Jag
börjar med det jag inte tyckte om.
1.
Det började 15 minuter försenat.
2.
Det fortsatte med ett 25 minuter långt bildspel om Paul McCartney,
foton och filminslag blandat med diverse psykodeliska bilder och
annan smörja.
3.
Publiken på raderna 1-4 valde att stå upp under hela konserten. Dom
skymde, mest Ina, mig lite grann.
Resten
tyckte jag om!
Paul
McCartney öppnade med ”Eight days a week”, och den sjöng jag
med i, stämman naturligtvis.
Sedan
var det igång och det rullade på i ett bra tempo.
Jag
såg inte någon vattenflaska eller annat läskande mellan låtarna.
Han
hade problem med dom allra högsta tonerna; ribban darrade några
gånger, och en gång rev han, men vaddå, han är ett halvsekel
äldre än när han spelade in låtarna.
Jag
sätter ”Blackbird” som det starkaste inslaget. En del av scenen
höjdes upp 5 meter, och där stod han med en akustisk gitarr och
skötte plocket och sjöng. Världsklass räcker nog inte.
George
Harrisons ”Something” började lite fjantigt med en ukulele, men
sen var det förstklassigt.
”Lady
Madonna” gungade som ett helt hav, och där visade hans kompgrupp
verkligen vad dom kunde.
Först
på fjärde plats hamnar ”Let it be”, eftersom dom tre förut
nämnda var bättre.
Jag
medger, att mina kunskaper om ”Wings” är begränsade. Vi brydde
oss inte om det bandet så mycket på den tiden, eftersom vi tyckte
att Linda McCartney inte höll riktigt.
Som
du min käre läsare förstår, så är The Beatles fortfarande
längst fram bland mina favoriter, och i spetsen där finns Paul
McCartney, en åldring, som inte kan släppa musiken.
Det
har jag den fullaste förståelse för!
Första gången!
Andra gången var 13 juni 2004 på Ullevi
