Rekordet avser naturligtvis innevarande årstid/månad/mellandagarna.
Det här lär vi inte få uppleva igen!
tisdag 27 december 2011
Rekordskörd.
Rekordet avser naturligtvis innevarande årstid/månad/mellandagarna.
Det här lär vi inte få uppleva igen!
Högsby IK:s medlemsregister.
Registret jag övertog efter Kennet ”Puhl” Karlsson är det till vänster. Då som nu är Adolfsson Weine först. Allt skrevs och noterades med blyerts och händerna.
Numera är hanteringen enklare, men man måste kunna det.
Varför har jag då pysslat med detta oavlönade arbete i trettio år?
Svaret är enkelt:
Vi har inget bättre än ungarna, egna och andras. Jag går till Frövi för att se bland andra mina f.d. elever spela fotboll. Jag tittar på småknottarna då och då borta på sjumannaplan.
Dom som håller på med fotboll ägnar sig dessutom i mindre omfattning åt olämpliga och olagliga verksamheter.
Bröderna Skolk och Smit spelade inte fotboll.
Inte bröderna Klotter och Vandal heller.
onsdag 21 december 2011
Extra roligt i år.
Jag skulle vilja veta, hur många högstadieskolor i Sverige som kan stoltsera med en så fin tradition som ”Juladansen” vid Fröviskolans högstadium.
År efter år lär idrottslärarna ut danserna till eleverna, och år efter år samlar jag ihop en präktig orkester som gör levande och bra musik att dansa till.
OT:s lokalreporter Ingvar Gunnarson var på plats och tog några bilder, och han presenterar alla som var med och gjorde musiken i sin tidning, men jag nämner dom ändå.
F.d. elever, som tar ledigt från sin gymnasieskola, eftersom dom prioriterar att spela till Juladansen, som Jonathan Karlsson, Carina Henriksson och Andreas Olsson.
Skolchefen Anders Johansson, som ger stadga åt kompet med sitt spel.
Åke ”Blås” Nilsson, som ger trygghet åt blåset.
Alexander Olsson, som hoppar in där det behövs.
Andreas Johansson, som numera kommer från Oskarshamn med sitt dragspel.
Dom två sexorna Hugo Lundström och Viktor Bloom, som debuterade tillsammans med Daniel Hägglund blev ett utmärkt bra komp.
Roger Welke, som ser till att ljudet blir bästa möjliga.
Ett stort tack till er alla att ni ville vara med.
Sist men inte minst eleverna själva, som kan känna stolthet och glädje över att lyckas med dom här danserna år efter år. Göran tyckte, att årets elever var dom säkraste han har haft.
Publiken fick lyssna på årets debutanter i två låtar, ”Apache” och ”When you walk in the room”. Anton Almqvist spelade gitarr med dom andra tre debutanterna, och Rasmus Rockner sjöng.
Jag var positivt överraskad av deras prestation. I bästa fall är det ett nytt ”Strömers pack” på gång.
Det får vi se om ett år.
Dom som så önskar kan se redan nu, eftersom en stolt förälder har lagt ut dom två låtarna på
http://www.youtube.com/watch?v=r1ThPMhpmXI
År efter år lär idrottslärarna ut danserna till eleverna, och år efter år samlar jag ihop en präktig orkester som gör levande och bra musik att dansa till.
OT:s lokalreporter Ingvar Gunnarson var på plats och tog några bilder, och han presenterar alla som var med och gjorde musiken i sin tidning, men jag nämner dom ändå.
F.d. elever, som tar ledigt från sin gymnasieskola, eftersom dom prioriterar att spela till Juladansen, som Jonathan Karlsson, Carina Henriksson och Andreas Olsson.
Skolchefen Anders Johansson, som ger stadga åt kompet med sitt spel.
Åke ”Blås” Nilsson, som ger trygghet åt blåset.
Alexander Olsson, som hoppar in där det behövs.
Andreas Johansson, som numera kommer från Oskarshamn med sitt dragspel.
Dom två sexorna Hugo Lundström och Viktor Bloom, som debuterade tillsammans med Daniel Hägglund blev ett utmärkt bra komp.
Roger Welke, som ser till att ljudet blir bästa möjliga.
Ett stort tack till er alla att ni ville vara med.
Sist men inte minst eleverna själva, som kan känna stolthet och glädje över att lyckas med dom här danserna år efter år. Göran tyckte, att årets elever var dom säkraste han har haft.
Publiken fick lyssna på årets debutanter i två låtar, ”Apache” och ”When you walk in the room”. Anton Almqvist spelade gitarr med dom andra tre debutanterna, och Rasmus Rockner sjöng.
