Jag och musiken 48.

Jag hade ett lååångt samtal med Jocke, vår f.d. kompgitarrist igår

Vi har tusentals minnen gemensamt, även bortsett från musiken.

Lennart ”Jocke” Johansson är den person på Planeten, som jag har gjort mest musik ihop med.

Allra mest i "The Fox Hunters" från Gränna.

Vi pratade om våra spelningar och kontrakten finns kvar från dem som registrerades hos Musikerförbundet i Jönköping.

Övriga spelningar hamnade vid sidan av beskattning, men det är preskriberat, och vi kände inga större samvetskval.

Så här såg högsommaren 1967 ut.

670630 fr Vaggeryds FP

670702 sö Stugan, Jönköping

670705 on Stugan, Jönköping

670708 lö Boklunden Visingsö

670709 sö Stugan, Jönköping

670712 on Åsavallen, Gränna

670714 fr Stugan, Jönköping

670715 lö Gyllene Uttern

670716 sö Stugan, Jönköping

670722 lö Boklunden Visingsö

670726 on Åsavallen, Gränna

670729 lö Boklunden Visingsö

670802 on Åsavallen, Gränna

Vi hade att göra, och vi hade roligt.

Jag och musiken 1-47 finns på min blogg.

Konstatera.

Det kan inte skada dig att konstatera vilka som tycker vad.
https://aktuelltfokus.se/forintelseoverlevare-nathatas-av-sd-medlemmar/?fbclid=IwAR02ETXCc_PJJZK_KSqqFJ-AL2s_o-XZJwc-vsOo7_vLckW_OBCQctgH49k

Eftersom ni, mina läsare, inte har lägsta betyg i svenska (1, IG, F) så kan ni studera språkbehandlingen hos dessa personer, som hejar på Jimmie.

Det kan aldrig bli värre än fiasko.

Många av dom som har gjort musik med mig har hört mig säga:

”Det kan aldrig bli värre än fiasko.”

Idag är det 57 år sedan mitt största fiasko.

Veckodagen stämmer inte, eftersom den 26 januari 1963 var en lördag.

Du kan läsa allt på

https://h-gstromersblogg.blogspot.com/2013/01/det-kan-aldrig-bli-varre-fiasko.html

Vi och dom.

Sverigedemokraterna behöver invandrarna.

Då har de någon att rikta sitt hat, sin vrede, sitt förakt och sin avsky mot.

Sverigedemokraterna behöver ”dom”

”Dom” lever på bidrag som ”vi” svenskar tvingas betala för att försörja ”dom”.

Så långt är jag med i sverigedemokraternas smutsiga och vedervärdiga resonemang.

Så när ”dom” kvinnorna får körkortsutbildning för att kunna försörja sig stämmer inte sverigedemokraternas bild av Sverige.

När ”dom” kvinnorna får ett arbete måste ju inte ”vi” svenskar ge dom bidrag längre.

Då griper sverigedemokraten det sista halmstrået:

Kommunen särbehandlar grupper utifrån etnicitet.

De som inte är födda i Sverige får fördelar, som inte ”vi” svenskar har.

Men sverigedemokraten bortser från att svenskfödda kvinnor har samma möjlighet att ta studielån för att utbilda sig.

Så enkelt att glömma det.

Jag tycker inte att man ska skilja på ”vi” och ”dom”.

”Dom” betalade ett högt pris förra gången.

Sex miljoner.

Och mycket annat.

(OT 20200111)

Bevara,

Ja, riksarkivet har med min berättelse att göra.

För 7-8 år sedan skrev jag till Riksarkivet och bad om alla handlingar rörande mina morföräldrar, min mor och mig.

Det blev många ark, som kostade pengar, men det var värt varenda krona.

Jag fick veta mycket jag inte vetat tidigare.

Att min mor och jag fick söka tillstånd att resa till Stockholm 1947 där vi besökte sudettyska vänner som varit med i de vita bussarna till Sverige.

Vi fick inte besöka storstadsområdena.

Att kung Gustaf V firade sin 90-årsdag samtidigt var ju spännande för en sexårig gosse. Kungen såg ut som på frimärkena.

Samma gällde för vår resa till Göteborg 1952.

Vi blev inte svenska medborgare förrän året därpå, 1953.

På den tiden höll man bättre koll på sudettyska främlingar (vi hade s.k. främlingspass) än på uzbeker idag.

Att min morfar sökte tillstånd för att arbeta i Gustafsberg 1951. Han hade varit porslinsarbetare.

Och mycket annat, varav en del ingick i min berättelse.

Bevara Riksarkivet!

Det är ovärderligt.

Jag berättade för niorna, att nazisterna beskyllde kommunisterna för branden i Riksdagshuset den 27 februari 1933.

”Det viktiga är inte att det är sant. Det viktiga är att folk tror att det är sant.”

(Tillskrivs Goebbels, har inte hittat någon källa).

OBS! Detta gäller i högra grad idag, då vi ha Internätet.

Bergeskans.

Läraren hade tre olika omdömen när det gällde elevernas prestationer:

Bra – mycket bra – utmärkt.

