Någon gång i maj 1961 befann vi oss på Skillingaryds skjutfält för att öva luftbrisad. Det fungerade så, att man tidsinställde granaterna med tidrör. Då smäller det över huvudena på dom fiender som har krupit ihop i sina värn, och det är betydligt ohälsosammare än en granat, som briserar vid markkontakt.Det var fyra pjäser, och jag hade som omväxling utsetts till pjäschef för 4. pjäs. Vi hade skjutit med en hög uppsättning, och hade fått nya värden, som var lägre. Riktaren hade ställt in dom, men mekanismskötaren hade glömt ställarmarna, så eldröret pekade fortfarande högt, när jag kommenderade ”fyr”.
Jag märkte misstaget ögonblickligen, rusade fram och vevade ner eldröret med mycket hög hastighet till rätt läge. En tyst överenskommelse fanns automatiskt mellan oss alla vid pjäsen.
Mycket riktigt ropade löjtnanten ”kontroll” med högsta tänkbara röst efter 10-15 sekunder. Vid kontroll ska alla omedelbart ställa sig 10 meter bakom pjäsen, medan alla värden och inställningar kontrolleras. Den stridige löjtnanten, som inte älskade mig särskilt mycket (känslorna var besvarade) skrek extra högt:
- Vi börjar vid 4. pjäs, för där är Strömer chef. (Normalt börjar man vid 1. pjäs).
Med ett maliciöst och självsäkert leende mot mig (jag höll mig allvarlig) gick löjtnanten fram och kontrollerade allt minutiöst. Därefter tittade han på mig (jag behöll min allvarliga min) och sade:
- Märkligt, det måste vara någon annan.
Kontrollerna fortsatte och han hittade inga fel. Löjtnanten frågade efter temperingen (= tidsinställningen) och alla temperarna svarade 13,6.
Detta ledde till, att ett parti tidrör sändes till försvarets materielverk för granskning.
Allt detta är naturligtvis preskriberat idag.
Granaten hade briserat exakt över tofterydsvägen.
Där fanns just då, tack och lov, inga trafikanter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar