Efter våra tre framföranden i sporthallen och på Tegelbruket i april såg vi fram emot högsbydagen. Andreas hade fått en förfrågan från Högsby Sparbank, om vi kunde spela en halvtimma utanför banken, och det kunde och ville vi verkligen. Det fanns också kontakter med Stabygården och Bruksgården, men därav blev intet.
Till högsbydagen övade vi in några låtar till med rejält blås, See See Rider och A big hunk of love, och Jonatan hade lärt sig att hantera en trombon. Jag har kvar spellistan, och den såg ut så här.
Högsbydagen 2009
1. Won’t you wear my ring C
2. King Creole Bb
3. Too much Ab
4. Heartbreak Hotel C
5. Return to sender C
6. Hound dog Bb
7. Devil in disguise F
8. Jailhouse rock Bb
9. Can’t help falling in love D
10. Trouble Bb
11. Burning love A
12. Suspicious minds D
13. A big hunk o´love A
14. See see rider G
Före spelningen dök en person upp med en pappfigur i naturlig storlek föreställande Elvis. Han undrade, om han fick ställa den bredvid scenen, och vi tyckte att det kunde vara passande. Han presenterade sig som Sven Franz von Bülow, berättade om sina kontakter i Malmö och Hamburg och frågade oss om intresse för framtida spelningar.
Vi kände oss smickrade, och svalde betet med hull och hår.
Sven Franz arrangerade en spelning i Oskarshamns Stadspark den 25 september 2009, och gjorde förespeglingar. Vi skulle spela all möjlig gammal god rock’n roll, och det tänkte jag att det kunde vi väl, och det kunde vi ju, men den 25 september 2009 gick till historien som en besvikelsens dag och en nyttig läxa.
Att ungdomarna lät sig duperas och fintas bort av en snacksalig och förtroendeingivande plattfot är väl en sak, men att jag själv gick på allt retar mig rejält än i dag.
Vi gjorde ingalunda någon dålig spelning eftersom vi inte är dåliga, men den missmodiga stämningen spred sig till vår musik, och vi var definitivt inte på topp, även om Andreas gjorde ”Great balls of fire” suveränt bra. Han kan inte bara det ena och det andra, han kan det tredje och det fjärde och det femte också.
Ekonomin runt Elvisprojektet har aldrig intresserat mig, eftersom jag har tillräckligt roligt med musiken utan pengar nuförtiden, men att bli lovad gratis mat och sedan tvingas betala 100:- per person och portion för något som kanske kostade en tia var magstarkt.
Vi genomförde spelningen, men hittade inte den rätta spelglädjen. Efter högsbydagen fick vi höra, att det lyste av spelglädje om oss, och det stämmer, för vi hade riktigt rejält roligt den gången men inte den 25 september.
Missmodet och håglösheten låg kvar alltför länge efter den 25 september, och Elvisprojektet var i princip medvetslöst (inte dött!) fram till högsbydagen 2010, då vi upprepade succén från året innan.
Efter den spelningen visste vi alla, att svårigheterna att samlas för att öva skulle bli ännu värre, eftersom Oliver och Mikael K slutade gymnasiet, Mikael för att studera elbas i Skurup, Catja slutade nian för att flytta till Kalmar och Andreas själv skulle flytta till Oskarshamn. Elvisprojektet mer eller mindre dödförklarades.
Jag saknade det oerhört, inte själva spelningarna så mycket som övningarna, då vi träffades och ständigt förbättrades. Jag frågade några riktigt unga, om dom ville börja med ett nytt Strömers Pack när höstterminen började, och det ville dom. (Det tar jag en annan gång)
Jag avslutar min historieskrivning om Elvisprojektet i morgon.
Bilderna visar Andreas Ohlsson, som ”spelar lite piano också” och de två nittioettorna Mikael Karlsson och Oliver Lundström.
Vi hörs och ses på lördag 11.30!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar