Karnevalståget.

Jag har haft ansvaret för karnevalståget i år, liksom 2014 och 2013.

Jag vet idag inte om jag får eller kan ansvara för nästa års karnevalståg, men jag gör det i så fall gärna.

Ni vet ju alla, att det finns tre sorters människor:

1. De som ser till att saker händer.

2. De som är med när det händer.

3. De som undrar vad som hände.

Jag är som sagt gärna med och gör det jag fortfarande kan.

Andra gör mera.

MYCKET mera!

Några högsbybor kunde ju lämna kategori 3 ovan och flytta upp ett eller två steg.

Högsbydagarna är vad vi gör dom till.

I år har vi haft en sagolik tur med vädret.

Jag är nöjd, mycket nöjd.

Häng på du också!

Det är inte så jobbigt som du tror, och dessutom rätt kul.

Jag presenterar mina bilder från årets karnevalståg utan kommentarer.

Pristagarna var värda sina priser.

Som en skräckfilm.

Fröviskolans nior har gjort ytterligare en musikal, och klarat det bra.

Jag tycker om uppslaget med skräckfilmen, och jag har sett musikaler med betydligt sämre och tunnare handling.

Jag vet att förutsättningarna för niorna försämras för varje år. Elevunderlaget minskar.

När vi gjorde ”Sommarplågan” 2008, den sista musikalen jag var med och hjälpte till med fanns det 82 elever i årskurs nio.

I år är det ett drygt 60-tal.

I ”Sommarplågan” hade vi fem blås i orkestern.

Tomrummet efter den nödslaktade musikskolan har inte på något sätt fyllts upp av det s.k. kulturbruket.

Trots att orkestern bara består av fem musiker är deras insatser mycket goda eller rent av imponerande.

Hugo Lundström kan sitt, men använder kanske sina cymbaler lite för mycket.

Jonas Cajsson skötte sina uppgifter.

Sara Welkes basspel överraskade mig positivt.

Elias Värnlund drog ett tungt lass, men gjorde det helt perfekt. Pianosolot i ”I'm so excited” är inte lätt, men han satte det.

Simon Rodriguez har fått orkestern samspelt och insatserna sitter bra.

Kören sjöng bra, men hördes inte alltid lika bra.

Skådespelarnas prestationer är ojämna. Några hörs, och deras repliker går fram, andra inte, och då menar jag naturligtvis inte Frank Sten, som grymtade som sig bör.

Tala till publiken, inte till varandra!

Jag vet inte hur många kanaler det finns till ljudet, men låt bli att sjunga i myggorna!

Det finns väl handmikrofoner fortfarande?

Texterna försvann helt bitvis, och jag kan inte avgöra varför.

Som alltid fanns det premiärnerver med, men dom misstagen är nog borta redan i kväll.

Avslutningsvis:

”Som en skräckfilm” har fört Fröviskolans musikaltradition vidare på ett bra sätt.

Jag tar mig nog till sporthallen i morgon kväll och jämför föreställningarna.

(Eftersom jag bara känner ett fåtal av niorna, och det inte finns någon rollista i programmet kan jag inte göra individuella bedömningar av aktörerna.)