Grease 1992

När jag tänker tillbaka på alla musikaler jag ägnat mig åt, så är ”Grease” den jag minns som den roligaste att göra.
Vi har gjort många lika bra och kanske till och med bättre musikaler vid Fröviskolan, men ”Grease” väcker flest positiva minnen hos mig.
Vi lärare och eleverna årgång 1976 var liksom tidigare år i Stockholm och såg ”Grease” på China. Elevernas entusiasm och beslutsamhet var stor och äkta:
- Vi ska göra Grease!
Manus var inget större problem. Några elever såg filmen och skrev helt enkelt av replikerna.
Däremot blev det till en början bekymmer med musiken.
Gillis hade köpt noter till både ”Cats”, ”West Side Story” och ”Annie get your gun”, men till ”Grease” fanns det inga noter att få tag på i hela Sverige. Internet fanns inte 1992, så det var telefonen som gällde, och där fanns bara negativa besked till Gillis.
Läget var allvarligt.
Min dotter Cecilia bodde i London som au pair det året, så jag skrev till henne, och efter långt sökande hittade hon ett nothäfte till ”Grease”, det sista i den affären, på en bakgata i London.Detta häfte utsattes vid ankomsten till Högsby för ett intensivt kopierande.
Vi började omedelbart repetera med orkestern. Det finns 21 låtar med i ”Grease”, och vi hade med 16 av dessa i vår musikal. Det betydde, att vi fick öva ofta och mycket, för att allt skulle sitta.
Det satt!
Jag hade 1990 startat ”Strömers pack”, och där fanns en mycket lovande trio, Marcus Högquist, Michael Bergeskans och Andreas Johansson (numera Askebring).

Både Ulf Pettersson, Lars Jonsson och Andreas Lengyel hade slutat nian året innan. De var med i ”packet”, men fick inte delta i ”Grease”. De var svårersatta, men det löste sig på ett bra sätt. Tobias Brinck blev trummis, bröderna Henrik (tenorsax) och Håkan Sanglén (trumpet) tutade tillsammans med Andreas Svensson (tenorsax) och Mattias Laakso (alt- och barytonsaxofon). Pianist blev Tobias Svensson från Långemåla. Han kunde knappt någonting när vårterminen började, men utvecklades rejält fram till föreställningarna i juni.
Huvudrollerna gick efter en kort audition till Torbjörn ”Carla” Carlqvist och Maria Schollin-Borg. T-Birds var Carl-Henrik Axelsson, Tobias Karlsson, Mattias Nilsson och Alexander Jonasson, medan Anna Svensson, Emelie Johansson, Linda Larsson och Ellinore Pettersson var Pink Ladies.

















Pär Axelsson gjorde en bejublad biroll, liksom Josephine Nilsson.

Kören var utomordentligt bra, särskilt de tre pojkarna Lars Svensson, Anders Karlsson och Fredrik Eriksson, som sjöng sina tre stämmor helt rent. Extra bra var dom i ”Rock’n roll is here to stay”. Flickorna i kören hette Jenny Åberg, Cecilia Nilsson och Ewa Thorstensson.
Manus var som sagt inget problem, men sångtexterna finns inte översatta i filmen. Jag fick hjälp av Per Mörstam med texten till ”Summer loving”, men resten av de svenska texterna skrev jag själv. En del gav sig självt. ”Sandy” fick heta ”Sandy”, ”Hopelessly devoted to you” blev ”Olyckligt förälskad i dig”, ”Freddy my love” översatte jag med ”Freddy min vän”, ”Those magic changes” hette ”C-amoll-F-G” i min översättning.
I ”C-amoll-F-G” hade vi som intro snuttar från diverse gamla låtar med just dom harmonierna: Diana, A teenager in love, who put the bomp, Oh Carol och Dream. Mattias Nilsson framförde den utmärkt bra.
Som ”Ouvertyr” hade vi ett bildspel, som Weine Svensson fotograferade och förevisade. Weine, Carla, Maria och jag åkte till Solhöjden och Gösjön den 15 maj för att ta bilderna. Solen sken, men det vara bara 8 grader i vattnet, som Karla och Maria stänkte på varandra!Håkan Sanglén, som bara gick i femman då tutade ”Love is a many splendored thing” på sin trumpet till bildspelet. Det blev en fin inledning till musikalen.
Bilen, som hade varit knallröd på China gjorde vi blå. ”Blå blixten” tyckte jag var en bättre översättning av ”Greased lightning” än ”Tjejfällan”.
Carla hade skaffat en Skoda 110LS av 1976 års modell på skroten i Svalliden. Den forslades till Fågelfors sedan motor, växellåda, kylare och allt överflödigt hade plockats bort.
Han målade den blå, och själva blixten målade Carla efter en schablon i papper. John Thuresson var också med och snyggade till bilen.Den var någon centmeter för bred för dubbeldörren på sporthallens baksida, så den ”klämdes” ner till scenen.





Redan på kommunfesten den 25 mars 1992 kunde vi med stolthet presentera ”Sandy”, sjungen av Carla och ”Hopelessly devoted to you”, framförd av Maria.
















Några detaljer minns jag tydligt.
Under genrepet började Ellinor Pettersson gråta hejdlöst. Hon skulle sjunga ”Freddy min vän”, och hennes nerver spökade ordentligt. Efter ett tag hade jag lugnat henne så pass att vi kunde fortsätta repetera.
Hon gjorde succé på premiären följande dag.














Fredrik Eriksson sång i ”Blue moon” var förstklassig. Han har en stark och fyllig röst.

Andreas Svensson ville inte bara spela, utan också sjunga ”Beaty School drop-out”. Det gjorde han bra, och hans saxofonsolosolo i ”We’ll always be together” brölade det rejält om!

Jag minns en liten kille, kanske 8 eller 9 år gammal från Fågelfors, som satt på bänken längst fram när vi spelade ”Grease” för låg- och mellanstadiet. Han sjöng med under Jailhouse Rock. Jag kunde inte höra honom, men munrörelserna stämde.
Jag har inte en aning om vem det var!
Det tar tid att arbeta med en musikal, men när det var så roligt som med ”Grease” räknar man normalt inte timmarna.
Det gjorde jag i alla fall, bara för skojs skull. På den tiden gällde andra arbetstidsregler än idag, så jag räknade de håltimmar jag ägnade åt ”Grease”. Det blev drygt 80 under vårterminen 1992, dvs. två hela veckor, förutom den tid jag lade ner hemma.
Det finns saker jag inte mäter i pengar. Jag värderar till exempel elevernas och publikens uppskattning högre än ekonomisk ersättning.
Solen sken som sagt den 15 maj, och den fortsatte att skina. Det var MYCKET varmt i början av juni, när vi spelade upp ”Grease” under sporthallens svarta och värmeabsorberande tak.
Som avslutning på förställningen levererade vi ett medley på gamla goda rocklåtar. Det hade jag egentligen satt ihop åt ”packet”, när Marcus Högquist under en repetition tyckte:
- Jag är trött på alla dom där gamla tolvorna!
Det resulterade i drygt nio minuters rejält ös. Nyheternas dåvarande lokalreporter hette Håkan Juholt, och han var lyrisk i sitt beröm av musikalen Grease”.
Ingvar Gunnarsson skrev naturligtvis i positiva ordalag som alltid.
När vi räknade ”utträdet” efter de två kvällsföreställningarna kom vi upp i ett belopp, som inte har överträffats till dags dato, trots att penningvärde har minskat. Det beror troligen på, att vi hade gjort en bra musikal, som publiken visste att uppskatta. Hallen var fullknôkad vid båda kvällsförställningarna.

Som mina läsare säkert har förstått är en musikal vid Fröviskolan framför allt ett lagarbete. Vi, som gör musiken och de som står på scenen märks mer än exempelvis Ann Persson, som år efter år har lagt ner mycket arbete på att det ska sys snygga dräkter. Hon förtjänar definitivt ett omnämnande.Bild- och träslöjdlärarna bidrar med dekor och annan nödvändig rekvisita.
Utan bra scenarbetare blir det ingen musikal.
Alla behövs, inte bara de duktiga musikerna och huvudrollerna.


Jag har många glada minnen från mina musikaler, men flest från just ”Grease”.
Jag är glad att jag har dom minnena!

Om du känner någon, som var med i "Grease" får du gärna tipsa vederbörande om min blogg.
Härnäst presenterar jag "Memories" från 1993

(Den usla bildkvalitén beror till stor del på att jag inte kan fotografera av bildskärmen)