Också ett minne.

Den 19 december 1945 lämnade jag, min mor och moster, morfar och mormor samt min kusin vår hemstad Graupen (numera Krupka) i Erzgebirge. Min morfar gick baklänges den största delen av vägen mot Teplitz (numera Teplice), där svenskarna väntade med de vita bussarna. Han såg sin hemstad för sista gången.

Den 28 december anlände vi till Hälsingborg (numera Helsingborg) efter resan genom det sönderbombade och krigshärjade Tyskland.

Vi välkomnades till Sverige på Örenäs slott, där vi bodde 14 dagar (karantän), innan vi åkte vidare till Gränna, som blev vår nya hemstad. De flesta svenskarna var hjälpsamma och vänliga mot oss.

1968 besökte jag, min mor, syster och dåvarande fästmö Graupen igen efter nästan 23 års bortavaro. Ytterst lite hade förändrats i det kommunistiska Tjeckoslovakien under dom åren. Landet styrdes då av Alexander Dubcek, men efter den 21 augusti hade vi nog inte vågat oss dit!

Bilden visar en del av Graupen någon gång runt 1930.

Som avslutning en detalj:
När vi kom fram till Teplitz började jag och en jämngammal flicka att gråta. En svensk sköterska tog fram två kex och gav oss var sitt. Min mormor blev oerhört imponerad:

Oh, in Schweden haben die Kekse eigene Namen.

Det stod "Marie" på kexen!

Ni som inte klarar översättningen får fråga någon av mina f.d. elever.

-->

Såååååååååååå nöjd och belåten!

Plötsligt kände jag mig förflyttad till det tidiga 60-talet. Att sitta fyra timmar i Globen och lyssna på det vi försökte härma 1962-63 var en resa tillbaka till min ungdomstid.
Bredvid mig hade jag Staffan, som jag gjort massor med musik tillsammans med. Han hade både grammofon och råd att köpa skivorna med Cliff Richard and The Shadows. Hemma hos honom satt vi och plockade ut dom låtar vi ville, eller rättare sagt, kunde planka. Texterna blev kanske inte alltid ordagranna jämfört med originalet, men engelska var inte var mans egendom då, och texterna fanns varken på skivfodralets baksida eller på Internet.
Staffan började som basist med en Höfner, och jag spelade sologitarr, men efter ett tag var det han som tog det över mesta av sologitarrspelet, eftersom han var bättre, och jag fick ta basen, för även om han var bättre på det också, så kunde han inte spela bådadera, i vart fall inte samtidigt. Till yttermera visso sjöng han bättre än jag också, men jag kunde lägga på stämmorna, och med åren blev vi ordentligt samspelta och samsjungna.
Nu befann vi oss tillsammans med 8000 andra i 60-70-årsåldern och lyssnade på de gamla (!) idolerna och låtarna. Jag kände igen alla låtarna, även de som inte var deras egna och kunde sjunga med i de allra flesta texterna. Allt var bekant, och en knapp tredjedel av låtarna hade vi haft på vår repertoar.
Något år senare kom the Beatles, och vi utökade och ändrade vår repertoar, men några av Cliff and the Shadows låtar hängde med ända till slutet.
Möjligen känner även yngre läsare av min blogg till ”Lucky lips” och ”Apache”.
Enda nackdelen med konserten var, att vi fick platser ganska högt upp, men vi skyllde oss själva, eftersom vi hade skaffat biljetterna så sent som den 13 juli!
Om ni inte har förstått det, så för säkerhets skull:
Den här kvällen glömmer jag inte. När extranumren kom konstaterade jag, att ”The Young ones” var kvar, och den var mycket riktigt sista numret.
Med fuktiga ögon lämnade jag globen.

Det monokulturella samhället

Med nästan naturnödvändig regelbundenhet får jag många kommentarer, så fort det på något sätt handlar om Sverigedemokraterna. Senast var det Jimmy D, som via en enkel fråga om Jimmie Åkesson satte igång det, och jag lät kvarnen snurra ett par varv till.
Jag är, som många av mina f.d. elever vet, sudettysk och född i Prag. Min mor och far tillhörde den tyska minoriteten i mellankrigstidens Tjeckoslovakien. Där fanns också tjecker, slovaker, judar, ungrare och några rumäner. Där fanns protestanter, katoliker, ortodoxa och som sagt även judar. Dessa olika grupper levde tillsammans eller bredvid varandra utan mer konflikter mellan grupperna än inom desamma.
Min farmor var tjeckiska, och hette Maria Všećečka som ogift. Flera äktenskap mellan tjecker och tyskar finns bland mina förfäder. Det tjeckoslovakiska samhället bestod av flera kulturer, och man kan kalla det multikulturellt.
Så dök en galning upp på världshistoriens scen, och skulle införa ett monokulturellt samhälle, med plats bara för en ras. Hur det gick vet inte bara den historiskt beläste, även de mest illitterata sverigedemokraterna måste veta hur detta slutade. 50 miljoner döda och fruktansvärda försakelser för många av dom som överlevde och dessutom miljoner flyktingar, de flesta tyskar. De kastades ut från de städer och byar, där de bott i generationer, till ett sönderbombat och utblottat Tyskland.
När jag nu, 65 år efter kriget, hör röster från forntiden, som mumlar och muttrar negativa floskler om det multikulturella samhället, så kan jag inte låta bli att konstatera, att jag väljer det multikulturella samhället före det monokulturella, och att jag vet varför jag gör det.