En kommentar.

 Med stor glädje och lite stolthet lägger jag ut denna kommentar på min blogg och Facebook.

Unknown har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "Jag minns.":

Snubblade in på denna bloggen idag och läser detta inlägg. Som en av dessa 28 elever så vill jag verkligen framföra min tacksamhet till dig! Trots att högstadietiden egentligen är en relativt kort period av ens liv så är det år som fastnar i minnet. Och att denna klass var bra håller jag med om men det berodde inte bara på klassen.

Med egna barn i skolåldern så är det oundvikligt att börja reflektera över sin egen tid i skolan och jag kan genuint säga att jag verkligen, med perspektiv på det, uppskattar hur dessa år såg ut. Med många år i skolan, både innan och efter denna tid, så rankar jag dig väldigt högt som lärare. Det är en sak att besitta ämneskunskaper men att kombinera detta med ett sinne för rättvisa, ordning och framför allt humor är det få som uppnår på samma sätt som jag upplevde att du gjorde.

Läser i övrigt på bloggen många kommentarer från främst anonyma källor som i grunden verkar handla om människosyn. Vill skicka med att du format minst en och förmodligen många fler till att ha en inkluderande och öppen syn på många saker i livet. Tack för det!

Exakt tre kvarts sekel

 

Idag är det 75 år sedan vi lämnade Graupen i Sudetlandet med de vita bussarna.

Vi var 200 personer i åtta bussar samt en lastbil, kokvagnen och ledarbilen.

Många nior vid Fröviskolan har lyssnat på min berättelse och kommer kanske ihåg en del, men ni andra kan läsa här.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2009/12/ocksa-ett-minne.html

Att lämna sin hembygd och planteras om i ett annat land är svårt.

Opa och Oma pratade långt in på 50-talet om att återvända trots att de visste att det var omöjligt.

Tjeckerna hade ju kastat ut oss.

Vi var ungefär 3 miljoner Sudettyskar som skickades iväg över gränsen, mer eller mindre brutalt. De flesta hamnade i Sachsen eller Bayern som låg närmast.

De kom till ett ruinerat och ödelagt Tyskland, som hade fått ta emot 14 miljoner flyktingar från de östra delarna av f.d. Tyskland, som Sovjetunionen och Polen hade lagt beslag på.

Fattigdom, svält och lidande hörde till vardagen.

Resten får du ta reda på själv. Wikipedia vet mycket.

Men vi hade turen att få komma till Sverige.

1945 fanns det inga sverigedemokrater och nazismen var inte lika gångbar som idag. Vi flyktingar var välkomna.

Grännaborna ville prata tyska med oss. De kunde några få ord.

- Heil Hitler, sa de, men det hade vi hört så att det räckte.

- Deutschland kaputt, sa de, men det visste vi redan.

De menade inget illa.

De allra flesta var snälla, vänliga och hjälpsamma.

Nästa alla sudettyskar fick jobb på andra orter, men vi blev kvar i Gränna.

Kanske bäst som skedde...

Fler fünd.

 

När jag städade undan textilier gjorde jag flera fünd, bland annat ett antal tröjor från olika lussevakor.

Jag var med på alla, från den första 1981 i dåvarande fritidsgården, till 2007 som blev min sista.

Vi var i Hornsö skola, Hagadal (Hultsfred) och till sist Tegelbruket.

1988 introducerade jag och Stig Wisén "Werner und Werner".

Manuset knåpade jag, Patrik och Ina ihop gemensamt, men det förnyades varje år.

Det finns kvar.

Jag hade med min gitarr och efter luciasången sjöng vi strofer om oss lärare på melodin ”Du ska få min gamla kortlek när jag dör.”

Rosmarie Stjernström höll fram texterna åt mig medan jag kompade.

Eleverna passade på att driva med oss, och särskilt minns jag Berras (Berketh Estifanos) imitation av mig.

Vid ett tillfälle var eleverna oförskämda, men det satte vi stopp för.

De flesta lärarna deltog, och visst hade vi roligt.

Jag minns lussevakorna med glädje.

Mina tankar.

 

Ingen Juladans i år.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2013/12/arets-juladans.html

(Jag hade fel där)

Tråkigt, liksom så mycket annat i Coronans spår, men jag kan komma över det.

Dock går mina tankar till årets nior, som lär få vänta på sin musikalresa, om det nu blir någon.

Jag minns alla mina musikalresor, från 1990 då vi såg West Side Story på China till den sista , då vi såg Mamma Mia på Cirkus.

Vi besökte Riksdagshuset, där vi visades runt av Håkan Juholt, som Ingvar Gunnarsson var bekant med.

Jag känner bara till ett fåtal av niorna numera, men väl en del föräldrar, som i många fall har varit med om en musikalresa.

Jag kan bara hoppas att det blir en musikalresa för niorna.

Traditioner ska inte brytas.

De ska bevaras.

Jag minns.

Jag städade bort några gamla textilier och gjorde detta fünd.

Jag fick tröjan av den bästa klassen jag hade under mina 34 år vid Fröviskolan:

Elever födda 1977 från Fågelfors och Fagerhult.

Ja, jag minns er alla.

Ni var 28 elever, en flyttade efter sjuan.

Vi hade en riktigt trevlig återträff 2011 i Lionslokalen.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2011/09/en-lyckad-klasstraff.html

Klasstorleken är av underordnad betydelse – det är eleverna och deras uppförande som avgör.

Jag minns även många av era föräldrar från utvecklingssamtalen.

Det var trevliga möten med övervägande positiva ord.

Hej på er var ni än befinner er och må det gå väl för er!

Vi kanske ses någon mer gång!

 

Välförtjänt.

 

Jag fick många glädjande kommentarer till mitt kulturstipendium, och jag har sparat dom noga.

Vanligast var ”välförtjänt”.

Jag tycker att välförtjänt stämmer bra här också.

Att få igång flick- och damfotboll i en liten by är värt beröm.

Jag har haft båda som elever på Fröviskolan; Kristina även som klassföreståndare och trivdes bra med dem båda.

Ta emot mina gratulationer!

Jag fick för övrigt samma stipendium 1985 (Kristinas födelseår!) för att jag hade haft hand om fyra flicklag.

Vi ses nog!

Dagen efter.

 

Så här dagen efter är jag helt överväldigad av alla gratulationer till mitt kulturstipendium. Tack än en gång.

Ni ska veta, att jag aldrig har varit den bäste i något musikaliskt sammanhang, i bästa fall näst bäst, men jag har varit med och gjort det jag kunde.

Jag läser noter sämre än en dyslektiker läser böcker, och använder mig av ”nötter” i stället.

Med stor glädje minns jag mitt senaste - troligen sista - musikaliska framträdande i öltältet på Högsbydagen i fjol.

Att få hänga med dessa musiker och avsluta traditionsenligt med ”Johnny B Goode” inför en publik med många kända ansikten var en glad och minnesvärd upplevelse.

Alla i detta Strömers Pack är klasser bättre än jag.

Marcus Högkvist skulle vara given i landslaget om det fanns ett för gitarrister.

Mikael Wessel, Hugo Lundström, Andreas Lengyel, David Fredriksson, Andreas Askebring och Christoffer Johansson skulle platsa minst i div 1, några troligen i superettan eller till och med allsvenskan med sina instrument och sin sång.

Detta sa jag till Marcus när vi skildes på söndagen.

Då svarade han:

- Men du är bra på något annat, Strömer.

- Vadå? undrade jag.

- Du är bra på att få folk att tycka att musik är roligt.

Han utesluter inte en spelning till.

Det lade jag omsorgsfullt i mitt minne.