Gillis löste det genom att köpa en färdig musikal från Göteborg med namnet ”Utflykten”. Idén och manuset var bra; jag läste upp det för klass 9A (en av mina mer svårjobbade klasser genom åren), och dom blev överförtjusta. Alla ansåg, att Stellan Nilsson var som klippt och skuren för huvudrollen, och det visade sig vara en helt korrekt bedömning.
Låtarna, som följde med manuset, var i stort sett ospelbara. De var okända för oss, vår notkännedom otillräcklig, och när vi fick höra dom spelade, jag tror det var av Runborg, så var vi överens.
Vi satte in andra och mer kända låtar i handlingen.
Jag hade en hel del betänkligheter när det gällde orkestern. Blåset var samma som i Grease och Memories med bröderna Sanglén och Mattias Laakso. Dessutom tillkom Niklas Brinck på barytonsaxofon, men hur skulle kompet se ut? Det var bara Tobias Svensson kvar på klaviatur, men han var å andra sidan riktigt duktig nu i nian.
Några förhoppningsfulla pojkar anmälde sig, nämligen Henrik Johansson, trummor, Johan Ring, elbas, Nicklas Cederlöf, kompgitarr och Martin Svensson sologitarr. De skulle fylla tomrummet efter Marcus Högqvist, Michael Bergeskans och Andreas Johansson. Jag var ytterst tveksam, men det fanns inga andra, så vi satte igång.
Frida Gustafsson skulle sjunga ”I’m so excited” som ouvertyr, och jag samlade pojkarna, gick igenom analyserna, förklarade några ackord och bad dom öva lite till dagen därpå.
Dom hade övat!
Låten satt som en smäck, och deras glada miner och leenden över mina berömmande ord ser jag ännu framför mig. Alla växte ytterligare under övningarna, och det gjorde att hela musikalen blev mycket lyckad.
Den kvinnliga läraren spelades av Susanne Persson, som kompletterade Stellan bra. De två övriga lärarrollerna gjordes av Jimmy Rosén och Jonna Gustafsson.
Eleverna spelades av Pierre Ström, Sara Lindberg, Martina Palmqvist, fotbollskompisarna Tobias Nordahl och Mikael Nilsson, Marcus Andersson, Henrik Johansson, Johanna Gustafsson, Maria Moll, Anna Nilsson, Anders Johansson och Jimmy Olsson.
Åsa Johansson och Malin Karlsson deltog som två uttråkade brudar.
Sånginslagen var många, ”Da-do-ron- ron” blev ”Bussens boss” sjungen av Peter Fredén, ”Summertime Blues” blev ”Rasten vid kiosken”, Simon and Garfunkels ”Kodachrome” blev ”Ölands Djurpark”, ”Till SJ” blev ”Ölandsbron” osv
Pierre Ström hade ägnat sin mesta tid på högstadiet till att vårda en negativ attityd till i stort sett allting, men när musikalen kom svängde han 180 grader. Han har en bra sångröst och en förmåga att spela ut på scenen. Han är en av många elever som vuxit under musikalarbetet. Jenny Henrixon hade svårigheter att hålla sig för skratt under ”Ölands djurpark” åt Pierre Ströms alla hyss.
Malin Nilsson fick den mig veterligt längsta och kraftigaste applåden i någon musikal för sin insats i ”Älska mig”, där hon ackompanjerades av Magnus Selegran på fiol och Tobias Svensson på piano.
I en av scenerna skulle Jimmy Rosén slå till Stellan i magen efter repliken ”Din jävla skitstövel!” Slaget skulle endast markeras, men Jimmy drog till rejält. Detta uppskattade inte Stellan, så han hämnades genom att ha en träplatta under skjortan vid den sista föreställningen.
Det gjorde ont i Jimmys höger, för han tog i ordentligt.
Publiken visade sin uppskattning hörbart, när Stellan med ett flin plockade fram träplattan.
Jag hade många arrangemang att göra, så jag undvek att nämna ordet ”medley” för att inte väcka den björn som sov, men den visade sig vara klarvaken.
En knapp vecka före premiären kom eleverna:
- Vi vill ha ett medley efteråt. Stellan avslutar utflykten med att säga, att vi ska på disco, så det passar fint.
Det blev ett medley, och ett riktigt bra dessutom. Tobias Svensson ville sjunga en låt, så Stellan avstod ”Summer of ’69” till honom. Detta bestämdes först vid genrepet!
Turid Carlsson och Frida Gustafsson inledde med ”Ring Ring”, och medleyt avslutades med ”We are all the winners”, som Anders Johansson satte arr till.
Ingen föll ur ramen, och alla blev nöjda. Orkestern fick bra tryck på många låtar, ”Rockin’ all over the world” med Stellan och ”The Locomotion” med Deserée Bern var nog bäst.
Musikalen ”Utflykten” lärde mig en sak. Även om man har haft en mycket bra orkester ett år, och dom eleverna har lämnat Fröviskolan, så finns det alltid en återväxt. Det går alltid att öva ihop en bra orkester till musikalen.
(OBS! Detta var på den tiden vi hade en kommunal musikskola,)
Vi hade en utmärkt bra blåssektion i ”Utflykten”, och kompet blev bara bättre och bättre under repetitionerna.
I min musikalpärm har jag av någon anledning sparat anteckningar om repetitionerna. Ex:
Kören i ”Bussens boss” småfalsk.
Martina och Deserée för veka.
Rasten: Susanne tar i bättre.
Blåset slutet: tut tut tut!
Kören går inte fram.
Bristerna avhjälptes och felen rättades till.
Fröviskolan presenterade en mycket bra musikal även 1994.
PS! Jag har lagt bilderna i en klump på slutet och låter bildtexterna tala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar