2000 gjordes ”Tidsmaskinen”, en suverän idé, där man besökte olika årtal och spelade låtar från den tiden. Det retade mig lite, att jag inte kom på den idén själv. Det enda som störde mig något var, att man lät John Lennon (inte Paul McCartney) sjunga ”Let it be”. Tvillingarna Mats och Emil Johansson, samt Marcus Erlandsson kommer jag ihåg från orkestern.
Den 14-15 oktober 2000 var jag i Lidingö hos son, sonhustru och en två månader ung sonson. Av en ren händelse råkade jag få syn på en annons i Svenska Dagbladet:
Musikalen ”Rent” skulle ha premiär på Göta Lejon den 18 januari 2001.
Jag ringde genast och preliminärbokade 120 biljetter.
Det var inga problem att få kollegor och elever med på ett besök på Göta Lejon. Vi hade till och med kunnat få biljetter till premiären, men den var på en torsdag, och musikalresorna företogs oftast fredagar.
Det var lite grann som att köpa grisen i säcken. Jag skaffade en dubbel-CD med låtarna, men dom var i svåraste laget för oss, bedömde jag. Freddy Bergeskans fick låna den först, det kommer jag säkert ihåg.
Egentligen började det hela med övernattningen vid Sinnern i början av sjuan. Jag hade tagit med mig en gitarr dit, och på kvällen vid den sedvanliga grillkorvningen tog jag fram den och började med några av dom gamla låtarna jag kunde.
Döm om min förvåning, när en hel skrälldus elever stämde in! Det var Matilda, Malene, Malin, Frida, Carina, Jimmy, John, Kristina, Klara, Ann-Louise, Robin, Elin och många andra. Mats Lundbäck deltog också med förtjusning. Jag minns, att jag sade någonting om, att det här ser bra ut inför musikalen i nian.
Jag fick rätt.
Vi åkte till Stockholm den 19 januari 2001, och vid Nyköpingsbro, där vi alltid brukar stanna på musikalresorna köpte vi tidningar för att läsa recensionerna.
Vi skulle se en lovordad musikal. Recensionerna var fulla av beröm över föreställningen, och det stämde. Vi såg en fantastisk föreställning från våra utmärkta platser (rad 1, 2 och 6)
Redan på hemvägen från Stockholm började diskussionerna om musikalen. Vi skulle inte klara av att göra ”Rent” på sporthallens scen i Högsby, det stod klart för oss, men man kunde säkert hitta på något om ett gäng ungdomar, som inte kunde betala hyran i det hus dom hyrde, för att ha så roligt som möjligt där.
Så blev det.
Vi behövde en orkester, och det såg till att börja med inte alls bra ut. Freddy Bergeskans på trummor hade bara två nyanser i sitt trumspel, fullt ös och inget. Det fanns ingen basist, och bara en halvtaskig gitarrist, Mikael Nilsson (han spelade dock upp sig rejält under terminens gång!). Vi hade Tomas Vernersson på trumpet och Kalle Löfberg på tenorsax, så det fanns i alla fall lite att börja med.
Men som så ofta förr fanns det yngre elever, som gärna ville vara med.
Jag har alltid trott mig vara något så när musikalisk, men det var innan jag hade att göra med Anja Thydén. Hon gick i åttan, och att hon sjöng något utöver det vanliga visste jag, men att hon klarade piano, analyser och noter så retfullt enkelt hade jag ingen aning om. Hon plockade ut ”Total Eclipse of my heart” på 20 minuter! För mig hade det nog tagit 3-4 timmar!
I åttan fanns också Daniel Erlandsson, en allmänmusikalisk begåvning, som tog hand om gitarr, altsax och barytonsax efter behov.
Men var fanns det en basist?
Lennart Pettersson berättade om en kille i sexan (!), Oscar Kratz.
- Han kan lite grann, sa Lennart.
Det hade han alldeles rätt i. Oscar kunde inte mycket. Då.
Men han lärde sig, och han lärde sig fort, rätt och lätt. Det var han som tog den allra första tonen i musikalen (introt i ”Stand by me”).
En manusgrupp tillsattes med Malin (jag skämmer inte ut min blogg med efternamnet), Ann-Lousie Front, Elin Reinholdsson, Linette Israelsson och Angelica Lindqvist. Angelica gjorde senare också en bra insats som regissör.
Vi hade auditioner, och jag lade mig i uttagningarna så lite som möjligt. Jag lärde mig då en av nackdelarna med elevdemokrati:
Eleverna valde hellre sina kamrater med hög status i gruppen till huvudroller, trots att de inte kunde sjunga. Man ratade bl.a. den duktigaste flickan i årskursen, Klara Ingvarsson. Hon fick ingen roll alls, men hon tog en grym hämnd i medleyt, där hon tydligt visade, att hon var den bästa sångerskan i hela nian.
Musikalen hade kanske blivit bättre med henne i en huvudroll, kanske inte, men eleverna ville ha det så, och då blev det så.
