En vallfärd?

Så här skriver Kristdemokraterna på Facebook:

Nu är det verkligen dags för ett politiskt beslut om ny ungdomsgård/fritidsgård i Högsby - 5 år i tillfälliga lokaler/Fröviskolans klassrum nu Kristdemokraterna vill ha ett beslut, nu! Det finns ett färdigt förslag om en tillbyggnad av befintlig Sporthall på Fröviskolan för ca 12 miljoner kronor. Det kommer ta ca 1 år ytterligare att projektera och förbereda byggstart - OM politiken går vidare med detta förslag. Den 18 september är förslaget hos kommunledningen/KLU, och om de skickar det vidare kan det komma upp i kommunstyrelsen den 16 oktober, och till kommunfullmäktige i november. Tyvärr har vi alltså inte fått upp frågan till ett beslut den här mandatperioden, utan det nyvalda Kommunfullmäktige kommer att avgöra frågan.

Men jag hade ett minne av att KD redan motionerade om detta och fann, att man motionerade om detta redan före valet 2014.

Motionen avslogs av kommunfullmäktige.

Jag frågar mig, och väljarna borde fråga sig, varför KD kör en repris av en motion, som avslagits en gång, och varför man gör det så nära inpå valet, att beslutet fattas först efter detsamma.
Till yttermera visso har KD haft ordförandeposten i utskottet under mandatperioden.

Om motionen går igenom i kommunfullmäktige lovar jag att göra en vallfärd till kommunhuset omedelbart före påföljande sammanträde och med hög och tydlig stämma förkunna, att KD är det bästa partiet i Högsby kommun, och att jag djupt ångrar att jag inte röstade på KD.

(Mina tidigare löften om vallfärder har jag inte behövt infria.)

Det byggdes ingen golfbana i Allgunnen att vallfärda till.

Marinen tvingade int upp någon U-båt till ytan.

Detlef Sannemüller träffade inte Zlatan i Paris.

Exakt 50 år.

Måndagen den 2 september 1968 började jag studera tyska vid dåvarande universitetsfilialen i Linköping.

Jag hade avbrutit min sejour i Göteborg våren 1963.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2013/05/ungdomssynder-fyller-50-ar.html

De följande fem åren, 1963-68 vikarierade jag på högstadiet i Nässjö, realskolan i Sävsjö, åk 6 i Motala, Hakarp och Bankeryd samt realskolan i Hyltebruk.

Samtidigt gjorde jag musik i The Fox Hunters och hade för det allra mesta riktigt roligt.

Men jag fick veta, att en universitetsreform planerades, och bestämde mig för att börja läsa tyska i Linköping.

Att ta 2 betyg i tyska på ett år skulle väl vara rafs rafs med lilla hjärnan trodde jag.

Jag kunde ju tyska!

Det tog en nitisk universitetslektor hastigt ur mig.

Jag kunde inget om den fornhögtyska ljudskridningen, kände inte till konflikten i Schillers ”Die Räuber” och visste inget om den tyska naturalismen och Arno Holz liksom en del grammatik, som vilka prepositioner som styr både genitiv och dativ.

- Detaljer, säger du kanske, men men det tyckte inte lektorn.

Jag fick studera som alla andra, och min enda fördel var att jag hade bättre läshastighet och läsförståelse och läste de obligatoriska 12 000 sidorna fortare än de andra.

Att det fanns en by i Kalmar län som heter Högsby hade jag ingen aning om då.

Kalle Anka.

Jag minns inte, om det var just den 1 september 1948 som jag läste den första Kalla Anka-tidningen. Det kan ha varit lördagen den 4 september, eftersom jag har ett minne av att jag och min mor var på cirkus vid hamnen i Gränna, cirkus Rolando, tror jag den hette. På hemvägen såg jag tidningen ligga på trottoaren i hörnet av Brahegatan och Örngränd. Jag tog upp den, men min mor observerade att det stod ett namn på den, och ansåg att den borde lämnas till den rättmätige ägaren, men den gången segrade min uppfattning över hennes, och vi behöll den.

