2003 var jag inte heller inblandad. Musikalen handlade om diverse generationsmotsättningar, och det fanns fyra mycket säkra sjungande flickor. Jag hade haft med dom att göra, när jag hade EV musik några terminer, så jag visste vad de kunde, och de var musikalens behållning. Mikael Hultqvist gjorde också en bra insats, men som den beatlesälskare jag är störde jag mig på att han framförde ”She loves you” enstämmigt.
Så över till 2004 års musikal: Summer of ’69.
Åttioåttorna var speciella på många sätt. Många av dom kom hem till mig för att spela rollspel eller vanliga brädspel, och några dyker fortfarande upp vid enstaka tillfällen.
Det fanns många starka personer, som lugnt gick sin egen väg genom högstadiet. Det fanns många, som inte gick på högstadiet, utan på ett tonårsdagis, där man bara skulle ha kul hela tiden. Det fanns många riktigt begåvade elever. Det fanns de, som var riktigt dåliga på att läsa, skriva och räkna. Det fanns många invandrare, som var flitiga och ambitiösa, något som en del svenskfödda elever inte uppskattade. Det fanns många med humor. Det fanns många som var befriade från humor. Det fanns många positiva och kreativa elever.
Med andra ord: En salig blandning!
Som så ofta förr drog jag igång ett nytt pack med eleverna, när de började i sjuan. Tillräckligt många ville göra musik, och vi spelade upp på ett föräldramöte och på scenen i sporthallen vid höstterminens slut. Dom klarade ”Apache” felfritt, och Patricia Olsson var suverän i ”Eternal Flame”, där några flickor körade bra också. Kompet var mer än godkänt.
Det såg lovande ut, och förutsättningarna var mycket goda inför musikalen i nian, men några av musikanterna tyckte plötsligt, att musik inte var roligt längre, så det packet sprack av sig självt. Jag blev naturligtvis besviken, men jag har å andra sidan bitit i surare äpplen.
Musik, liksom idrott, måste vara roligt, annars blir det ingenting av det.
Ännu speciellare blev det, när åttioåttorna började nian. Det var läsåret 2003-04, när Fröviskolans högstadium byggdes om. Vi fick förfoga över ”Hemtekniska”, där utrymmena var små. Jag höll till i ”Glaskammaren”, ett rum med små fönster uppe på den ena långsidan. Musiken var flyttad till missionskyrkan, åttorna till den stora gråa stenhögen där gymmet är inhyst, och sjuorna var rejält splittrade, så vi och niorna var nog minst utsatta.
Med dessa förutsättningar började musikalarbetet.
I februari hade vi traditionsenligt varit i Stockholm och sett ”Fame” på Göta Lejon. När vi alla skulle bestämma vilken musikal som skulle göras 2004 tyckte många, att vi mycket väl kunde göra ”Fame”. Jag gjorde mitt yttersta för att avråda från ett så svårt och ambitiöst arbete. Vi hade små eller inga möjligheter att klara ”Fame” den här gången också.
Då kläckte Oscar Kratz en utmärkt idé:
Ett antal ungdomar skulle åka tvärs över USA i en gammal VW-buss till Woodstockfestivalen. Den ägde som bekant rum i augusti 1969.
Jag slök idén med hull och hår. Alla låtar och artister efter 1969 skulle vara anakronismer. Eleverna blev nästan lika entusiastiska som jag. De genomsökte Nätet efter fakta om artisterna, som var med på Woodstock. De skaffade information om själva festivalen. De letade låtar både till musikalen och det avslutande medleyt, hittade sådana de tyckte om och laddade ner. De studerade klädmodet från 1969 för att kunna sy tidsenliga kläder. Torleif och ett gäng duktiga slöjdare producerade en fasad av en tidstypisk VW-buss. Man började skriva ett manus. Jag har som alltid sparat allt som hade med musikalarbetet att göra, och de tre avfotograferade arken visar med vilken noggrannhet eleverna och jag grep oss an verket. Ingenting lämnades åt slumpen.
Jag kom på idén med en ramberättelse, där en åldrande Anton Johansson berättar för fyra unga killar om hur det var att åka till Woodstock. Dom skulle också åka till en festival, nämligen den världskända festivalen i Fagerhult.
Det var gott om scenbyten, och scenarbetarna slet duktigt, men ramberättelsen bidrog till, att problemen med scenbytena löstes på ett enkelt och smidigt sätt. Varje gång det var scenbyte tog ramberättelsen vid. Ramberättelsen bidrog också till att föra publiken framåt i handlingen.
VW-bussen skulle följa Route 66 (From Chicago to L.A, fast andra hållet) Vi övade in låten bara för att upptäcka, att elevdemokratin fungerade lika bra som tre år tidigare. Manusgruppen strök helt sonika Route 66.
Att påverka Matilda Eriksson, Elin Kvarnlid och dom andra i manusgruppen var svårt på gränsen till omöjligt. Däremot tog dom till sig tankar och tips, som stämde med deras planer.
Karaktärerna utformades noggrant, och speciellt lyckade blev Fabian Hernandez som den ständigt höge trummisen och Fredrik Bjerkhaug som den töntige och avsigkomne basisten. De fick många skratt och applåder.
Att hitta på de olika uppehållen på vägen var inget problem med den fantasi som eleverna hade. Jag själv hade läst Stephen Kings ”Jurtjyrkogården” och föreslog en övernattning på en gammal indiansk begravningsplats, vilket också anammades. Vidare stannade man vid ”Motellet”, där ”Morsan” Matilda Eriksson gjorde en bejublad biroll. Även ”Den värdelösa orkestern” med Christian Karlsson och Andreas Wiksten lockade fram skratt hos publiken.
Musikalen skulle givetvis avslutas med ett medley bestående av låtar från Woodstockfestivalen. Några flickor fick tillfälle att visa sig på styva linan där. Pojkarna valde att avstå.
Orkestern var det inget större problem att få ihop.
Vi hade ett bra grundkomp med Kim Svensson, trummor och Oscar Kratz på elbas. Sara Melzén kunde lite piano, och utökade sin färdighet rejält under terminens gång. Mikael Melzén hade spelat altsax i det storband som fanns på den tiden ända sedan han gick i fyran och Robert Forsberg tutade bra i sin trumpet. Två gitarrister, Andreas Johansson och Joakim Erlandsson samt Christoffer Johansson på tenorsax lånade vi från åttan och sjuan.
Det var ingen dålig laguppställning, även om Oscar slarvade lite under repetitionerna.
Det fanns många duktiga sångare bland pojkarna i årskursen, men fem av dom misslyckades med sina PSY-slag (ett begrepp från rollspel, när man inte vågar göra det man egentligen vill göra!). Övertalningsförsök från min sida misslyckades totalt, och jag tvingades ge med mig. Det medförde, att Dag Hansson och David Lunner fick ta ett extra stort ansvar när det gällde att sjunga.
Patricia Ohlsson och Sandra Karlsson gjorde bra sånginsatser liksom Nadja V Schantz och Charlotte Neumann i kören..
Även om fegisarna kanske skulle tåla det vill jag inte hänga ut dom så här sju år efteråt, men en av dom sjöng ”Summer of ’69” så bra under en repetition, att jag kände det längs hela ryggen!
Det ledde i sin tur till, att Dag, en av huvudpersonerna, misslyckades med ett PSY-slag på måndagseftermiddagen under genrepet. Nåja, han kom tillbaka, och vi repeterade ända till 21.30 med ett kort avbrott för pizzaförtäring. Politikerna ansåg att eleverna skulle belönas för att de hade stått ut med sämre förhållanden under ombyggnadsåret, så dom pizzorna kom i rättan tid.
Eleverna valde nästan alla låtar. Jag prackade bara på dom ”Running bear” till indianscenen och ”Land of 1000 dances”, där Mikael Melzén presterade ett suveränt saxofonsolo. Lyckligtvis var det dom två låtarna vi fick mest drag på under föreställningarna.
Varför dom ville ha med ”In the Shadows” med The Rasmus förstod jag inte, men jag lyssnade in låten och gjorde ett arrangemang på den.
I övrigt får bildtexterna berätta detaljerna. Trots att bara sju år har gått finns det många vita fläckar när det gäller eleverna av årgång åttioåtta.
Dom jag inte hade själv minns jag sämre eller inte alls.
Som alltid är bildkvalitén usel på gränsen till totalt kass, men jag har gjort mitt bästa.
Kommentera gärna och rätta mina fel!
Härnäst presenterar jag LOL från 2005
