Ett år sedan.

 

Idag är det ett år sedan hela Inas släkt var inbjuden till Ombergs Turisthotell för att fira Inas 70-årsdag.

Ett trevligt minne, men jag har glömt vem som vann den obligatoriska byteskillen.

Ett bra arrangemang, Cissan!

Bridge.

Det är roligt att spela, annars skulle man inte spela.

Jag menar inte nätets alla spelbolag. Jag avskyr dom, eftersom de bara ställer till elände.

Jag menar de spel där man ser sina medspelare och motståndare.

All idrott, alla sällskapsspel och kortspel med mera.

I alla dessa gäller, att det är roligare att vinna än att förlora.

Det finns inga hedersamma förluster – bara mer eller mindre retfulla.

Jag har aldrig varit idrottsman, utan fick ägna mig åt annat, musik och spel.

Som barn och ungdom spelade vi spel, mest med våra 52 goda vänner.

Vi spelade whist, men i lumpen 1960 lärde 56 Svartengren mig grunderna i bridge.

Jag var fast.

Jag slutade när våra barn kom, men började igen i Blomstermåla någon gång på 90-talet.

Nu följer skryt och skrävel.

Jag har vunnit nio klubbmästerskap med tre olika partner.

Med framlidne Sören Johansson 1996, 1997 och 1998.

Med Östen Danielsson 2010, 2011 och 2013.

Slutligen med Anton Johansson 2017, 2018 och 2019.

Mitt tack för att ni ville spela med mig.

Pokalerna är vandringspriser som man får behålla efter tre segrar.

Är framgångarna slut?

Det vet jag inte.

Kanske åldern tar ut sin rätt?

Just nu har jag det lägsta handikappet av dom som spelar i Blomstermåla.

Allt detta känner jag glädje och stolthet över.

Nu har jag skrutit färdigt för den här gången.

PS! Om någon eller några av mina läsare är intresserade, så kan jag lära ut grunderna i detta underhållande spel.