Lika kul varje år!

Idag hade jag och några musikanter nöjet att spela för eleverna vid Fröviskolans högstadium (7-9) i sporthallen.
Det är lika roligt att komma tillbaka år efter år och se hur fint ungdomarna klarar av de bitvis ganska svåra danserna. Idrottslärarna gör alltid ett bra jobb. Här lyckas faktiskt alla elever med något, nämligen att ta rätt steg och hålla takten.
Det är alltid roligt för mig att spela tillsammans med duktigt folk, även om jag är en gammal f.d. föredetting.
Tack till alla er andra som ville vara med: Andreas och Alexander Olsson, Jonatan Karlsson, (som ringde själv och anmälde sitt intresse!), årets kulturstipendiat Åke ”Blås” Nilsson, Carina Henriksson, Erik Persson, Zackarias Bom Semaan och vår skolchef Anders Johansson. Vilken skola kan mobilisera en sådan orkester till sin årliga juldans mer än Fröviskolan?
Ett särskilt tack till de elever som inte sprang direkt till matsalen, utan hjälpte till att bära tillbaka all utrustning, Asse, Olof, Gustaf och alla ni andra.
Mitt sista tack går till Roger Welke, som hjälper oss med ljudet år efter år. Du kunde din sak i år också.
Vi kanske ses och hörs nästa år igen.
(Jag valde en gammal bild, eftersom Ingvar Gunnarsson inte befinner sig i Högsby och arbetar.)

Utflykten 1994.

1994 var vi på China och såg ”Fame”, vilket vi också hade gjort året innan. Liksom då var vi fullt på det klara med, att vi inte kunde göra ”Fame”, men vilken musikal vi skulle göra var ett problem.
Gillis löste det genom att köpa en färdig musikal från Göteborg med namnet ”Utflykten”. Idén och manuset var bra; jag läste upp det för klass 9A (en av mina mer svårjobbade klasser genom åren), och dom blev överförtjusta. Alla ansåg, att Stellan Nilsson var som klippt och skuren för huvudrollen, och det visade sig vara en helt korrekt bedömning.
Låtarna, som följde med manuset, var i stort sett ospelbara. De var okända för oss, vår notkännedom otillräcklig, och när vi fick höra dom spelade, jag tror det var av Runborg, så var vi överens.
Vi satte in andra och mer kända låtar i handlingen.
Jag hade en hel del betänkligheter när det gällde orkestern. Blåset var samma som i Grease och Memories med bröderna Sanglén och Mattias Laakso. Dessutom tillkom Niklas Brinck på barytonsaxofon, men hur skulle kompet se ut? Det var bara Tobias Svensson kvar på klaviatur, men han var å andra sidan riktigt duktig nu i nian.
Några förhoppningsfulla pojkar anmälde sig, nämligen Henrik Johansson, trummor, Johan Ring, elbas, Nicklas Cederlöf, kompgitarr och Martin Svensson sologitarr. De skulle fylla tomrummet efter Marcus Högqvist, Michael Bergeskans och Andreas Johansson. Jag var ytterst tveksam, men det fanns inga andra, så vi satte igång.
Frida Gustafsson skulle sjunga ”I’m so excited” som ouvertyr, och jag samlade pojkarna, gick igenom analyserna, förklarade några ackord och bad dom öva lite till dagen därpå.
Dom hade övat!
Låten satt som en smäck, och deras glada miner och leenden över mina berömmande ord ser jag ännu framför mig. Alla växte ytterligare under övningarna, och det gjorde att hela musikalen blev mycket lyckad.
Den kvinnliga läraren spelades av Susanne Persson, som kompletterade Stellan bra. De två övriga lärarrollerna gjordes av Jimmy Rosén och Jonna Gustafsson.
Eleverna spelades av Pierre Ström, Sara Lindberg, Martina Palmqvist, fotbollskompisarna Tobias Nordahl och Mikael Nilsson, Marcus Andersson, Henrik Johansson, Johanna Gustafsson, Maria Moll, Anna Nilsson, Anders Johansson och Jimmy Olsson.
Åsa Johansson och Malin Karlsson deltog som två uttråkade brudar.
Sånginslagen var många, ”Da-do-ron- ron” blev ”Bussens boss” sjungen av Peter Fredén, ”Summertime Blues” blev ”Rasten vid kiosken”, Simon and Garfunkels ”Kodachrome” blev ”Ölands Djurpark”, ”Till SJ” blev ”Ölandsbron” osv
Pierre Ström hade ägnat sin mesta tid på högstadiet till att vårda en negativ attityd till i stort sett allting, men när musikalen kom svängde han 180 grader. Han har en bra sångröst och en förmåga att spela ut på scenen. Han är en av många elever som vuxit under musikalarbetet. Jenny Henrixon hade svårigheter att hålla sig för skratt under ”Ölands djurpark” åt Pierre Ströms alla hyss.
Malin Nilsson fick den mig veterligt längsta och kraftigaste applåden i någon musikal för sin insats i ”Älska mig”, där hon ackompanjerades av Magnus Selegran på fiol och Tobias Svensson på piano.
I en av scenerna skulle Jimmy Rosén slå till Stellan i magen efter repliken ”Din jävla skitstövel!” Slaget skulle endast markeras, men Jimmy drog till rejält. Detta uppskattade inte Stellan, så han hämnades genom att ha en träplatta under skjortan vid den sista föreställningen.
Det gjorde ont i Jimmys höger, för han tog i ordentligt.
Publiken visade sin uppskattning hörbart, när Stellan med ett flin plockade fram träplattan.
Jag hade många arrangemang att göra, så jag undvek att nämna ordet ”medley” för att inte väcka den björn som sov, men den visade sig vara klarvaken.
En knapp vecka före premiären kom eleverna:
- Vi vill ha ett medley efteråt. Stellan avslutar utflykten med att säga, att vi ska på disco, så det passar fint.
Det blev ett medley, och ett riktigt bra dessutom. Tobias Svensson ville sjunga en låt, så Stellan avstod ”Summer of ’69” till honom. Detta bestämdes först vid genrepet!
Turid Carlsson och Frida Gustafsson inledde med ”Ring Ring”, och medleyt avslutades med ”We are all the winners”, som Anders Johansson satte arr till.
Ingen föll ur ramen, och alla blev nöjda. Orkestern fick bra tryck på många låtar, ”Rockin’ all over the world” med Stellan och ”The Locomotion” med Deserée Bern var nog bäst.
Musikalen ”Utflykten” lärde mig en sak. Även om man har haft en mycket bra orkester ett år, och dom eleverna har lämnat Fröviskolan, så finns det alltid en återväxt. Det går alltid att öva ihop en bra orkester till musikalen.
(OBS! Detta var på den tiden vi hade en kommunal musikskola,)
Vi hade en utmärkt bra blåssektion i ”Utflykten”, och kompet blev bara bättre och bättre under repetitionerna.
I min musikalpärm har jag av någon anledning sparat anteckningar om repetitionerna. Ex:
Kören i ”Bussens boss” småfalsk.
Martina och Deserée för veka.
Rasten: Susanne tar i bättre.
Blåset slutet: tut tut tut!
Kören går inte fram.
Bristerna avhjälptes och felen rättades till.
Fröviskolan presenterade en mycket bra musikal även 1994.
PS! Jag har lagt bilderna i en klump på slutet och låter bildtexterna tala.