Jag var positivt överraskad av deras prestation. I bästa fall är det ett nytt ”Strömers pack” på gång.
Det får vi se om ett år.
Dom som så önskar kan se redan nu, eftersom en stolt förälder har lagt ut dom två låtarna på
http://www.youtube.com/watch?v=r1ThPMhpmXI
tisdag 20 december 2011
Odödliga.
Sagan om Ringen är ett sådant mästerverk. Jag har läst Bilbo + trilogin tre gånger och sett om filmerna.
Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga hör också dit. Jag har läst böckerna och sett hela serien flera gånger. Jag kan valda delar utantill.
Böckerna om Harry Potter kommer jag säkerligen att läsa om inom en snar framtid.
Allra främst sätter jag dock Vilhelm Mobergs utvandrarepos. Jag prackade på mina elever Vilhelm Moberg och utvandrarna år efter år. Vi såg början av Jan Troells filmatisering fram till den klassiska scenen, där utvandrarna lämnar Korpamoen. Några elever lånade videon och såg resten hemma.
För varje generation ökar avståndet mellan dom som har släktingar i USA och utvandrarnas ättlingar. Kusiner blir sysslingar, som blir bryllingar, och till slut bryts kontakterna.
Vilhelm Moberg får mig att minnas en svunnen tid. Hans gamla fina svenska språk verkar säkert ålderdomligt på dagens ungdomar, men jag tycker om det. Han behärskade språket, vilket hör till ovanligheterna idag.
Därför läser jag nu böckerna för tredje gången.
Handlingen dög åt en musikal också.
Karl-Oskar och Kristina är två odödliga figurer.
tisdag 13 december 2011
Exakt 70 år.
Den 7. januari 1942 kom ett brev till min mor i Prag.
Jag har sett det en gång i tiden, men jag vet inte vad min mor gjorde med det senare.
Det hade en svart ram och ungefär följande lydelse (mitt minne kan spela mig ett spratt):
”Efter strider vid Charkov saknades soldaten Eduard Strömer.
Han kämpade för fosterlandet.
Heil Hitler!”
Idag har det gått exakt sjuttio år sedan den isande kalla decemberdagen 1941 någonstans vid Isjum i närheten av Charkov.
Vid varje luciafirande har jag påmints om detta.
Se även
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/05/100-ar_02.html
Jag har sett det en gång i tiden, men jag vet inte vad min mor gjorde med det senare.
Det hade en svart ram och ungefär följande lydelse (mitt minne kan spela mig ett spratt):
”Efter strider vid Charkov saknades soldaten Eduard Strömer.
Han kämpade för fosterlandet.
Heil Hitler!”
Idag har det gått exakt sjuttio år sedan den isande kalla decemberdagen 1941 någonstans vid Isjum i närheten av Charkov.
Vid varje luciafirande har jag påmints om detta.
Se även
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/05/100-ar_02.html
torsdag 10 november 2011
LOL 2005.
Åttioniorna hade jag inte så mycket med att göra förutom det 17-tal elever jag hade i tyska. När dom gick i åttan var dom utlokaliserade till den stora gråa stenbyggnad, där Malen gym finns idag. Dom var alltså dom första nior som gick i det ombyggda högstadiet.
Jag var inte med på deras musikalresa, eftersom jag inte förväntades ha med deras musikal att göra, men när dom frågade mig om jag ville vara med och hjälpa till kunde jag naturligtvis inte låta bli.
Jag har inget manus bevarat, utan bara mina nötter till dom olika låtarna, men handlingen var den gamla vanliga med diverse kärleksförvecklingar, men med ett undantag. Två killar tyckte om varandra.
Jag minns att jag var skeptisk till låten dom skulle framföra, men Daniel Axelsson förklarade på sitt vanliga lugna sätt, att jag skulle nog förstå hur väl den passade in i musikalen, och han fick rätt.
Det fanns flera riktigt skickliga musiker att tillgå. John Friberg var redan då bra på klaviatur och trumpet, Daniel Gustafsson platsade fint som sologitarrist, Andreas Johansson hade varit med på kompgitarr redan året innan, och Erik Vernersson blåste på bra i sin trumpet. Christoffer Johansson i åttan var given på tenorsax liksom Carl Persson Waern i sjuan på alt- och barytonsax. Björn Johannson var en habil trummis. Simon Olsson hade lätt platsat som basist, men han skulle ha en huvudroll i musikalen. Således saknade vi basist, men någon visste, att det fanns en elev från USA, som gick i nian, och hon påstods kunna spela elbas. Hon hette Allison Carlson, och jag frågade henne, om hon kunde spela elbas. Ett självsäkert och stöddigt ”yes” fintade bort mig riktigt ordentligt. Hon hade endast rudimentära begrepp om elbas, som att instrumentet har strängar, hals och greppbräda.
Jag var tvungen att lära henne att spela elbas. Det tog sin tid, men när premiären kom spelade hon felfritt (nästan).
En bra kör fick vi också ihop med Pontus Persson Oscar Nordahl, Frida Karlsson, Caroline Andersson och några som jag tyvärr har glömt. Av denna Caroline fick jag vid ett tillfälle när vi övade höra:
- Strömer, det märks på dig, att du tycker att det här är roligt!
Bättre komplimang kunde jag inte få.
Jag har glömt mycket av handlingen, men jag minns restaurangscenen med Sebastian Hernandez och Maria Macaya (tror jag), Den lockade fram några rejäla skrattsalvor från publiken tillsammans med spontana applåder. Här plockade Andreas Johansson fram sitt dragspel och John Friberg spelade trumpet i ”Bella Notte”. Jag hade lite svårt för att sätta den andra trumpetstämman, men det grejade sig efter ett långt filande och slipande. Everly Brothers ”Dream” skulle också vara med för att skapa den rätta romantiska stämningen, men flickorna som skulle sjunga ”Dream” var ju inte bröder, så låten hamnade i fel register och stämmorna slirade lite. Calle P-W fick spela den ena stämman på sin altsax, så löste det sig till belåtenhet.
Låtvalen var självklart elevernas, men jag tipsade dom om ”Blues Brothers” och deras ”Everybody needs somebody”, och dom tog den som avslutning.
I övrigt får bildtexterna berätta.
Varför bildkvalitén blev sämre än sämst just detta år har jag ingen aning om. Jag litade på Simon Olssons presentation av orkestern. Jag kan bara beklaga
Härnäst presenterar jag ”Hot Stuff” från 2007.
Jag var inte med på deras musikalresa, eftersom jag inte förväntades ha med deras musikal att göra, men när dom frågade mig om jag ville vara med och hjälpa till kunde jag naturligtvis inte låta bli.
Jag har inget manus bevarat, utan bara mina nötter till dom olika låtarna, men handlingen var den gamla vanliga med diverse kärleksförvecklingar, men med ett undantag. Två killar tyckte om varandra.
Jag minns att jag var skeptisk till låten dom skulle framföra, men Daniel Axelsson förklarade på sitt vanliga lugna sätt, att jag skulle nog förstå hur väl den passade in i musikalen, och han fick rätt.
Det fanns flera riktigt skickliga musiker att tillgå. John Friberg var redan då bra på klaviatur och trumpet, Daniel Gustafsson platsade fint som sologitarrist, Andreas Johansson hade varit med på kompgitarr redan året innan, och Erik Vernersson blåste på bra i sin trumpet. Christoffer Johansson i åttan var given på tenorsax liksom Carl Persson Waern i sjuan på alt- och barytonsax. Björn Johannson var en habil trummis. Simon Olsson hade lätt platsat som basist, men han skulle ha en huvudroll i musikalen. Således saknade vi basist, men någon visste, att det fanns en elev från USA, som gick i nian, och hon påstods kunna spela elbas. Hon hette Allison Carlson, och jag frågade henne, om hon kunde spela elbas. Ett självsäkert och stöddigt ”yes” fintade bort mig riktigt ordentligt. Hon hade endast rudimentära begrepp om elbas, som att instrumentet har strängar, hals och greppbräda.
Jag var tvungen att lära henne att spela elbas. Det tog sin tid, men när premiären kom spelade hon felfritt (nästan).
En bra kör fick vi också ihop med Pontus Persson Oscar Nordahl, Frida Karlsson, Caroline Andersson och några som jag tyvärr har glömt. Av denna Caroline fick jag vid ett tillfälle när vi övade höra:
- Strömer, det märks på dig, att du tycker att det här är roligt!
Bättre komplimang kunde jag inte få.
Jag har glömt mycket av handlingen, men jag minns restaurangscenen med Sebastian Hernandez och Maria Macaya (tror jag), Den lockade fram några rejäla skrattsalvor från publiken tillsammans med spontana applåder. Här plockade Andreas Johansson fram sitt dragspel och John Friberg spelade trumpet i ”Bella Notte”. Jag hade lite svårt för att sätta den andra trumpetstämman, men det grejade sig efter ett långt filande och slipande. Everly Brothers ”Dream” skulle också vara med för att skapa den rätta romantiska stämningen, men flickorna som skulle sjunga ”Dream” var ju inte bröder, så låten hamnade i fel register och stämmorna slirade lite. Calle P-W fick spela den ena stämman på sin altsax, så löste det sig till belåtenhet.
Låtvalen var självklart elevernas, men jag tipsade dom om ”Blues Brothers” och deras ”Everybody needs somebody”, och dom tog den som avslutning.
I övrigt får bildtexterna berätta.
Varför bildkvalitén blev sämre än sämst just detta år har jag ingen aning om. Jag litade på Simon Olssons presentation av orkestern. Jag kan bara beklaga
Härnäst presenterar jag ”Hot Stuff” från 2007.
fredag 21 oktober 2011
Minnesvärd DVD.
Så var den klar, DVD:n från högsbydagens spelning utanför Högsby Sparbank. Jag tittade och lyssnade igenom den och kan bara konstatera, att vi gjorde en mycket bra spelning. Jag kommer ihåg den gamle mannen i Gränna, som lärde mig barréackord och upplyste mig om att det fanns något som hette dimackord för ett drygt halvsekel sedan. Det hjälpte mig en hel del när det gällde att förkovra mitt bristfälliga gitarrspel.
Jag kan bara hoppas, att ungdomarna, som jag haft förmånen att få göra denna musik tillsammans med kan visa sina barn och barnbarn DVD:n om 20-30-40-50 år och berätta något om gamlingen som var med och hade så roligt.
Jag kanske förde något vidare.
I bästa fall ses och hörs vi högsbydagen 2012.
lördag 1 oktober 2011
Också ett datum att minnas.
Den 1 oktober 1938 rullade de tyska stridsvagnarna in över gränsen till Tjeckoslovakien. Min morfar, mormor och moster befann sig just då i Berlin för att besöka mormors två systrar, som bodde där.
När de återvände till sin hemstad Graupen återvände de till Tyskland.
Två dagar tidigare hade Hitler fullständigt fintat bort Daladier och Chamberlain i München.
Den lättlurade Chamberlain viftade med pappret och förklarade
"I bring you peace in our time".
Han gav Hitler11 månader att rusta upp Tyskland till tänderna.
Resten är även det historia.
Paradoxalt nog hade jag inte befunnit mig här utan dessa händelser.
I gymnasiet tvingade vår svensklärare oss att lära oss första strofen av Esaias Tegnérs ”Det eviga”.
Det gjorde han rätt i. Dikten borde översättas till arabiska, urdu, somaliska, elamitiska och ytterligare några språk.
När de återvände till sin hemstad Graupen återvände de till Tyskland.
Två dagar tidigare hade Hitler fullständigt fintat bort Daladier och Chamberlain i München.
Den lättlurade Chamberlain viftade med pappret och förklarade
"I bring you peace in our time".
Han gav Hitler11 månader att rusta upp Tyskland till tänderna.
Resten är även det historia.
Paradoxalt nog hade jag inte befunnit mig här utan dessa händelser.
I gymnasiet tvingade vår svensklärare oss att lära oss första strofen av Esaias Tegnérs ”Det eviga”.
Det gjorde han rätt i. Dikten borde översättas till arabiska, urdu, somaliska, elamitiska och ytterligare några språk.
http://www.internetional.se/deviga.htm
”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort...”
Läs gärna hela!
”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort...”
Läs gärna hela!
söndag 11 september 2011
En lyckad klassträff.
Jag träffade mina f.d. elever f.1977 igår, och det var riktigt roligt att träffa dom igen. Den klassen bestod av trevliga elever, som inte gjorde alltför många hyss. Dessutom var kunskapsnivån mycket god. Med dagens betygsystem hade alla varit godkända i alla ämnen, och då var klassen stor, 28 elever.Jag presenterar de omdömen jag hittills har hittat på Facebook:
Tack alla för en grymt kul kväll!!!!
Ja, kul var det! Ägnar nu min hemresa åt att reflektera över barndomen.
På väg hem från Högsby efter en väldigt lyckad kväll med mina gamla klasskompisar från högstadiet.
Superkul var det :-) ! Tack alla för en toppenkväll
Ja det var toppentrevligt att träffas. Tack för en riktigt bra kväll!
Håller med, det var jätteroligt att träffa alla igen och en kanontrevlig kväll
Tack för en jättetrevlig kväll. Verkligen kul att träffa alla. Var förbi lokalen idag men var ingen där då. Hoppas det gick bra med städandet. Speciellt tack till Oskar Sjöberg och Heinz-Günther Strömer. Ha det gott!
Mycket trevlig kväll igår!
Och tack för att du släppte in oss i Fröviskolan, Ann!
fredag 26 augusti 2011
Minnen från lumpen 6.
Idag är det exakt 50 år sedan jag muckade från lumpen på A6 i Jönköping. Jag hade diktat en visa på Povel Ramels melodi ”Balladen om Eugen Cork” som jag framförde på vår muckarskiva och minns ännu de första raderna.
