Betänk!

Jag hittade den här bilden på Facebook.

Underskatta aldrig makten hos en stor grupp korkade människor.

(Min halvdåliga övers.)

Gäller troligen också under andra förhållanden i andra länder.

Exakt 50 år.

För exakt 50 år sedan, den 31 juli 1968, dog min morfar Karl Schneider. Jag kallade honom alltid Opa.

Jag hade vikarierat vid Sävsjö realskola, och fick hjälpa till i en sommarskola där, några veckor efter att vi kommit hem från en lång resa.

Min mor, Ina, Syrran och jag hade varit i Graupen, Prag och flera ställen i Tyskland för att besöka släktingar och bekanta.

Opa återsåg aldrig sina hemtrakter, men filmerna blev framkallade och han fick se bilderna innan han dog.

Den 31 juli hade min mor, Otto, Erika, Rainer och Hansl (morbor, moster och kusiner) åkt till Visingsö. Syrran jobbade på Hafströms Café, Jönköpingsvägen 2.

Oma var ensam hemma på Bergsgatan 13 med Opa när hon hörde smällen i golvet och uppfattade att han var död.

Hon hastade ut på gatan, och hade turen att polismannen Sven-Erik Lindgren kom förbi just då.

Han ringde efter ambulans (Oma undvek telefonen) och såg till att allt sköttes på rätt sätt.

Syrran såg när ambulansen svängde upp på Bergsgatan, gissade rätt och sprang hem.

Det fanns inga mobiltelefoner, så Syrran och Oma fick förtvivlat vänta på att dom andra skulle komma tillbaka från Visingsö.

Sedan väntade dom på det väntade beskedet från Jönköpings lasarett.

Opa var död.

Återstod jag, som fanns i Sävsjö.

Ina hade börjat på Segerstad och hade ingen telefon, så min svärmor Greta kontaktades och hon började sitt detektivarbete med att spåra upp mig.

Hon fick fatt i mig strax efter klockan 22.00.

Jag fanns i en stuga vid Vallsjön och spelade bridge med tre goda vänner.

Där fick jag veta, att Opa var död.

Opa fick ersätta min far, som hade rapporterats saknad luciadagen 1941.

Han spelade cittra och vi satt ofta och sjöng de gamla visorna från Sudetlandet och mycket annat långt in på 50-talet, innan det fanns TV.

Opa fick mig att tycka om musik och sång.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2013/05/jag-och-musiken-1.html

Han slog mig aldrig, utan hotade med våld. Det räckte.

Han lärde mig schack, kortspel och mycket annat.

Han var extremt envis, förhandlade sällan och hade oftast rätt.

Det är så jag minns Opa.

Han var inte min pappa, men han var min Opa.

Opa var naturligtvis också Syrrans morfar.

Vi och dom.

Jag tycker riktigt illa om sverigedemokraterna, deras värderingar, främlingsfientlighet och politik.

Jag ska förklara varför.

De delar in människor i vi och dom.

Jag vet hur det fungerar.

I Böhmen i dåvarande Österrike och sedan Tjeckoslovakien fanns det sudettyskar och tjecker.

Sudettyskarna var drygt tre miljoner, och tjeckerna drygt 6 miljoner.

De bodde i samma by eller samma stad.

De arbetade ihop i samma fabrik.

De handlade hos samma slaktare, bagare eller köpman.

De gifte sig med varandra.

Min farmor hette Maria Vsesecka som ogift.

Jag är kvartstjeck!

Tjecker bråkade inte mer med sudettyskar än med andra tjecker.

Sudettyskar bråkade inte mer med tjecker än med andra sudettyskar.

När Paul och Franz gick till puben tog dom en öl med Karl och Josef eller med Vaclav, Pavel och Miroslav.

I byar där sudettyskarna var i majoritet var skolan tyskspråkig, och i byar där tjeckerna var i majoritet pratade man tjeckiska i skolan.

Man kunde oftast göra sig förstådd på det andra språket i affärer osv.

Så var det ända tills nazismen växte sig starkare och starkare och till slut tog över Tjeckoslovakien.

Då blev vi sudettyskar vi, och tjeckerna blev dom.

Eftersom det tyska folket enligt Hitler och nazisterna var överlägset alla andra folk, behandlades tjeckerna som lägre stående människor med ett lägre människovärde.

Vad de tyckte om det kan man räkna ut själv.

Men vi vet alla hur det gick för Hitler, och Tyskland.

Vi och dom blev plötsligt dom och vi.

Nu blev vi sudettyskar nerklassade, fick gula armbindlar med ”Nemeth” (tysk).
Många behandlades riktigt illa, misshandlades, torterades och dödades.

Vi fördrevs från det land, där vi sudettyskar hade bott i generationer.

Tjeckernas handlingar är lika oförsvarbara som nazisternas, men jag kan förstå varför man hämnades.

Man vänder pannkakan när den ena sidan är färdigstekt.

Vi och dom blev dom och vi, med allt som det innebar.

Vissa hade otur, andra hade tur.

Jag, min mor, moster, kusin, morfar och mormor hade tur.

Vi kom till Sverige.

Andra drevs norrut.

De hamnade i Sachsen och så småningom DDR.

Andra drevs västerut och hamnade i Bayern och så småningom Förbundsrepubliken Tyskland.

Tre miljoner sudettyskar hamnade i det sönderbombade och sönderslagna Tyskland.

Det är lätt att skylla detta på en enda galning med en vidrig ideologi, men kom ihåg att han lyckades få med sig andra!
Många andra.

De missnöjda, de arbetslösa, de rädda, de frustrerade, de ängsliga, de som inte var bra på annat än att vara tyskar.

Det gällde att få med sig tillräckligt många.

Resten är mer än välbekant.

Här i Sverige får Jimmie med sig de missnöjda, de arbetslösa, de rädda, de frustrerade, de ängsliga och de som inte är bra på annat än att vara svenskar.

Faran är, att han får med sig fler och fler, och till sist för många.

När sverigedemokraterna delar upp människor i vi och dom blir jag rädd.

Riktigt rädd.

Deras åsikter och tankar normaliseras.

Det blir bra att vara emot främlingar.

Det är rätt att kalla invandrare parasiter, apor, terrorister osv.

Man räddar Sverige genom att tända på asylboenden, och det var bra gjort.

Hatet mot ”dom” är helt OK och blir bara grövre och värre.

Ibland tänker jag, att jag har tur som är så pass gammal att jag kanske hinner avlida före nästa katastrof.

Jag tänker inte rösta på sverigedemokraterna den 9 september.

Du kan också låta bli.

Det blir bäst så för Sverige och alla som bor här.

Vi som bor i Sverige!

Grattis, Jocke!

Jag har gjort musik ihop med många personer.

Jag kan bara göra en mycket grov uppskattning.

Det torde röra sig om många hundra, kanske 300 – 400, kanske fler, kanske färre, jag har inte en aning.

Däremot vet jag vem jag har gjort mest musik ihop med av alla människor på Planeten.

Lennart ”Jocke” Johansson.

Vi började hemma hos honom, sedan som skiffelgrupp och så småningom The Fox Hunters.

Vi delade framgångar och motgångar.

Vi var oftast sams, med något undantag.

Vi är fortfarande goda vänner.

Grattis på din födelsedag, Jocke!

Du vet ju att jag är åtta dagar äldre än du.

(Jocke står längst till höger på bilden.)