Rekordskörd.

Efter att ha hört talas om kantarellfynd på andra håll i Götaland och Svealand bestämde Ina och jag oss för att göra en hastig koll på våra två säkraste kantarellställen (Stellus Cantarellus), vilket resulterade i den här rekordskörden av fyra kantareller och tre trattkantareller.
Rekordet avser naturligtvis innevarande årstid/månad/mellandagarna.
Det här lär vi inte få uppleva igen!

Högsby IK:s medlemsregister.

Jag har hanterat Högsby IK:s medlemsregister i 30 år, och idag lämnade jag det ifrån mig. Jag märker, att jag har problem med att hantera det allt svårare programmet, och någon gång måste ändå någon annan ta över.
Registret jag övertog efter Kennet ”Puhl” Karlsson är det till vänster. Då som nu är Adolfsson Weine först. Allt skrevs och noterades med blyerts och händerna.
Numera är hanteringen enklare, men man måste kunna det.
Varför har jag då pysslat med detta oavlönade arbete i trettio år?
Svaret är enkelt:
Vi har inget bättre än ungarna, egna och andras. Jag går till Frövi för att se bland andra mina f.d. elever spela fotboll. Jag tittar på småknottarna då och då borta på sjumannaplan.
Dom som håller på med fotboll ägnar sig dessutom i mindre omfattning åt olämpliga och olagliga verksamheter.
Bröderna Skolk och Smit spelade inte fotboll.
Inte bröderna Klotter och Vandal heller.

Extra roligt i år.

Jag skulle vilja veta, hur många högstadieskolor i Sverige som kan stoltsera med en så fin tradition som ”Juladansen” vid Fröviskolans högstadium.
År efter år lär idrottslärarna ut danserna till eleverna, och år efter år samlar jag ihop en präktig orkester som gör levande och bra musik att dansa till.
OT:s lokalreporter Ingvar Gunnarson var på plats och tog några bilder, och han presenterar alla som var med och gjorde musiken i sin tidning, men jag nämner dom ändå.
F.d. elever, som tar ledigt från sin gymnasieskola, eftersom dom prioriterar att spela till Juladansen, som Jonathan Karlsson, Carina Henriksson och Andreas Olsson.
Skolchefen Anders Johansson, som ger stadga åt kompet med sitt spel.
Åke ”Blås” Nilsson, som ger trygghet åt blåset.
Alexander Olsson, som hoppar in där det behövs.
Andreas Johansson, som numera kommer från Oskarshamn med sitt dragspel.
Dom två sexorna Hugo Lundström och Viktor Bloom, som debuterade tillsammans med Daniel Hägglund blev ett utmärkt bra komp.
Roger Welke, som ser till att ljudet blir bästa möjliga.
Ett stort tack till er alla att ni ville vara med.
Sist men inte minst eleverna själva, som kan känna stolthet och glädje över att lyckas med dom här danserna år efter år. Göran tyckte, att årets elever var dom säkraste han har haft.
Publiken fick lyssna på årets debutanter i två låtar, ”Apache” och ”When you walk in the room”. Anton Almqvist spelade gitarr med dom andra tre debutanterna, och Rasmus Rockner sjöng.
Jag var positivt överraskad av deras prestation. I bästa fall är det ett nytt ”Strömers pack” på gång.
Det får vi se om ett år.
Dom som så önskar kan se redan nu, eftersom en stolt förälder har lagt ut dom två låtarna på
http://www.youtube.com/watch?v=r1ThPMhpmXI

Odödliga.

Det finns några verk inom litteraturen som jag har fäst mig vid mer än andra. Alltså läser jag om dom.
Sagan om Ringen är ett sådant mästerverk. Jag har läst Bilbo + trilogin tre gånger och sett om filmerna.
Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga hör också dit. Jag har läst böckerna och sett hela serien flera gånger. Jag kan valda delar utantill.
Böckerna om Harry Potter kommer jag säkerligen att läsa om inom en snar framtid.
Allra främst sätter jag dock Vilhelm Mobergs utvandrarepos. Jag prackade på mina elever Vilhelm Moberg och utvandrarna år efter år. Vi såg början av Jan Troells filmatisering fram till den klassiska scenen, där utvandrarna lämnar Korpamoen. Några elever lånade videon och såg resten hemma.
För varje generation ökar avståndet mellan dom som har släktingar i USA och utvandrarnas ättlingar. Kusiner blir sysslingar, som blir bryllingar, och till slut bryts kontakterna.
Vilhelm Moberg får mig att minnas en svunnen tid. Hans gamla fina svenska språk verkar säkert ålderdomligt på dagens ungdomar, men jag tycker om det. Han behärskade språket, vilket hör till ovanligheterna idag.
Därför läser jag nu böckerna för tredje gången.
Handlingen dög åt en musikal också.
Karl-Oskar och Kristina är två odödliga figurer.

Exakt 70 år.

Den 7. januari 1942 kom ett brev till min mor i Prag.
Jag har sett det en gång i tiden, men jag vet inte vad min mor gjorde med det senare.
Det hade en svart ram och ungefär följande lydelse (mitt minne kan spela mig ett spratt):
”Efter strider vid Charkov saknades soldaten Eduard Strömer.
Han kämpade för fosterlandet.
Heil Hitler!”
Idag har det gått exakt sjuttio år sedan den isande kalla decemberdagen 1941 någonstans vid Isjum i närheten av Charkov.
Vid varje luciafirande har jag påmints om detta.
Se även
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/05/100-ar_02.html