- På A6 drygt ett år vi legat har
och vi har bara sista pinnen kvar.
Den tiden har vart bister och vi har haft det svårt,
men efteråt man glömmer ofta det som var så svårt.
Med några ord jag nu besjunga vill
allt det vi genomlevt och lite till..
Några rader till i andra strofer finns kvar på hårddisken, men det mesta är öken.
Jag fick 1500:- som utryckningsbidrag.
Den 1 september började jag studera matematik vid Göteborgs universitet.
- På A6 drygt ett år vi legat har
och vi har bara sista pinnen kvar.
Den tiden har vart bister och vi har haft det svårt,
men efteråt man glömmer ofta det som var så svårt.
Med några ord jag nu besjunga vill
allt det vi genomlevt och lite till..
Några rader till i andra strofer finns kvar på hårddisken, men det mesta är öken.
Jag fick 1500:- som utryckningsbidrag.
Den 1 september började jag studera matematik vid Göteborgs universitet.
tisdag 26 juli 2011
Summer of '69 2004 (Woodstock)
2002 var jag inte alls inblandad i musikalarbetet. ”Total Kanal” hette musikalen, och den hade några poänger. Årgången hade inte alls samma bredd som året innan, men det fanns en topp, Niclas Bergeskans. Han lyfte föreställningen, men som jag minns det var han för ensam.
2003 var jag inte heller inblandad. Musikalen handlade om diverse generationsmotsättningar, och det fanns fyra mycket säkra sjungande flickor. Jag hade haft med dom att göra, när jag hade EV musik några terminer, så jag visste vad de kunde, och de var musikalens behållning. Mikael Hultqvist gjorde också en bra insats, men som den beatlesälskare jag är störde jag mig på att han framförde ”She loves you” enstämmigt.
Så över till 2004 års musikal: Summer of ’69.
Åttioåttorna var speciella på många sätt. Många av dom kom hem till mig för att spela rollspel eller vanliga brädspel, och några dyker fortfarande upp vid enstaka tillfällen.
Det fanns många starka personer, som lugnt gick sin egen väg genom högstadiet. Det fanns många, som inte gick på högstadiet, utan på ett tonårsdagis, där man bara skulle ha kul hela tiden. Det fanns många riktigt begåvade elever. Det fanns de, som var riktigt dåliga på att läsa, skriva och räkna. Det fanns många invandrare, som var flitiga och ambitiösa, något som en del svenskfödda elever inte uppskattade. Det fanns många med humor. Det fanns många som var befriade från humor. Det fanns många positiva och kreativa elever.
Med andra ord: En salig blandning!
Som så ofta förr drog jag igång ett nytt pack med eleverna, när de började i sjuan. Tillräckligt många ville göra musik, och vi spelade upp på ett föräldramöte och på scenen i sporthallen vid höstterminens slut. Dom klarade ”Apache” felfritt, och Patricia Olsson var suverän i ”Eternal Flame”, där några flickor körade bra också. Kompet var mer än godkänt.
Det såg lovande ut, och förutsättningarna var mycket goda inför musikalen i nian, men några av musikanterna tyckte plötsligt, att musik inte var roligt längre, så det packet sprack av sig självt. Jag blev naturligtvis besviken, men jag har å andra sidan bitit i surare äpplen.
Musik, liksom idrott, måste vara roligt, annars blir det ingenting av det.
Ännu speciellare blev det, när åttioåttorna började nian. Det var läsåret 2003-04, när Fröviskolans högstadium byggdes om. Vi fick förfoga över ”Hemtekniska”, där utrymmena var små. Jag höll till i ”Glaskammaren”, ett rum med små fönster uppe på den ena långsidan. Musiken var flyttad till missionskyrkan, åttorna till den stora gråa stenhögen där gymmet är inhyst, och sjuorna var rejält splittrade, så vi och niorna var nog minst utsatta.
Med dessa förutsättningar började musikalarbetet.
I februari hade vi traditionsenligt varit i Stockholm och sett ”Fame” på Göta Lejon. När vi alla skulle bestämma vilken musikal som skulle göras 2004 tyckte många, att vi mycket väl kunde göra ”Fame”. Jag gjorde mitt yttersta för att avråda från ett så svårt och ambitiöst arbete. Vi hade små eller inga möjligheter att klara ”Fame” den här gången också.
Då kläckte Oscar Kratz en utmärkt idé:
Ett antal ungdomar skulle åka tvärs över USA i en gammal VW-buss till Woodstockfestivalen. Den ägde som bekant rum i augusti 1969.