Sedan tidigare hade jag med förtjusning läst de korta serierna i tidningen ”Vårt Hem”, så tanken att göra mig av med denna Kalle Anka föresvävade mig inte.

Det följande halvåret köpte vi Kalle Anka ungefär varannan månad, men från april 1949 var Kalle Ankan obligatorisk. Min mor och morfar läste den också.

Senare kom även Patrik att bli förtjust i Kalle Anka, liksom Edvard.

Jag har kvar tidningarna, väl nerpackade.

Läser om dom gör jag i de inbundna årgångarna.

1948-1960 finns i bokhyllan, liksom Carl Barks samlade i 17 band.

Betänk!

Jag hittade den här bilden på Facebook.

Underskatta aldrig makten hos en stor grupp korkade människor.

(Min halvdåliga övers.)

Gäller troligen också under andra förhållanden i andra länder.

Exakt 50 år.

För exakt 50 år sedan, den 31 juli 1968, dog min morfar Karl Schneider. Jag kallade honom alltid Opa.

Jag hade vikarierat vid Sävsjö realskola, och fick hjälpa till i en sommarskola där, några veckor efter att vi kommit hem från en lång resa.

Min mor, Ina, Syrran och jag hade varit i Graupen, Prag och flera ställen i Tyskland för att besöka släktingar och bekanta.

Opa återsåg aldrig sina hemtrakter, men filmerna blev framkallade och han fick se bilderna innan han dog.

Den 31 juli hade min mor, Otto, Erika, Rainer och Hansl (morbor, moster och kusiner) åkt till Visingsö. Syrran jobbade på Hafströms Café, Jönköpingsvägen 2.

Oma var ensam hemma på Bergsgatan 13 med Opa när hon hörde smällen i golvet och uppfattade att han var död.

Hon hastade ut på gatan, och hade turen att polismannen Sven-Erik Lindgren kom förbi just då.

Han ringde efter ambulans (Oma undvek telefonen) och såg till att allt sköttes på rätt sätt.

Syrran såg när ambulansen svängde upp på Bergsgatan, gissade rätt och sprang hem.

Det fanns inga mobiltelefoner, så Syrran och Oma fick förtvivlat vänta på att dom andra skulle komma tillbaka från Visingsö.

Sedan väntade dom på det väntade beskedet från Jönköpings lasarett.

Opa var död.

Återstod jag, som fanns i Sävsjö.

Ina hade börjat på Segerstad och hade ingen telefon, så min svärmor Greta kontaktades och hon började sitt detektivarbete med att spåra upp mig.

Hon fick fatt i mig strax efter klockan 22.00.

Jag fanns i en stuga vid Vallsjön och spelade bridge med tre goda vänner.

Där fick jag veta, att Opa var död.

Opa fick ersätta min far, som hade rapporterats saknad luciadagen 1941.

Han spelade cittra och vi satt ofta och sjöng de gamla visorna från Sudetlandet och mycket annat långt in på 50-talet, innan det fanns TV.

Opa fick mig att tycka om musik och sång.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2013/05/jag-och-musiken-1.html

Han slog mig aldrig, utan hotade med våld. Det räckte.

Han lärde mig schack, kortspel och mycket annat.

Han var extremt envis, förhandlade sällan och hade oftast rätt.

Det är så jag minns Opa.

Han var inte min pappa, men han var min Opa.

Opa var naturligtvis också Syrrans morfar.

Vi och dom.

Jag tycker riktigt illa om sverigedemokraterna, deras värderingar, främlingsfientlighet och politik.

Jag ska förklara varför.

De delar in människor i vi och dom.

Jag vet hur det fungerar.

I Böhmen i dåvarande Österrike och sedan Tjeckoslovakien fanns det sudettyskar och tjecker.

Sudettyskarna var drygt tre miljoner, och tjeckerna drygt 6 miljoner.

De bodde i samma by eller samma stad.

De arbetade ihop i samma fabrik.

De handlade hos samma slaktare, bagare eller köpman.

De gifte sig med varandra.

Min farmor hette Maria Vsesecka som ogift.