Eleverna förstod att det betydde: Dåligt – sådär – bra.

Jag är inte sådan.

Jag var i kyrkan och lyssnade på Bergeskans igår.

Inget inslag var ”dåligt” eller ”sådär”.

Låtarna var väl valda och snyggt arrangerade.

En iakttagelse:

Sönerna överglänser ibland sina fäder.

(Jag har själv råkat ut för det.)

Dan och Niclas inledde och satte ribban högt redan i det första inslaget, ”För att jag älskar dig”.

Bäst var Robert i ”Förändringen”.

Strålande!

Han lät nästan som Wiehe, och hans gitarrplock satt snyggt.

Tomas glänste i ”Chloe meets Gershwin”.

Han, Michael och Hugo fick det att svänga, och jag kom att tänka på Oscar Petersons trio.

Klass!

Benny presenterade sig i ”I can’t stop loving you”. Den passar honom, liksom ”Blue eyes crying in the rain”.

Riktigt duktigt!

Michael visade upp sin teknik i ”Continuum”, obekant för mig.

Hög klass!

Jag var nyfiken vilken beatleslåt dom hade valt i år, och det var ”Can’t buy me love” (välbekant), dock i ett något annorlunda arrangemang. Jag uppfattade även en stämma någonstans...

Mycket duktigt, Dan.

Ett plus till Niclas i Elton Johns ”Your song”.

Magnus Pettersson och Hugo Lundström gjorde sitt till helheten.

George Harrisons ”My sweet lord” var en värdig avslutning.

Observera!

Högsby kommun är avfolkningsbygd, men alla dessa sångare och musiker har sina rötter i vår lilla kommun.

Vilken annan mindre kommun, stadsdel eller förort kan presentera något liknande?

Jag hoppas att jag är med om två år.

Vi blev ju inbjudna....

(Bilden visar Robert i ”Förändringen”)

Summer of '69.

Sommaren 1969 bodde vi hos min mor på Bergsgatan 13 i Gränna. Mitt sommarjobb var på Källo i Bankeryd. Källo hade hand om distribution av öl och läsk till Domus och konsumbutiker (de flesta nedlagda) i Jönköpings län.

Jag ansvarade för lagret och beställningar samt körde två turer i veckan, tisdagar och torsdagar.

Min arbetskamrat Olausson lärde mig hur jag skulle hantera kärran.

Det fanns inte hiss på lastbilarna då, så jag fick antingen backa intill en brygga eller lyfta ner backarna (25 flaskor i varje).

Lönen var bra, och jag hade en bonus på ¼ öre per flaska jag körde ut.

Sommaren 1969 var mycket varm, så det köptes en hel del läsk.

Den 10 juli väcktes jag tidigt av Ina med orden:

- Vattnet har gått!

Vi hade spelat på Åsavallen på Grännaberget dagen innan, så det hade blivit ganska sent.

Jag vaknade dock mycket hastigt, väckte min kusin, som hjälpte till på lagret i Bankeryd, Ina tog sin färdigpackade väska, och så åkte vi till Jönköpings lasarett på Barnarpsgatan.

Jag följde med Ina in, fick tre siffror som jag skulle nämna vid telefonsamtal, och åkte till Bankeryd.

Vi lastade bilen och gav oss iväg till Hyltebruk, Smålandsstenar och Gislaved.

När vi kom tillbaka ringde jag BB:

- Här händer det inget på länge, fick jag veta.

Vi städade upp på lagret och åkte till Gränna.

Jag ringde BB igen:

- Det händer inget på ett bra tag, fick jag ånyo veta.

Jag ville vara med på förlossningen, men bara sitta och glo i 8-10 timmar tilltalade mig inte.

Det kom ett gäng för att spela Mah-Jong, som var en av mina vanligaste fritidssysselsättningar i slutet på 60-talet.

Vid sjutiden ringde jag igen. Något borde ju hända, tänkte jag.

- Det har inte hänt något än, och det tar nog ett tag, sade barnmorskan

Ungefär kvart i nio försökte jag igen:

- Är det herr Strömer? frågade barnmorskan.

- Ja, svarade jag, något otåligt.

- Då får jag gratulera till en son!

Jag kan höra rösten ordagrant än idag, ungefär som mp3.

Jag skrek ”Patrik” med mycket hög röst, tog bilnycklarna och åkte iväg.

Jag hade så bråttom, att jag glömde blommorna!

Vi hade namnen Patrik och Cecilia klara sedan länge, men för 50 år sedan fick man vänta med att veta barnets kön tills det var förlöst.

Jag var på BB i Jönköping ungefär halv tio, och hade ingen kamera med, eftersom jag inte ägde någon, men jag har kvar bilden av Ina liggande med den nyfödde Patrik på sin högra arm, ungefär som jpg. Den finns i mitt huvud.

I efterhand kan jag misstänka, att barnmorskan tyckte, att jag inte hade någonting där att göra.

Idag har han levt ett halvt sekel på Planeten, och firar det som förr kallades ”livets middagshöjd”.

Mottag Moderns och Faderns gratulationer, Sonen, på din 50-årsdag.