Jag slök idén med hull och hår. Alla låtar och artister efter 1969 skulle vara anakronismer. Eleverna blev nästan lika entusiastiska som jag. De genomsökte Nätet efter fakta om artisterna, som var med på Woodstock. De skaffade information om själva festivalen. De letade låtar både till musikalen och det avslutande medleyt, hittade sådana de tyckte om och laddade ner. De studerade klädmodet från 1969 för att kunna sy tidsenliga kläder. Torleif och ett gäng duktiga slöjdare producerade en fasad av en tidstypisk VW-buss. Man började skriva ett manus. Jag har som alltid sparat allt som hade med musikalarbetet att göra, och de tre avfotograferade arken visar med vilken noggrannhet eleverna och jag grep oss an verket. Ingenting lämnades åt slumpen.
Jag kom på idén med en ramberättelse, där en åldrande Anton Johansson berättar för fyra unga killar om hur det var att åka till Woodstock. Dom skulle också åka till en festival, nämligen den världskända festivalen i Fagerhult.
Det var gott om scenbyten, och scenarbetarna slet duktigt, men ramberättelsen bidrog till, att problemen med scenbytena löstes på ett enkelt och smidigt sätt. Varje gång det var scenbyte tog ramberättelsen vid. Ramberättelsen bidrog också till att föra publiken framåt i handlingen.
VW-bussen skulle följa Route 66 (From Chicago to L.A, fast andra hållet) Vi övade in låten bara för att upptäcka, att elevdemokratin fungerade lika bra som tre år tidigare. Manusgruppen strök helt sonika Route 66.
Att påverka Matilda Eriksson, Elin Kvarnlid och dom andra i manusgruppen var svårt på gränsen till omöjligt. Däremot tog dom till sig tankar och tips, som stämde med deras planer.
Karaktärerna utformades noggrant, och speciellt lyckade blev Fabian Hernandez som den ständigt höge trummisen och Fredrik Bjerkhaug som den töntige och avsigkomne basisten. De fick många skratt och applåder.
Att hitta på de olika uppehållen på vägen var inget problem med den fantasi som eleverna hade. Jag själv hade läst Stephen Kings ”Jurtjyrkogården” och föreslog en övernattning på en gammal indiansk begravningsplats, vilket också anammades. Vidare stannade man vid ”Motellet”, där ”Morsan” Matilda Eriksson gjorde en bejublad biroll. Även ”Den värdelösa orkestern” med Christian Karlsson och Andreas Wiksten lockade fram skratt hos publiken.
Musikalen skulle givetvis avslutas med ett medley bestående av låtar från Woodstockfestivalen. Några flickor fick tillfälle att visa sig på styva linan där. Pojkarna valde att avstå.
Orkestern var det inget större problem att få ihop.
Vi hade ett bra grundkomp med Kim Svensson, trummor och Oscar Kratz på elbas. Sara Melzén kunde lite piano, och utökade sin färdighet rejält under terminens gång. Mikael Melzén hade spelat altsax i det storband som fanns på den tiden ända sedan han gick i fyran och Robert Forsberg tutade bra i sin trumpet. Två gitarrister, Andreas Johansson och Joakim Erlandsson samt Christoffer Johansson på tenorsax lånade vi från åttan och sjuan.
Det var ingen dålig laguppställning, även om Oscar slarvade lite under repetitionerna.
Det fanns många duktiga sångare bland pojkarna i årskursen, men fem av dom misslyckades med sina PSY-slag (ett begrepp från rollspel, när man inte vågar göra det man egentligen vill göra!). Övertalningsförsök från min sida misslyckades totalt, och jag tvingades ge med mig. Det medförde, att Dag Hansson och David Lunner fick ta ett extra stort ansvar när det gällde att sjunga.
Patricia Ohlsson och Sandra Karlsson gjorde bra sånginsatser liksom Nadja V Schantz och Charlotte Neumann i kören..
Även om fegisarna kanske skulle tåla det vill jag inte hänga ut dom så här sju år efteråt, men en av dom sjöng ”Summer of ’69” så bra under en repetition, att jag kände det längs hela ryggen!
Det ledde i sin tur till, att Dag, en av huvudpersonerna, misslyckades med ett PSY-slag på måndagseftermiddagen under genrepet. Nåja, han kom tillbaka, och vi repeterade ända till 21.30 med ett kort avbrott för pizzaförtäring. Politikerna ansåg att eleverna skulle belönas för att de hade stått ut med sämre förhållanden under ombyggnadsåret, så dom pizzorna kom i rättan tid.
Eleverna valde nästan alla låtar. Jag prackade bara på dom ”Running bear” till indianscenen och ”Land of 1000 dances”, där Mikael Melzén presterade ett suveränt saxofonsolo. Lyckligtvis var det dom två låtarna vi fick mest drag på under föreställningarna.
Varför dom ville ha med ”In the Shadows” med The Rasmus förstod jag inte, men jag lyssnade in låten och gjorde ett arrangemang på den.
I övrigt får bildtexterna berätta detaljerna. Trots att bara sju år har gått finns det många vita fläckar när det gäller eleverna av årgång åttioåtta.
Dom jag inte hade själv minns jag sämre eller inte alls.
Som alltid är bildkvalitén usel på gränsen till totalt kass, men jag har gjort mitt bästa.
Kommentera gärna och rätta mina fel!
Härnäst presenterar jag LOL från 2005
2003 var jag inte heller inblandad. Musikalen handlade om diverse generationsmotsättningar, och det fanns fyra mycket säkra sjungande flickor. Jag hade haft med dom att göra, när jag hade EV musik några terminer, så jag visste vad de kunde, och de var musikalens behållning. Mikael Hultqvist gjorde också en bra insats, men som den beatlesälskare jag är störde jag mig på att han framförde ”She loves you” enstämmigt.
Så över till 2004 års musikal: Summer of ’69.
Åttioåttorna var speciella på många sätt. Många av dom kom hem till mig för att spela rollspel eller vanliga brädspel, och några dyker fortfarande upp vid enstaka tillfällen.
Det fanns många starka personer, som lugnt gick sin egen väg genom högstadiet. Det fanns många, som inte gick på högstadiet, utan på ett tonårsdagis, där man bara skulle ha kul hela tiden. Det fanns många riktigt begåvade elever. Det fanns de, som var riktigt dåliga på att läsa, skriva och räkna. Det fanns många invandrare, som var flitiga och ambitiösa, något som en del svenskfödda elever inte uppskattade. Det fanns många med humor. Det fanns många som var befriade från humor. Det fanns många positiva och kreativa elever.
Med andra ord: En salig blandning!
Som så ofta förr drog jag igång ett nytt pack med eleverna, när de började i sjuan. Tillräckligt många ville göra musik, och vi spelade upp på ett föräldramöte och på scenen i sporthallen vid höstterminens slut. Dom klarade ”Apache” felfritt, och Patricia Olsson var suverän i ”Eternal Flame”, där några flickor körade bra också. Kompet var mer än godkänt.
Det såg lovande ut, och förutsättningarna var mycket goda inför musikalen i nian, men några av musikanterna tyckte plötsligt, att musik inte var roligt längre, så det packet sprack av sig självt. Jag blev naturligtvis besviken, men jag har å andra sidan bitit i surare äpplen.
Musik, liksom idrott, måste vara roligt, annars blir det ingenting av det.
Ännu speciellare blev det, när åttioåttorna började nian. Det var läsåret 2003-04, när Fröviskolans högstadium byggdes om. Vi fick förfoga över ”Hemtekniska”, där utrymmena var små. Jag höll till i ”Glaskammaren”, ett rum med små fönster uppe på den ena långsidan. Musiken var flyttad till missionskyrkan, åttorna till den stora gråa stenhögen där gymmet är inhyst, och sjuorna var rejält splittrade, så vi och niorna var nog minst utsatta.
Med dessa förutsättningar började musikalarbetet.
I februari hade vi traditionsenligt varit i Stockholm och sett ”Fame” på Göta Lejon. När vi alla skulle bestämma vilken musikal som skulle göras 2004 tyckte många, att vi mycket väl kunde göra ”Fame”. Jag gjorde mitt yttersta för att avråda från ett så svårt och ambitiöst arbete. Vi hade små eller inga möjligheter att klara ”Fame” den här gången också.
Då kläckte Oscar Kratz en utmärkt idé:
Ett antal ungdomar skulle åka tvärs över USA i en gammal VW-buss till Woodstockfestivalen. Den ägde som bekant rum i augusti 1969.
Jag slök idén med hull och hår. Alla låtar och artister efter 1969 skulle vara anakronismer. Eleverna blev nästan lika entusiastiska som jag. De genomsökte Nätet efter fakta om artisterna, som var med på Woodstock. De skaffade information om själva festivalen. De letade låtar både till musikalen och det avslutande medleyt, hittade sådana de tyckte om och laddade ner. De studerade klädmodet från 1969 för att kunna sy tidsenliga kläder. Torleif och ett gäng duktiga slöjdare producerade en fasad av en tidstypisk VW-buss. Man började skriva ett manus. Jag har som alltid sparat allt som hade med musikalarbetet att göra, och de tre avfotograferade arken visar med vilken noggrannhet eleverna och jag grep oss an verket. Ingenting lämnades åt slumpen.