Det fanns som sagt ett mycket stort antal duktiga sångare i just den årskursen, och jag tror att det är den bästa årgången någonsin i det avseendet. Bredden var mycket stor. Många ville vara med och synas och höras, så jag satte ihop ett präktigt medley med 26 inslag. Eleverna och jag föreslog låtar, och de valde själva.
Det var inte så enkelt att sy ihop 26 låtstumpar, men eleverna klarade det galant. Det var värre med orkestern, och svårast var det för Freddy Bergeskans. Vi hade virat in honom och trummorna i några varv gymnastikmattor (han hördes för bra ibland i alla fall), så han hade inte direktkontakt med oss andra. En jätteförstoring med ordningsföljden tejpades upp och hjälpte honom till slut. Vilka som sjöng i medleyt framgår av bildtexterna.
Jag genomdrev också, att orkestern inte enbart skulle presenteras som ”orkestern”, utan att alla blev nämnda med namn och instrument. John Pernius skötte detta.
Manusgruppen, eleverna och jag hade någon gång olika uppfattningar när det gällde låtvalet, men i stort var vi överens. De ville ha med Roy Orbisons ”Pretty Woman”, och det var jag helt införstådd med, eftersom det är en riktigt känd och bra låt, så vi övade in den.
Plötsligt fick vi veta, att manusgruppen hade strukit den ur handlingen.
Vi, som skulle göra musiken, delgav manusgruppen vår bestämda uppfattning om detta, och fler låtar ströks inte i den musikalen.
Vi hade i alla fall övat in en bra låt.
Eftersom originallåtarna i ”Rent” var knepiga att analysera och spela valde vi gamla kändisar. Jag satte texten till det mesta, och fick lite hjälp av manusgruppen. ”Stand by me” blev ”Bo med dig”,”With a little help from my friends” blev ”Mina vänner och jag”. I den låten kunde jag inte låta bli att driva lite gäck med Nils-Gustaf Runborg, och presenterade mig som pukslagare.
Kören sjöng ”Moviestar”, och jag berättade för flickorna, att mina barn sjöng ”Godisdag”, när de hörde låten på radio. Detta medförde, att kören sjöng ”Godisdag”, men det var det ingen i publiken som märkte.
Jag glömmer säkert någon eller några, minnet sviker, men Kalle Johanssons förmåga att ta tag i saker och ting och få dom gjorda imponerade. Johakim Olsson skötte arbetet bakom scenen med den äran. Angelica Lindqvist var bra som regissör.
Några av birollerna förtjänar att nämnas: Andreas Eriksson som Johnny Blue, Nicklas Blomqvist och Peter Odéhn som hans livvakter, Seema Karlsson som ”damen med hunden”, Mariana Steen som autografjägaren och Chrille Jonsson som knarklangaren.
För första gången hade vi en elev, som inte kunde vara med i musikalen p g a sjukdom. Det var den bästa flickan i kören, Frida Eriksson, som gick miste om en upplevelse och ett minne för livet. Lyckligtvis hade vi en så god bredd, att det fanns folk som kunde ersätta henne utan att det märktes alltför mycket.
Vissa minnen sätter sig djupare i mitt medvetande än andra. Det fanns bland eleverna en riktigt odräglig skitunge, som aldrig missade en chans att tjafsa, bjäbba, gnälla, spänna sig och säga emot. Hans ansträngningar när det gällde skolarbetet låg nära noll. Han reagerade varken på tillrättavisningar eller tillsägelser.
Med andra ord: En trolig blivande bidragstagare och möjligen socialfall.
När musikalarbetet började visade grabben upp ett nyvaknat intresse för skolan. Han ville sjunga ”Runaway” i medleyt, och det är ingen lätt låt ( I wo-wo-wo-wo-wonder är SVÅRT). Jag log invärtes för mig själv och tänkte, att det klarar han nog inte heller, men han fick försöka, som alla andra, och till min stora förvåning satte han låten.
Han fick också rollen som festförstöraren, ledaren för ”elaka gänget”, och i den rollen sjöng han ”Bad to the bone” (”Elak och hård”), och han gjorde det mycket bra.
Plötsligt trodde jag på grabben, så jag gick in på skolkontoret och ändrade hans betyg i svenska till ett G.
Han hette Robin Gustafsson (numera von Bothmer), och jag kan se honom framför mig, när han avslutningsdagen öppnade sitt betygskuvert, reste sig upp och med hög och ljudlig röst informerade alla i matsalen:
- Jaaaa! G i svenska!! Jag slipper IV!!!
De tio åren som gått sedan dess har bevisat, att jag gjorde rätt.
Som avslutning översatte jag Jerry Williams ”I can jive” till ”Det är slut”, och den fick vi ett rejält tryck på.
Det blev en mycket bra avslutning på en mycket bra musikal. Jag har nu sett om den efter 10 år, och det finns några tillfällen då sången slirar lite, men som helhet håller musikalen ”Hyran”, en hög klass. Födda 1985 var en bra årgång.
Bildtexterna får säga resten, (Ursäkta bildkvalitén!) och det jag har missat får ni påpeka i kommentarerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar