Mina tankar.

 

Ingen Juladans i år.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2013/12/arets-juladans.html

(Jag hade fel där)

Tråkigt, liksom så mycket annat i Coronans spår, men jag kan komma över det.

Dock går mina tankar till årets nior, som lär få vänta på sin musikalresa, om det nu blir någon.

Jag minns alla mina musikalresor, från 1990 då vi såg West Side Story på China till den sista , då vi såg Mamma Mia på Cirkus.

Vi besökte Riksdagshuset, där vi visades runt av Håkan Juholt, som Ingvar Gunnarsson var bekant med.

Jag känner bara till ett fåtal av niorna numera, men väl en del föräldrar, som i många fall har varit med om en musikalresa.

Jag kan bara hoppas att det blir en musikalresa för niorna.

Traditioner ska inte brytas.

De ska bevaras.

Jag minns.

Jag städade bort några gamla textilier och gjorde detta fünd.

Jag fick tröjan av den bästa klassen jag hade under mina 34 år vid Fröviskolan:

Elever födda 1977 från Fågelfors och Fagerhult.

Ja, jag minns er alla.

Ni var 28 elever, en flyttade efter sjuan.

Vi hade en riktigt trevlig återträff 2011 i Lionslokalen.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2011/09/en-lyckad-klasstraff.html

Klasstorleken är av underordnad betydelse – det är eleverna och deras uppförande som avgör.

Jag minns även många av era föräldrar från utvecklingssamtalen.

Det var trevliga möten med övervägande positiva ord.

Hej på er var ni än befinner er och må det gå väl för er!

Vi kanske ses någon mer gång!

 

Välförtjänt.

 

Jag fick många glädjande kommentarer till mitt kulturstipendium, och jag har sparat dom noga.

Vanligast var ”välförtjänt”.

Jag tycker att välförtjänt stämmer bra här också.

Att få igång flick- och damfotboll i en liten by är värt beröm.

Jag har haft båda som elever på Fröviskolan; Kristina även som klassföreståndare och trivdes bra med dem båda.

Ta emot mina gratulationer!

Jag fick för övrigt samma stipendium 1985 (Kristinas födelseår!) för att jag hade haft hand om fyra flicklag.

Vi ses nog!

Dagen efter.

 

Så här dagen efter är jag helt överväldigad av alla gratulationer till mitt kulturstipendium. Tack än en gång.

Ni ska veta, att jag aldrig har varit den bäste i något musikaliskt sammanhang, i bästa fall näst bäst, men jag har varit med och gjort det jag kunde.

Jag läser noter sämre än en dyslektiker läser böcker, och använder mig av ”nötter” i stället.

Med stor glädje minns jag mitt senaste - troligen sista - musikaliska framträdande i öltältet på Högsbydagen i fjol.

Att få hänga med dessa musiker och avsluta traditionsenligt med ”Johnny B Goode” inför en publik med många kända ansikten var en glad och minnesvärd upplevelse.

Alla i detta Strömers Pack är klasser bättre än jag.

Marcus Högkvist skulle vara given i landslaget om det fanns ett för gitarrister.

Mikael Wessel, Hugo Lundström, Andreas Lengyel, David Fredriksson, Andreas Askebring och Christoffer Johansson skulle platsa minst i div 1, några troligen i superettan eller till och med allsvenskan med sina instrument och sin sång.

Detta sa jag till Marcus när vi skildes på söndagen.

Då svarade han:

- Men du är bra på något annat, Strömer.

- Vadå? undrade jag.

- Du är bra på att få folk att tycka att musik är roligt.

Han utesluter inte en spelning till.

Det lade jag omsorgsfullt i mitt minne.

Där finns de.

Med ojämna mellanrum dyker den här bilden upp på Facebook.

Mina anhöriga och goda vänner som inte längre lever finns på ett annat ställe.

De finns i mitt minne.

Där lever de kvar ännu ett tag.

(John Lennon)

Ett år sedan.

 

Idag är det ett år sedan hela Inas släkt var inbjuden till Ombergs Turisthotell för att fira Inas 70-årsdag.

Ett trevligt minne, men jag har glömt vem som vann den obligatoriska byteskillen.

Ett bra arrangemang, Cissan!

Bridge.

Det är roligt att spela, annars skulle man inte spela.

Jag menar inte nätets alla spelbolag. Jag avskyr dom, eftersom de bara ställer till elände.

Jag menar de spel där man ser sina medspelare och motståndare.

All idrott, alla sällskapsspel och kortspel med mera.

I alla dessa gäller, att det är roligare att vinna än att förlora.

Det finns inga hedersamma förluster – bara mer eller mindre retfulla.

Jag har aldrig varit idrottsman, utan fick ägna mig åt annat, musik och spel.

Som barn och ungdom spelade vi spel, mest med våra 52 goda vänner.

Vi spelade whist, men i lumpen 1960 lärde 56 Svartengren mig grunderna i bridge.

Jag var fast.

Jag slutade när våra barn kom, men började igen i Blomstermåla någon gång på 90-talet.

Nu följer skryt och skrävel.

Jag har vunnit nio klubbmästerskap med tre olika partner.

Med framlidne Sören Johansson 1996, 1997 och 1998.

Med Östen Danielsson 2010, 2011 och 2013.

Slutligen med Anton Johansson 2017, 2018 och 2019.

Mitt tack för att ni ville spela med mig.

Pokalerna är vandringspriser som man får behålla efter tre segrar.

Är framgångarna slut?

Det vet jag inte.

Kanske åldern tar ut sin rätt?

Just nu har jag det lägsta handikappet av dom som spelar i Blomstermåla.

Allt detta känner jag glädje och stolthet över.

Nu har jag skrutit färdigt för den här gången.

PS! Om någon eller några av mina läsare är intresserade, så kan jag lära ut grunderna i detta underhållande spel.