Elvisprojektet, slutet.

När jag och några jämnåriga började göra musik i Gränna i slutet på 50-talet försökte vi även spela några elvislåtar. Det var inte så lätt, eftersom vi varken förfogade över en elgitarr eller en gitarrist till en sådan. Vi hade en halvtaskig kontrabas, och en halvtaskig basist, som kunde G, D, A, E (de tomma strängarna) samt C, F och Bb, och en basgång, den i ”Won’t you wear my ring”. I övrigt ”drog han till”, och i rätt takt.
Vi hade en trummis med ett trumset som bestod av en virveltrumma, en hi-hat och en cymbal, och han var bra. Vi hade två kompgitarrer och mig på piano, inte därför att jag var bäst, utan eftersom jag var minst dålig. Sången sjöngs natur, för vi hade ingen sånganläggning. Resultatet står inte på något sätt att jämföra med vad dagens tonåringar klarar av med dagens utrustning, men vi var pionjärer, och andra på den tiden var inte mycket bättre eller sämre.
Publiken kunde identifiera låtarna, och vi hade roligt. Dessutom var vi dom enda tonåringarna i Gränna, som gjorde musik.
Därför är det en drygt 50 år gammal dröm som går i uppfyllelse, när jag numera får vara med och göra elvislåtar, som låter som elvislåtar.
När vi fortsatte med musiken i början av 60-talet i Gränna var det Cliff Richard and the Shadows, Spotniks, och så småningom the Beatles som passade oss. Då hade vi utrustning som dög och vi surfade med på beatlesvågen, men då var Elvis borta från scenen och fanns på filmduken.
Därför kan jag bara känna mig tacksam, för att jag har fått vara med och genomföra Elvisprojektet.
Det är ibland svårt att lägga ihop pusslet Elvisprojektet, eftersom alla musikerna spelar på annat håll.
Kalle Berggren i ”Heron Head”, Simon i ”At one”, Michael i ”Almost unplugged”, Mikael Karlsson är ute på turnéer i Tyskland, England, Danmark men spelar ibland också i Högsby, Andreas Ohlsson har något på gång i Berga tillsammans med sin äldre bror Alexander och Oliver Hammarsten, Andreas Johansson spelar med allt och alla, senast Bergeskans, Catja sjunger i kyrkan, och Oliver åker till Sundsvall som ungdomstalang.
Tack alla ni som är med!
Kalle Berggren, som jag har gjort musik tillsammans med i olika omgångar sedan 1995. Jag märkte redan då vilken begåvning han var, och han har mer än infriat förväntningarna. En trummis av rang med orubbligt och stadigt trumspel.
Mikael Karlsson, som det är en njutning att höra spela elbas. Jag ser upp till honom ungefär som en fotbollspelare i sexan ser upp till en bra spelare i landslaget. Den genomsnittlige lyssnaren i publiken förstår troligen inte, vilken hög nivå han befinner sig på. Jag känner glädje och stolthet idag över, att det var jag som visade honom dom första treklangerna i ”All shook up” och ”Heartbreak Hotel”.
Andreas Johansson, vår frontalfigur, har en enda brist, nämligen ett lägre register än Elvis. (Det var därför Michael Nilsson bytte gitarr till en som var lägre stämd). Han var suverän redan i ”Jailhouse rock” när vi gjorde musikalen ”Lol” 2005, och han har bara blivit bättre och bättre. Vilken tur att jag ringde honom inför HIK:s jubileumsgala i oktober 2008! Han är bra på allt i musikväg han gör, sång, gitarr, dragspel och piano. Han är en ödmjuk och bestämd yngling, som vet vad han vill och kan.
Michael Nilsson spelade gitarr i ”Hyran” 2001. Hans säkerhet, teknik och musikalitet har vuxit rejält under dessa tio år. Han gör praktiskt taget allting rätt, och är inte i något större behov av tillrättavisningar.
Simon Johnsson, vars gitarr ligger i bakgrunden med riff och slingor, som publiken oftast inte lägger märke till, men som ska finnas där, och som skulle saknas om han inte fanns. En skicklig hantverkare på det han ska göra. Det blir nog några solon över till honom i framtiden, och dom klarar han lätt.
Andreas Ohlsson, fenomenet som ”spelar lite piano också”. Han är bra på piano, och suverän på tenorsax. Dessutom är han den mest musikaliska person jag har haft att göra med. Han hör och förstår det mesta redan första gången, där andra behöver 3, 4 eller 5 försök. Jag hoppas att jag får leva så länge, att jag får uppleva några rejäla musikaliska framgångar för hans del.
Oliver och Catja Lundström, som har slipat stämmorna tillsammans med mig ända ner till 000-sandpapper för att få stämsången så snygg, tydlig och bra som vi bara kan. Har det slirat någon gång, som på ”King Creole” igår, så var det jag. Vackra röster och säker stämsång är deras kännemärke.
Fler än jag borde känna stolthet och glädje över att Högsby kommun kan presentera något så musikaliskt säkert och komplett som Elvisprojektet.
Vad som hade hänt, om jag hade haft dom här resurserna i slutet på 50-talet kan jag bara spekulera om.
Slutligen vill jag rikta ett retroaktivt tack till Gillis, Ove, Lennart och de andra i den utmärkta musikskolan vi hade i Högsby kommun.