Memories 1993

1993 gjorde vi som alltid en musikalresa till Stockholm och såg ”Fame”, men detta år blev musikalarbetet annorlunda än tidigare.
Alla vi, lärare och elever, var överens:
Vi klarar inte att göra ”Fame” på sporthallens scen.
Intensiva diskussioner vidtog.
Jag hade då en suveränt bra nia med elever från Fågelfors och Fagerhult. Egentligen borde jag namnge dom alla, men det tar för mycket plats, och skulle vara orättvist mot dom andra två niorna.


Åsa och Ingrid var de andra två klassföreståndarna, och Rosmari hade SO i min nia. Vi tänkte ut en plan, som vi sedan lätt prackade på eleverna.
Vi skulle göra tillbakablickar på några årtal, och spegla den tidens ungdomar och musik. Jag och Rosmari enades med 9B om 1959. Det gällde att visa, hur en svensk Folkets Park kunde se ut.


Eleverna satte snabbt igång med manuset.
Jag tror att det var Åsas klass, som gjorde 1971 med almprotesterna i Kungsträdgården och Ingrids som gjorde 1979 med punkinslaget. Dessutom gjorde vi 1984, då Herreys vann Eurovisionsschlagern.
Orkestern var den bästa vi någonsin har haft i en musikal, i hård konkurrens med nittioettorna. Trion från det då nedlagda ”Strömers Pack”, Marcus Högquist, Michael Bergeskans och Andreas Johansson (Askebrink) hade utvecklats och förbättrats ännu mer sedan ”Grease”, både tekniskt och musikaliskt. Tobias Svensson, som gick i åttan då, hade förbättrat sitt pianospel flera meter. Trummis var Joachim Sohlberg och han höll också mycket god klass.
I blåset fanns bröderna Sanglén, även dom ett år äldre och mer erfarna än i ”Grease” tillsammans med Niclas Brinck på alt- och barytonsaxofon.
Som en parentes kan jag nämna, att alla fyra brinckarna har varit med i orkestern i olika musikaler och svarat för bra insatser.
Vi hade ett stort förråd av låtar att spela, och dom som blev över presenterade vi under en halvtimme före musikalen. Publikens uppskattning av detta var odiskutabel. Där spelades bland annat ”Light my fire”, ”Sweet home Chicago” och “You really got me”.


En liten men bra kör fick vi också ihop med Pernilla Pettersson, Therese Persson, Anders Löfberg och Oskar Sjöberg.
Tre gånger under alla musikaler har jag känt rysningar längs ryggraden, som fortplantar sig till armar, ben och till slut hela kroppen. Dom uppkommer, när alla musicerar rätt exakt samtidigt. Det hände, när Oskar och Anders sjöng ”Sound of silence” under en repetition i dåvarande musiksalen. Det var hur underbart som helst.
Under föreställningarna lät det sedan som vanligt.
(Erik Elmborg lyckades med det under en repetition 2004 med ”Summer of ’69”, men Dag Hansson fick ta över låten i musikalen.
Malin Johansson upprepade det i ”Sommarplåga” 2008 med ”I’m a bitch”.)
Varför det blir så vet jag inte, och känslan är omöjlig att beskriva och förklara. Det hände mig kanske ett tiotal gånger under min egen aktiva karriär.
Pia Karlsson hette en idrottslärare, som tjänstgjorde jämte Susanne det året. Hon tillhörde den envisa delen av människosläktet och bar sig åt, som om hon inte hade gjort annat än koreografi till olika musikaler i hela sitt liv. Det skulle bara övas danser, danser och danser.
Märkligt nog lyckades jag behärska mig, men Michael Bergeskans röt till en gång:
- Det heter väl för fan musikal och inte dansikal!
Det hade han ju rätt i.
Valet av låtar beredde inga problem, eftersom musikerna grejade allt, till och med ”Aquarius” ur ”Hair”. Det var Pia, som absolut skulle ha med den dansen. Vi tyckte inte om låten, och dessutom var den svår, men den övades in och framfördes av Pernilla Pettersson.
I 1959 skulle vi ha med ett ”scenuppträdande”. Orkestern fick röda västar med tjusigt glitter (tack Ann!), och skulle spela månadens listetta.
Källforskning gav vid handen att ”I need your love tonight” med Elvis låg etta på listorna i juni 1959. Internet och Google fanns inte då heller, så det var bibliotek som gällde. Efter en kort och intensiv diskussion med grabbarna i orkestern beslöts, att ”Jailhouse rock” låg etta på listorna i stället.


Grabbarna gjorde nog rätt, som körde över mig, eftersom de valde en betydlig mer känd låt.
Den gick hem rejält hos publiken.



I ”1959” hade vi ”Splanky” som bakgrund till dialogerna på scenen. (Dansmusiken fanns ju i parkerna). Den satt bra, men problemet var att spela den just så tyst att den hördes utan att märkas. Vispar till trummissen och en god disciplin bland musikerna löste även det.
”Splanky” var välbekant för musikerna, då de flesta var med i Musikskolans storband (tack, Lennart Pettersson!) och Henrik Sanglén tutade saxofonsolot bra även vid mycket låg volym.
Ett behärskat slagsmål skulle avsluta folkparkskvällen, och Susanne hade listigt nog recyclat koreografin från West Side Story. Elvis Presleys ”Trouble” utsågs till idealiskt musikinslag med trumsolot som inledning till ”slagsmålet”.


David Fredriksson fick extra beröm för sin sånginsats, och trumpetaren Håkan Sanglén, som då gick i sexan hyllades välförtjänt för bra och kraftfullt tutande.
Trots att det var på skoj fick någon en fläskläpp, jag tror att det var Rickard Oskarson. Troligen var Kicken inblandad.






1971 hade få musikinslag,

men i 1979 dominerade punken.








Petter Bojstedt var förnämligt sminkad, och Tommy Andersson gjorde en fin biroll som lärare.
Michael Jacksons ”Beat it” presenterades av Anette Lindgren, en flicka som var bra på det mesta.

Marcus grejade gitarrspelet.
(När vi hade med samma låt i ”Hyran” åtta år senare var det originalet och CD som gällde, men då hade vi ju inte Marcus Högquist.)








Petter och Johanna Elmes gjorde ”Love me” i ett rosenrött skimmer.


En annan höjdare var imitationen av Herreys, där Andreas Johansson lämnade kompgitarren till mig och sjöng tillsammans med Oskar Sjöberg och Henrik Pernius.
Ett bejublat inslag!


I min klass hade vi en tysk flicka, Sina Weber, som gick hela läsåret i nian vid Fröviskolan. Hon bodde hos Norlander i Fagerhult, och Sandra var hos henne året därpå.
Hon var med i två inslag och hade riktigt roligt.
Jag skulle vilja veta vad hon berättade om Fröviskolan för sina kompisar i Tyskland, när hon kom hem igen.
Eftersom ”Grease” hade avslutats med ett långt och bra medley, så ville många ha ett medley även efter ”Memories”.
Det satte Marcus Högquist och Michael Bergeskans ihop själva, dvs. utan min medverkan, och det gjorde dom mycket bra.


Det fanns som alltid många duktiga sångare. Marcus själv, Oskar Sjöberg, Anette Lindgren, Therese Persson men inte minst David Fredriksson gjorde finfina insatser.




Bilderna får säga resten. Kvalitén är antingen dålig, usel eller värdelös, till stor del beroende på belysningen under inspelningen, till viss del på min okunskap om hur man fotograferar av bildskärmen.


”Memories” är väl värd att minnas.