Plötsligt kände jag mig förflyttad till det tidiga 60-talet. Att sitta fyra timmar i Globen och lyssna på det vi försökte härma 1962-63 var en resa tillbaka till min ungdomstid.
Bredvid mig hade jag Staffan, som jag gjort massor med musik tillsammans med. Han hade både grammofon och råd att köpa skivorna med Cliff Richard and The Shadows. Hemma hos honom satt vi och plockade ut dom låtar vi ville, eller rättare sagt, kunde planka. Texterna blev kanske inte alltid ordagranna jämfört med originalet, men engelska var inte var mans egendom då, och texterna fanns varken på skivfodralets baksida eller på Internet.
Staffan började som basist med en Höfner, och jag spelade sologitarr, men efter ett tag var det han som tog det över mesta av sologitarrspelet, eftersom han var bättre, och jag fick ta basen, för även om han var bättre på det också, så kunde han inte spela bådadera, i vart fall inte samtidigt. Till yttermera visso sjöng han bättre än jag också, men jag kunde lägga på stämmorna, och med åren blev vi ordentligt samspelta och samsjungna.
Nu befann vi oss tillsammans med 8000 andra i 60-70-årsåldern och lyssnade på de gamla (!) idolerna och låtarna. Jag kände igen alla låtarna, även de som inte var deras egna och kunde sjunga med i de allra flesta texterna. Allt var bekant, och en knapp tredjedel av låtarna hade vi haft på vår repertoar.
Något år senare kom the Beatles, och vi utökade och ändrade vår repertoar, men några av Cliff and the Shadows låtar hängde med ända till slutet.
Möjligen känner även yngre läsare av min blogg till ”Lucky lips” och ”Apache”.
Enda nackdelen med konserten var, att vi fick platser ganska högt upp, men vi skyllde oss själva, eftersom vi hade skaffat biljetterna så sent som den 13 juli!
Om ni inte har förstått det, så för säkerhets skull:
Den här kvällen glömmer jag inte. När extranumren kom konstaterade jag, att ”The Young ones” var kvar, och den var mycket riktigt sista numret.
Med fuktiga ögon lämnade jag globen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar