1997 var jag för första gången inte med alls i musikalarbetet. Det berodde på, att vi hade förändrat högstadiet i samma veva som sifferbetygen försvann. Jag övertalades att ingå i ett arbetslag, och släppte därmed 81-orna i svenska, som Stig Wisén fick ta över.
Jag minns bara, att musikalen handlade om två konkurrerande gäng, och jag såg den bara en gång.
Musikalresan till Stockholm 1998 inleddes på ett lite annorlunda sätt. Vi lärare hade hört envisa, trovärdiga och upprepade rykten, att många av eleverna hade tänkt sig att supa till det i bussarna redan på ditvägen. Nu är ju öl till exempel gott, men det har definitivt inget på en musikalresa att göra. Vi vidtalade chaufförerna, så ingen släpptes in i bussarna förrän vi ville det. Alla elever möttes med orden ”har du något emot att visa oss innehållet i din ryggsäck/kasse/väska”? Några hade det, men då förklarade vi, att dom fick ta sig till Stockholm på annat sätt.
Pojkarna blev då plötsligt kissnödiga, och måste in i högstadiebyggnaden, trodde dom, och någon lyckades med finten. Övriga placerade sina burkar i snödrivorna, som var perforerade av runda hål när det ljusnade dagen därpå. Resan var ovanligt lugn.
Vi var på Oscarsteatern och såg West Side Story. Jag kände till den från vår resa 1990, och hade berättat lite om handlingen. Eleverna var i allmänhet mycket nöjda med föreställningen, men alla var överens om, att vi inte gärna kunde göra West Side Story en gång till.
Jag såg det därför som en utmaning, att pracka på eleverna något klassiskt. Jag läste om Iliaden och Odyssén, och kom fram till, att Iliaden var omöjlig att göra, medan däremot en förkortad Odyssé skulle vara alldeles utmärkt för oss.
Jag och Ann-Marie Christoffersson hade svenskan i enheten, men hon blev sjuk, så jag fick ta ansvaret för svenskämnet i alla niorna. Det var inte alltid lätt, men i efterhand givande.
Jag berättade handlingen i Odyssén för eleverna, och se, mina frön föll i god jord och grodde. Alla elever fick en sammanfattning av Odyssén och jag tror nog att de allra flesta läste den.
Några episoder bedömde vi som ospelbara (Scylla och Charybdis, besöket i Hades bl.a.).
Alla skulle lämna förslag på låtar att använda i musikalen. Jag kunde givetvis inte hålla fingrarna i styr, så ”Smoke on the water” blev öppningslåt med texten ”Rök över Troja”. ”Back in the USSR” blev ”Nu är jag hemma igen”, ”YMCA” blev ”Dig vill jag ha”, ”Tears in heaven” blev ”Min Odysseus” ”Who’s gonna follow you home” blev ”Vem ska du välja idag”.
Eleverna hade inte mycket emot dom låtarna.
Till scenen med Aiolos (vindarnas gud) spelades allt vi kom på med vind i texten, ”Blowing in the wind”, ”Mot alla vindar”, ”Hör hur västanvinden susar”, ”Vem kan segla förutan vind”, ”Sol, Vind och vatten”, Wind of change” och några till.
Mitt pack med elever födda 82-83 hade självdött strax före jul, så vi hade ingen basist men en suverän gitarrist i Marcus Fredriksson, en utmärkt trummis, Kalle Berggren, en intresserad pianist, Runborg och en Brinck på kompgitarr. Blåset var tunt men bra och hette Martin Peilot, trumpet. Kören bestod av Karin Emrin, Emelie Sterckxs och Bill Front.
Turligt nog hade Gillis Roger Petersson från Ruda som praktikant den terminen, och han ställde gärna upp som basist.
Jag har inget minne av någon audition. Det fanns gott om roller, och många fick dubblera. Huvudrollen som Odysseus gick till Tobias ”Hajen” Karlsson från Berga. Han var som klippt och skuren för sin roll, och dessutom sjöng han bra. Han la ner ett oerhört arbete på utantillärningen av sin roll, och han var felfri på föreställningarna. Katarina Holinkova var utmärkt som Penelope och Jesper Åbergs ena roll var sonen Telemachos.
Ann-Louise Ohlsson skötte uppgiften som berättare med bravur.
De grekiska gudarna ingriper i handlingen, och Tommy Tift gestaltade Zeus. Tommy och jag var inte de godaste vännerna i åttan, men det ändrade sig i nian och särskilt under musikalarbetet växte han rejält liksom många andra, både pojkar och flickor. Övriga ”gudar” var Robert Lundberg som Poseidon. Han klampade in med en treudd i handen och simfötter på sig till publikens förtjusning. Maria Anazco var Athena, Jan-Eric Svensson var Hermes, gudarnas budbärare. Han trippade nästan lika elegant som Rune Ohlsson. Anna-Karin Johansson spelade Helios, solguden med övertygelse.
Med i Odysseus båt fanns Patrik Sjökvist, Andreas Prins, Peter Svensson, Patrik Nilsson och Fredrik ”Mellen” Johansson. ”Båten” hade slöjden tillverkat, och den gick fram och tillbaka både på och framför scenen.
Textilslöjden fick en mängd att göra, eftersom det var kostymer och dräkter i precis varenda scen. Jag vet inte hur mycket Ann sydde, och hur mycket flickorna sydde, men många sömmar blev det. Tack igen Ann, för ditt engagerade arbete!
Jag har som alla vet svårt för att låta bli. I öppningsscenen fanns den trojanska hästen på scenen, och någon frågade:
- Vad ska vi göra med hästen?
Han får två svar:
1. Bränn upp skiten!
2. Nej, stoppa upp den och sälj den för 100 000:- till någon som är tillräckligt lättlurad.
(Någon ville stoppa upp en älg för 100 000:-. Inga namn!)
Vid ett tillfälle säger Athena till Zeus:
- Pappa, kan inte du utse Ithaka till årets ö?
- Vaddå, dom har väl inte gjort något särskilt?
- Nej, men dom blir säkert glada över utmärkelsen.
(Som du kanske minns kallades Högsby ”Årets kommun” år 1998).
Odyssén är en lång berättelse och manuset blev i längsta laget, så Rosmarie Stjernström tog fram rödpennan. Hon skalade bort sådant som inte förde handlingen framåt. Tyvärr strök hon också extrascenen, där en gunnarsonliknande figur kommer in från vänster och börjar blixtra med sin kamera.
- Ta skydd! Främlingen slungar blixtar mot oss.
- Det är nog Zeus, åskguden, som har tagit mänsklig gestalt.
Zeus (Tommy Tift) kommer in:
- Nej, det är jag som är Zeus. Det där är Gunnarsson från OT i Högsby som är här på ett besök från framtiden.
Gunnarsson kom undan alldeles för lätt i det årets musikal.
Egentligen förtjänar alla att omnämnas, för ”Odysseus irrfärder” var i högsta grad ett lagarbete, där många kuggar skulle passa in i varandra.
Det gjorde dom. Musikalen tål mycket väl att ses om.
Som alltid beklagar jag den urusla bildkvalitén, men inspelningen är inte bättre.
Bildtexterna får berätta resten. Bilderna har kanske inte alltid hamnat i rätt ordning.
Härnäst presenterar jag ”Hyran” från 2001.
Någon gång i maj 1961 befann vi oss på Skillingaryds skjutfält för att öva luftbrisad. Det fungerade så, att man tidsinställde granaterna med tidrör. Då smäller det över huvudena på dom fiender som har krupit ihop i sina värn, och det är betydligt ohälsosammare än en granat, som briserar vid markkontakt.
