Ännu en musikalisk släkt.

Så var fredagens och lördagens framträdande på Mejeriet slut och färdigavlyssnat. Jag kan bara konstatera, att gammal i det här fallet inte alls är äldst; jag är som alltid högst tvåa, den här gången räknat i vår släkt.

Sonen har förvisso Inas och mina gener, och han är, liksom våra döttrar uppvuxen med musik och sång.

Det märktes.

Den avgörande skillnaden mellan mig och sonen är givetvis åldern. Jag är uppvuxen med 50- och 60-talens musik, han med 80- och 90-talens. Han kan en hel del av ”mina” låtar, medan jag bara kan ett fåtal av hans.

Stå upp och spela utan noter eller texter klarade jag också på 60-talet, men idag tar åldern ut sin rätt.

Jag sitter ner, med ett notställ framför näsan.

Hans teknik är bättre än min, och hans röst också.

Sedan kan jag inte hjälpa, att jag ”hör” överstämman i en massa låtar, exempelvis ”Mrs. Robinson”, och samtidigt tycker att den saknas.

Han hanterar publiken på ett suveränt sätt, även dom gånger han inte kan den efterfrågade låten.

Jag hörde många översvallande lovord under de två kvällarna

Jag var, som sagt, positivt överraskad.

Efternamnet ”Strömer” fick ett lyft i helgen.

Tack för det, Sonen!
Tyvärr uteblev det väntade pressuppbådet.