Att må bra.

 

En för mig okänd människa, Nisse Boman, har författat en hånfull klagovisa om Högsby Kommun.

Den är full av dumheter, förolämpningar, osanningar, felaktigheter, oförskämdheter och hittepå.

Vad vill han med detta?

Bli berömd som diktare?

Knappast, han kan inte ens rimma sina strofer.

Få uppmärksamhet?

Kanske.

Må bättre själv att att håna, förlöjliga, smäda och trycka ner andra människor?

Det är vad jag tror. Nisse Boman mår nog inte bra.

Vers 1);

Att bo i Högsby

är att sakta –

mycket sakta –

tyna bort.

Försvinna bakom gardiner

av bleknat tyg.

Aktiv dödshjälp

av kommunal service.

Palliativ förvaltning,

beslutad av politikers

åldrande, darriga hand.

(Vers 2):

Biblioteket står öppet

när Per-Erik orkar.

Extranyckeln försvann

när kulturchefen flydde –

till Kalmar en natt.

Dit där bokbussen ännu når.

Och festen på torget

krönte med visshet:

"Sveriges sämsta kommun."

Influencerns flin

mot en jublande publik

som hyllade sitt eget förfall.

(Refräng):

Även de som stannat kvar

har gått bort.

I tunga skor,

med döda blickar,

mot gallerians dörr –

nu ett rum för tomma ord

som mässas utan mening.

I tunga skor,

med döda blickar,

när tåget drar förbi –

utan att stanna,

utan att sakta in.

(Vers 3):

Tycker du dig höra

ett skratt vid stationen?

Då gick antingen tåget –

eller tiden ur spår.

Klockan på perrongen

har stått på fjorton tjugotvå

sedan mars, nittonhundranittiosex.

Någon viskar:

"Där föddes en gång ett barn!"

Men vem det var –

är glömt sedan länge.

(Brygga):

Även de som stannat kvar

har gått bort.

I tunga skor –

i kängor från lumpen,

nedslitna och grå –

höll de längst av allt.

Med döda blickar,

efter att ha läst alla löften

om optisk fiber

som aldrig nådde ända fram.