Lördagen
den 12 januari 1946 kom vi till Gränna efter vår 14 dagars karantän
på Örenäs utanför Hälsingborg.
Vi
åkte tåg till Gripenberg som ligger söder om Tranås, och därifrån
med buss till Gränna.
Det
var ganska sent, men jag var vaken, och när bussen svängde ner mot
Ribbagården läste jag med hög röst: "Smälands bank".
Det
var en illgrön neonskylt, ”Smålands” stod vertikalt och ”Bank”
stod vågrätt därunder. Äldre personer kanske minns den.
Ingen
i bussen sa att jag läste fel, eftersom ingen kände till bokstaven
”å”!
Den
13 januari var följaktligen en söndag.
Vi
”visste”, att det fanns isbjörnar i Sverige, eftersom landet
ligger långt norrut. Vi gick ner till den helt igenfrusna Vättern,
men där fanns bara is, inga björnar.
Där
åkte grännaborna omkring på konstiga kälkar söder om hamnen. Det
allra konstigaste var att dom stod upp! Det hade vi aldrig sett förr.
Jag
minns tydligt, vem som lät mig sitta framme på den konstiga kälken
och åka med.
En
vänlig man, som tydligt visade, att vi sudettyskar var välkomna i
Gränna.
Det
är han på bilden, Olle Mathias, en av Grännas mer kända
polkagrisbagare.
De
allra flesta grännaborna var vänliga och trevliga, men det fanns
ett fåtal riktigt fula undantag.
Jag
minns vilka de var, men de är avlidna sedan många år.
(PS!
1946 fanns det inga sverigedemokrater, och nazismen var inte på
modet just då, men främlingsfientlighet fanns.)
