Det här inlägget tillägnar jag alla dem, som har spelat
rollspel tillsammans med mig.
Övriga bloggläsare kommer att ha föga förståelse, och de får
gärna sluta att läsa här.
1951 var jag tillsammans med min mor i Tyskland för att
besöka släktingar, som hade överlevt kriget och haft turen att hamna i
Västtyskland. Vi var bl.a. hos min farfaster Elly i Oberammergau, en riktig
krutgumma, som hade överlevt ”Todesmarsch” ut ur Tjeckoslovakien.
En dag tog hon med oss på en ”liten promenad” till Kloster
Ettal, c:a 7 km från Oberammergau. Där gick vi in, och blev guidade runt, och
som avslutning bjöds vi på linssoppa. Den var god, men inte lika god, som den
jag lagade till idag.
När vi rollspelade, var någon alltid munk, och då besökte
man givetvis klostret i Glustad, där man så gott som alltid blev serverad
linssoppa.
Där finns Fader Las som prior, broder Arno som har hand om
kassakistan, broder Batt som utbildar noviserna och broder Punto som är
örtmästare i klostret i Glustad.
Är rollspel barnsligt?
Javisst, men samtidigt roligt och kreativt, när knepiga
situationer måste lösas med fantasi och ibland väldigt små resurser.
Det är knappast en nackdel senare i livet att ha spelat
rollspel.