Jag kom på idén med en ramberättelse, där en åldrande Anton Johansson berättar för fyra unga killar om hur det var att åka till Woodstock. Dom skulle också åka till en festival, nämligen den världskända festivalen i Fagerhult.
Det var gott om scenbyten, och scenarbetarna slet duktigt, men ramberättelsen bidrog till, att problemen med scenbytena löstes på ett enkelt och smidigt sätt. Varje gång det var scenbyte tog ramberättelsen vid. Ramberättelsen bidrog också till att föra publiken framåt i handlingen.
VW-bussen skulle följa Route 66 (From Chicago to L.A, fast andra hållet) Vi övade in låten bara för att upptäcka, att elevdemokratin fungerade lika bra som tre år tidigare. Manusgruppen strök helt sonika Route 66.
Att påverka Matilda Eriksson, Elin Kvarnlid och dom andra i manusgruppen var svårt på gränsen till omöjligt. Däremot tog dom till sig tankar och tips, som stämde med deras planer.
Karaktärerna utformades noggrant, och speciellt lyckade blev Fabian Hernandez som den ständigt höge trummisen och Fredrik Bjerkhaug som den töntige och avsigkomne basisten. De fick många skratt och applåder.
Att hitta på de olika uppehållen på vägen var inget problem med den fantasi som eleverna hade. Jag själv hade läst Stephen Kings ”Jurtjyrkogården” och föreslog en övernattning på en gammal indiansk begravningsplats, vilket också anammades. Vidare stannade man vid ”Motellet”, där ”Morsan” Matilda Eriksson gjorde en bejublad biroll. Även ”Den värdelösa orkestern” med Christian Karlsson och Andreas Wiksten lockade fram skratt hos publiken.
Musikalen skulle givetvis avslutas med ett medley bestående av låtar från Woodstockfestivalen. Några flickor fick tillfälle att visa sig på styva linan där. Pojkarna valde att avstå.
Orkestern var det inget större problem att få ihop.
Vi hade ett bra grundkomp med Kim Svensson, trummor och Oscar Kratz på elbas. Sara Melzén kunde lite piano, och utökade sin färdighet rejält under terminens gång. Mikael Melzén hade spelat altsax i det storband som fanns på den tiden ända sedan han gick i fyran och Robert Forsberg tutade bra i sin trumpet. Två gitarrister, Andreas Johansson och Joakim Erlandsson samt Christoffer Johansson på tenorsax lånade vi från åttan och sjuan.
Det var ingen dålig laguppställning, även om Oscar slarvade lite under repetitionerna.
Det fanns många duktiga sångare bland pojkarna i årskursen, men fem av dom misslyckades med sina PSY-slag (ett begrepp från rollspel, när man inte vågar göra det man egentligen vill göra!). Övertalningsförsök från min sida misslyckades totalt, och jag tvingades ge med mig. Det medförde, att Dag Hansson och David Lunner fick ta ett extra stort ansvar när det gällde att sjunga.
Patricia Ohlsson och Sandra Karlsson gjorde bra sånginsatser liksom Nadja V Schantz och Charlotte Neumann i kören..
Även om fegisarna kanske skulle tåla det vill jag inte hänga ut dom så här sju år efteråt, men en av dom sjöng ”Summer of ’69” så bra under en repetition, att jag kände det längs hela ryggen!
Det ledde i sin tur till, att Dag, en av huvudpersonerna, misslyckades med ett PSY-slag på måndagseftermiddagen under genrepet. Nåja, han kom tillbaka, och vi repeterade ända till 21.30 med ett kort avbrott för pizzaförtäring. Politikerna ansåg att eleverna skulle belönas för att de hade stått ut med sämre förhållanden under ombyggnadsåret, så dom pizzorna kom i rättan tid.
Eleverna valde nästan alla låtar. Jag prackade bara på dom ”Running bear” till indianscenen och ”Land of 1000 dances”, där Mikael Melzén presterade ett suveränt saxofonsolo. Lyckligtvis var det dom två låtarna vi fick mest drag på under föreställningarna.
Varför dom ville ha med ”In the Shadows” med The Rasmus förstod jag inte, men jag lyssnade in låten och gjorde ett arrangemang på den.
I övrigt får bildtexterna berätta detaljerna. Trots att bara sju år har gått finns det många vita fläckar när det gäller eleverna av årgång åttioåtta.
Dom jag inte hade själv minns jag sämre eller inte alls.
Som alltid är bildkvalitén usel på gränsen till totalt kass, men jag har gjort mitt bästa.
Kommentera gärna och rätta mina fel!
Härnäst presenterar jag LOL från 2005
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)