Minnen från lumpen 3

När jag ryckte in i lumpen hade de allra flesta körkort. Vi var sex befälselever, som inte hade det, och vi fick tillbringa vissa kvällar med övningskörning.
Därmed avsågs 2,5 tons lastbil med osynkroniserad växellåda.
Man fick dubbeltrampa för att växla upp och dubbeltrampa och ge mellangas när man växlade ner. Det fungerade på A6 övningsfält efter ett tag.
Så småningom gick vi över till Volvo duett, och jag vet inte hur många timmar jag övningskörde. Teorin klarade vi av på ett relativt tidigt stadium.
Uppkörningen övervarades av motorofficeren, kapten Bottne (han var från Bottnaryd väster om Jönköping). Eftersom han såg ut som en råtta kallade vi honom Råttne i stället.
Han underkände mig.
Jag hade kört alltför försiktigt, stannat i gathörnen för att se mig för osv.
- Strömer måste lära sig att hålla fram i trafiken, minns jag att han sa ordagrant.
Andra försöket gjordes den 22 december 1960 i centrala Jönköping. Jultrafiken var tät och det var gott om folk ute.
Jag hade bestämt mig för att ”hålla fram”. Med hjälp av signalhorn och ganska höga varvtal skaffade jag fri väg för lastbilen längs Östra Storgatan. Andra bilar gjorde skickliga undanmanövrar. Fotgängarna stod avvaktande kvar på trottoaren.
Jag fick körkortet, men jag var fortfarande en mycket osäker bilförare.
I januari 1961 var vi i Skillingaryd för att skjuta med det tunga artilleriet (15,5cm haubits F). En rejält strapatsrik vintermanöver var planerad i slutet av månaden.
Den 23 januari skulle 65 Magnusson och jag hämta några reservdelar i förrådet och gav oss iväg i en grågrön VW-buss. Efter ett vägkors skulle jag växla upp från tvåan till trean. Just på den plats, där jag något oförsiktigt släppte upp kopplingen, hade solen legat på under förmiddagen och en bit av eftermiddagen. Klockan var ungefär 1530, och platsen låg i skuggan. Det hade frusit på, och vägen var följaktligen som nyspolad. Jag fick sladd och parerade den på ett felaktigt sätt. VW-bussen blev plötsligt ett terränggående fordon. I terrängen fanns en stubbe, som vi körde på, och efter den gjorde VW-bussen något som påminde om 1½ Mollbergare med skruv. Vi slog i en tall, vände och välte.
För mig fick begreppet ”mitt liv passerade revy” plötsligt en konkret innebörd. Jag såg en massa bilder ur minnet så gott som samtidigt och tuppade av.
Jag var nog inte borta länge, men jag hade slagit huvudet i taket och knäet i tändningsnyckeln, och fått 65 Magnusson över mig. Mina första ord var inte särskilt genomtänkta:
- Lever du?
Han överlevde. Det gjorde jag också, men däremot inte VW-bussen. Den skrotades.
Vi hamnade på sjukan för observation. Där var vi åskådare till delar av vintermanövern.
När kapten Bottne fick höra talas om olyckan polisanmälde han händelsen och lär ha sagt:
- Den jäveln skulle jag inte ha gett något körkort!
På de 50 år som gått sedan dess har jag bara varit med om två mycket obetydliga sammanstötningar med mina bilar.
Meddelandet från stadsfiskalen i Värnamo kan du se själv. Jag blev inte åtalad.

I sagornas värld 1995.

Den årliga musikalresan till Stockholm år 1995 bestod av ett besök på Odéonteatern vid Odenplan, där vi såg ”Cabaret”.
”Cabaret” var fullt i klass med de tidigare musikalerna jag sett, men den var kanske inte helt i alla elevers smak. En viss kännedom om Berlin runt 1930 hade kanske gett eleverna en annan upplevelse, men dom observerade i alla fall tydligt den stämningsskiftning som beskrev nazisternas framgångar.
Redan i bussen på hemfärden diskuterades musikalen, och det betraktades allmänt som mycket svårt eller rent av omöjligt att göra ”Cabaret” på scenen i sporthallen i Högsby.
Jag minns inte vem som kläckte idén, men vi skulle göra något med allmänt kända figurer. Vi landade hos Walt Disney, och en viss oenighet utbröt.
I 9C fanns det året de s.k. bestämmarflickorna, som hade för vana att alltid få sina viljor igenom, men det visade sig att bl.a. pojkarna i 9D inte var så lättflirtade. Det fanns också en musikaliskt duktig kille i 9C, som visste precis allting om hur man gör en musikal vid Fröviskolan.
Resultatet blev, att klasserna kom att ansvara för var sin Disneyfilm. 9A valde Askungen, 9B valde Snövit, 9C valde Robin Hood och jag lyckades ordna till det så att 9D fick min favoritfilm, Djungelboken.
Naturligtvis var namnet Disney uteslutet av copyrightskäl, så musikalen fick heta ”I sagornas värld”.
När jag nu ser om musikalen efter 15 år kan jag bara konstatera, att jag nog inte förstod vilken enorm insats textilslöjden har gjort genom åren. Det var så självklart att det alltid fanns färdiga dräkter och kostymer.
Det var nog inte lika självklart för Ann och Marlett och senare också Agneta.
Många händiga och kunniga flickor har suttit och sytt söm efter söm genom åren, men aldrig så mycket och så bra som just 1995. ”I sagornas Värld” är den musikal, som har ställt syslöjden på de största och flesta utmaningarna. Bild och träslöjden med Sören, Ulf-Göran och Stefan hade mycket att göra det året också.
Som alltid (nästan) hade vi en bra orkester med Henrik Johansson, trummor, David Chauca, den första av många musikaliska Chauca, elbas, Niclas Brinck och Marcus Fredriksson, solo- resp. kompgitarr, K-M Söderbring, piano, Magnus Selegran, fiol, samt bröderna Henrik och Håkan Sanglén, saxofon och trumpet.
Många fina skådespelarinsatser gjordes, och jag nöjer mig med Mikael Elmes som Mowgli, Anders Nilsson som Baloo. Övriga presenterar jag i bildtexterna. (Dubbelklicka på bilden!)
Följande solskenshistoria kan jag inte låta bli att berätta:
För ett drygt år sedan ringde Stina Gustavson (en av hovdamerna och dotter till vårt förra kommunalråd Nils-Erik ”Pigge” Gustavsson) upp mig. Efter presentationen löd replikskiftet ungefär så här:
- Strömer, har du kvar musikalen vi gjorde?
- Jag har kvar alla musikaler jag har medverkat till. Varför undrar du?
- Kommer du ihåg Patrice Lusth?
Jag kom ihåg henne, eftersom jag hade haft henne i tyska i tre år; en trevlig och duktig flicka.
- Ja, det var hon som var Askungen i musikalen.
- Kan du skicka en CD med den scenen, där hon dansar på balen? Hon ska gifta sig med prinsen!
- Vaaa! När då?
- I mars.


Jag fixade CD:n och skickade iväg den.
Den 28 mars 2010 kom Stinas svar. Minnet hade svikit henne. Det var inte prinsen, det var kungens betjänt, Klas Jonsson hon hade gift sig med.
Avsnittet från musikalen hade gjort succé på deras bröllop.
Tillräckligt bra historia för mig.
Mycket mer finns säkert att skriva, men jag måste spara lite energi till 1996 års musikal, ”Flower Power”.
Den presenterar jag härnäst.