Den 19 december 1945 lämnade jag, min mor och moster, morfar och mormor samt min kusin vår hemstad Graupen (numera Krupka) i Erzgebirge. Min morfar gick baklänges den största delen av vägen mot Teplitz (numera Teplice), där svenskarna väntade med de vita bussarna. Han såg sin hemstad för sista gången.
Den 28 december anlände vi till Hälsingborg (numera Helsingborg) efter resan genom det sönderbombade och krigshärjade Tyskland.
Vi välkomnades till Sverige på Örenäs slott, där vi bodde 14 dagar (karantän), innan vi åkte vidare till Gränna, som blev vår nya hemstad. De flesta svenskarna var hjälpsamma och vänliga mot oss.
1968 besökte jag, min mor, syster och dåvarande fästmö Graupen igen efter nästan 23 års bortavaro. Ytterst lite hade förändrats i det kommunistiska Tjeckoslovakien under dom åren. Landet styrdes då av Alexander Dubcek, men efter den 21 augusti hade vi nog inte vågat oss dit!
Bilden visar en del av Graupen någon gång runt 1930.
Som avslutning en detalj:
När vi kom fram till Teplitz började jag och en jämngammal flicka att gråta. En svensk sköterska tog fram två kex och gav oss var sitt. Min mormor blev oerhört imponerad:
När vi kom fram till Teplitz började jag och en jämngammal flicka att gråta. En svensk sköterska tog fram två kex och gav oss var sitt. Min mormor blev oerhört imponerad:
Oh, in Schweden haben die Kekse eigene Namen.
Det stod "Marie" på kexen!
-->
