Jag har avlidit och går uppför trappan mot pärleporten och knackar på.
Sankte Per öppnar.
- Får jag komma in eller ska jag gå en trappa ner? Jag trodde inte på Gud den sista tiden, men jag är döpt och konfirmerad.
- Chefen fäster ingen större vikt vid dop och konfirmation, svarar Sankte Per. Han ser det som ett litet plus, när man bereder släkt och vänner glädje, inget annat.
- Ja, du får komma in, fortsätter Sankte Per. Du har plus på kontot. Du har för det mesta varit snäll och vänlig, plus överväger klart och du har glatt många människor med musiken.
- Påskafton 1959 och hösten 1963 på Centralskolan i Nässjö är lite minus, fortsätter Sankte Per.
Jag vänder ner blicken och studerar diskret Sankte Pers fötter.
Alla går barfota i himlen, eftersom hettan från våningen under ger en behaglig golvvärme.
- Chefen vill snacka med dig, eftersom du inte har trott på honom. Du säger bara ”jag hade fel”, och sedan är den saken ur himlen.
- Chefen går inte efter hur många Halleluja man har skrikit eller hur många böner man har bett. Han går efter plus och minus, fortsätter Sankte Per, och hycklarna har han inget medlidande med. De som säger att de tror, men inte lever så, de åker ner i Skärselden några hundratusen år. (Tideräkningen är annorlunda i Evigheten)
- Du platsar nog i änglakören efter några seklers prövotid, fortsätter Sankte Per, och en harpa fixar vi åt dig.
Nyfiken som jag är frågar jag:
- Finns John Lennon här?
- Självklart, svarar Sankte Per. Han gick in i änglakören direkt, och han måste sjunga ”Imagine” varje dag för Chefen. Chefen gillar hans ansiktsuttryck när han sjunger ”Imagine there’s no heaven”. Oftast får han sluta redan där.
Sankte Per släpper in mig och stänger Pärleporten.