Jag är kvartstjeck!

Tjecker bråkade inte mer med sudettyskar än med andra tjecker.

Sudettyskar bråkade inte mer med tjecker än med andra sudettyskar.

När Paul och Franz gick till puben tog dom en öl med Karl och Josef eller med Vaclav, Pavel och Miroslav.

I byar där sudettyskarna var i majoritet var skolan tyskspråkig, och i byar där tjeckerna var i majoritet pratade man tjeckiska i skolan.

Man kunde oftast göra sig förstådd på det andra språket i affärer osv.

Så var det ända tills nazismen växte sig starkare och starkare och till slut tog över Tjeckoslovakien.

Då blev vi sudettyskar vi, och tjeckerna blev dom.

Eftersom det tyska folket enligt Hitler och nazisterna var överlägset alla andra folk, behandlades tjeckerna som lägre stående människor med ett lägre människovärde.

Vad de tyckte om det kan man räkna ut själv.

Men vi vet alla hur det gick för Hitler, och Tyskland.

Vi och dom blev plötsligt dom och vi.

Nu blev vi sudettyskar nerklassade, fick gula armbindlar med ”Nemeth” (tysk).
Många behandlades riktigt illa, misshandlades, torterades och dödades.

Vi fördrevs från det land, där vi sudettyskar hade bott i generationer.

Tjeckernas handlingar är lika oförsvarbara som nazisternas, men jag kan förstå varför man hämnades.

Man vänder pannkakan när den ena sidan är färdigstekt.

Vi och dom blev dom och vi, med allt som det innebar.

Vissa hade otur, andra hade tur.

Jag, min mor, moster, kusin, morfar och mormor hade tur.

Vi kom till Sverige.

Andra drevs norrut.

De hamnade i Sachsen och så småningom DDR.

Andra drevs västerut och hamnade i Bayern och så småningom Förbundsrepubliken Tyskland.

Tre miljoner sudettyskar hamnade i det sönderbombade och sönderslagna Tyskland.

Det är lätt att skylla detta på en enda galning med en vidrig ideologi, men kom ihåg att han lyckades få med sig andra!
Många andra.

De missnöjda, de arbetslösa, de rädda, de frustrerade, de ängsliga, de som inte var bra på annat än att vara tyskar.

Det gällde att få med sig tillräckligt många.

Resten är mer än välbekant.

Här i Sverige får Jimmie med sig de missnöjda, de arbetslösa, de rädda, de frustrerade, de ängsliga och de som inte är bra på annat än att vara svenskar.

Faran är, att han får med sig fler och fler, och till sist för många.

När sverigedemokraterna delar upp människor i vi och dom blir jag rädd.

Riktigt rädd.

Deras åsikter och tankar normaliseras.

Det blir bra att vara emot främlingar.

Det är rätt att kalla invandrare parasiter, apor, terrorister osv.

Man räddar Sverige genom att tända på asylboenden, och det var bra gjort.

Hatet mot ”dom” är helt OK och blir bara grövre och värre.

Ibland tänker jag, att jag har tur som är så pass gammal att jag kanske hinner avlida före nästa katastrof.

Jag tänker inte rösta på sverigedemokraterna den 9 september.

Du kan också låta bli.

Det blir bäst så för Sverige och alla som bor här.

Vi som bor i Sverige!

Grattis, Jocke!

Jag har gjort musik ihop med många personer.

Jag kan bara göra en mycket grov uppskattning.

Det torde röra sig om många hundra, kanske 300 – 400, kanske fler, kanske färre, jag har inte en aning.

Däremot vet jag vem jag har gjort mest musik ihop med av alla människor på Planeten.

Lennart ”Jocke” Johansson.

Vi började hemma hos honom, sedan som skiffelgrupp och så småningom The Fox Hunters.

Vi delade framgångar och motgångar.

Vi var oftast sams, med något undantag.

Vi är fortfarande goda vänner.

Grattis på din födelsedag, Jocke!

Du vet ju att jag är åtta dagar äldre än du.

(Jocke står längst till höger på bilden.)