthet och glädje.
Att lärarinsatserna är nödvändiga framgick tydligt av presentationen. Bra!
Jag förväntar mig att denna förnämliga tradition vidmakthålls vid Fröviskolan.
Niorna är värda detta, ett minne för livet.

PS! Att gitarren i fonden ser ut som min Fender Jaguar kan vara en tillfällighet, eller en stillsam hyllning till mig.

PPS! Frånvaron av löjliga, störande och fåniga SUCK-skrik efter föreställningen gladde i vart fall míg. När dom börjar med "Ge mig ett S!" kan jag inte låta bli att tänka " Ge mig ett F"!


Jag såg "Rock on" en gång till på onsdagskvällen, och det var lite större säkerhet över skådespeleriet, vilket gav utrymme för diverse lyckade improvisationer.
Jag beklagar, att publiken inte känner till begreppet ”stående ovationer”, för när jag reste mig upp och applåderade vid musikalens slut, så satt alla andra kvar.
Jag avslutade hyllningen till niorna och deras lärare stående.
Det var dom värda.
Jag avstår från att göra jämförelser med de musikaler, där jag har bidragit med hjälp, men ”Rock on” överträffar alla övriga. (kanske någon eller några till).



Inga kommentarer: