Tredje gången!

Jag börjar med det jag inte tyckte om.

1. Det började 15 minuter försenat.

2. Det fortsatte med ett 25 minuter långt bildspel om Paul McCartney, foton och filminslag blandat med diverse psykodeliska bilder och annan smörja.

3. Publiken på raderna 1-4 valde att stå upp under hela konserten. Dom skymde, mest Ina, mig lite grann.

Resten tyckte jag om!

Paul McCartney öppnade med ”Eight days a week”, och den sjöng jag med i, stämman naturligtvis.

Sedan var det igång och det rullade på i ett bra tempo.

Jag såg inte någon vattenflaska eller annat läskande mellan låtarna.

Han hade problem med dom allra högsta tonerna; ribban darrade några gånger, och en gång rev han, men vaddå, han är ett halvsekel äldre än när han spelade in låtarna.

Jag sätter ”Blackbird” som det starkaste inslaget. En del av scenen höjdes upp 5 meter, och där stod han med en akustisk gitarr och skötte plocket och sjöng. Världsklass räcker nog inte.

George Harrisons ”Something” började lite fjantigt med en ukulele, men sen var det förstklassigt.

”Lady Madonna” gungade som ett helt hav, och där visade hans kompgrupp verkligen vad dom kunde.

Först på fjärde plats hamnar ”Let it be”, eftersom dom tre förut nämnda var bättre.

Jag medger, att mina kunskaper om ”Wings” är begränsade. Vi brydde oss inte om det bandet så mycket på den tiden, eftersom vi tyckte att Linda McCartney inte höll riktigt.

Som du min käre läsare förstår, så är The Beatles fortfarande längst fram bland mina favoriter, och i spetsen där finns Paul McCartney, en åldring, som inte kan släppa musiken.

Det har jag den fullaste förståelse för!

Första gången!

Andra gången var 13 juni 2004 på Ullevi