För 65 år sedan.

Idag, den 19 december, hänvisar jag till min egen blogg för ett år sedan.
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2009/12/ocksa-ett-minne.html

Maktens pris.

Enligt dagens OT blev Svanström vald efter dramatik.
Rubriken saknar täckning i artikeln. Där framgår, att Ingemar Svanström blev vald, efter att en före detta politiker ingripit.
SD hade påbörjat ett uttåg och övertalades av denne före detta politiker att återvända.
Enligt flera samstämmiga uppgifter heter han Birger Svanström.
Det var alltså han som snackade in SD igen, så att hans bror kom att bli vald till KS ordförande.
Blod är tjockare än vatten.
Allting har ett pris.
Makten har sitt pris.
Centern, med bröderna Ek och Svanström i spetsen har betalat det priset, liksom de andra 15 ledamöterna i alliansen. De måste ha förstått, att de rodde båten iland med SD:s benägna hjälp och accepterade detta.
Att sedan SD:s lokale Ledare inte anser det vara demokrati bevisar bara, att han inte har förstått någonting.
Däremot kan han ha rätt i, att alliansen skulle ha betalat priset i förskott i stället för efteråt.
Har man bestämt sig för att fjäska för SD, kan man lika gärna göra det i förväg.
Då slipper man, som Ingemar Svanström, dela ut röstsedlar till de tre SD-ledamöterna under pågående möte.
Anders Ek valde att fjäska i förväg.
Han blev också vald med SD:s stöd.
PS. SD har rykte om sig att vara duktiga på att tåga ut under uppseendeväckande former. Det gör dom, när det är riktigt synd om dom.

(C)irkus Högsby.

Det var längesedan jag var på cirkus; jag minns inte ens på ett ungefär när, men på den tiden fanns det en manege, en orkester, en cirkusdirektör, elefanter, kameler och clowner.
Idag fanns det en sessionssal, ingen orkester, en Anders Ek, Kjell Front, Ingemar Svanström, Magnus Ek och Leif Gustafsson.
Kjell Front föreslog personer, som redan hade blivit valda, och jag begrep inte varför.
Ingemar Svanström delade ut röstsedlar till de demokratiskt valda sverigedemokraterna och jag vet inte varför.
Leif Gustafsson begärde ajournering för att ringa till någon, och jag vet inte till vem.
Magnus Ek föreslog Anders Svensson som vice ordförande i KS, och jag vet inte varför.
Således tvingas jag gissa.
Kjell Front förstod inte resultatet av det proportionella valet till KS.
Sverigedemokraterna visste inte hur de skulle rösta, och Ingemar Svanström gav dom en hjälpande hand in genom den öppna dörren.
Leif Gustafsson ringde kanske till Jimmie Åkesson eller Björn Söder för att få veta hur han skulle bete sig.
Magnus Ek förstår inte, att det kommer att behövas en opposition fram till nästa val.
Jag har skrivit det förr, och skriver det igen:
Väljarna har inte fel, men de valda kan göra fel.
Jag tror inte, att väljarna vill ha det så här. I varje fall vill inte jag det.
Alliansen i Högsby består numera, liksom den i riket, av fyra partier.
Skillnaden är, att i Högsby ingår SD i alliansen.
Var det så ni ville ha det, ni som röstade på c, m, kd och fp?
Så blev det i alla fall.
Om jag öppnar min dörr drar det kallt.
Det är därför jag håller den stängd.
PS. Eftersom jag avvek i en av de många pauserna (ajournering), kan jag ha fel i någon av sakfrågorna. I så fall rättar Ingvar Gunnarsson mig i morgon.