Exakt 50 år.

För exakt 50 år sedan, den 31 juli 1968, dog min morfar Karl Schneider. Jag kallade honom alltid Opa.

Jag hade vikarierat vid Sävsjö realskola, och fick hjälpa till i en sommarskola där, några veckor efter att vi kommit hem från en lång resa.

Min mor, Ina, Syrran och jag hade varit i Graupen, Prag och flera ställen i Tyskland för att besöka släktingar och bekanta.

Opa återsåg aldrig sina hemtrakter, men filmerna blev framkallade och han fick se bilderna innan han dog.

Den 31 juli hade min mor, Otto, Erika, Rainer och Hansl (morbor, moster och kusiner) åkt till Visingsö. Syrran jobbade på Hafströms Café, Jönköpingsvägen 2.

Oma var ensam hemma på Bergsgatan 13 med Opa när hon hörde smällen i golvet och uppfattade att han var död.

Hon hastade ut på gatan, och hade turen att polismannen Sven-Erik Lindgren kom förbi just då.

Han ringde efter ambulans (Oma undvek telefonen) och såg till att allt sköttes på rätt sätt.

Syrran såg när ambulansen svängde upp på Bergsgatan, gissade rätt och sprang hem.

Det fanns inga mobiltelefoner, så Syrran och Oma fick förtvivlat vänta på att dom andra skulle komma tillbaka från Visingsö.

Sedan väntade dom på det väntade beskedet från Jönköpings lasarett.

Opa var död.

Återstod jag, som fanns i Sävsjö.

Ina hade börjat på Segerstad och hade ingen telefon, så min svärmor Greta kontaktades och hon började sitt detektivarbete med att spåra upp mig.

Hon fick fatt i mig strax efter klockan 22.00.

Jag fanns i en stuga vid Vallsjön och spelade bridge med tre goda vänner.

Där fick jag veta, att Opa var död.

Opa fick ersätta min far, som hade rapporterats saknad luciadagen 1941.

Han spelade cittra och vi satt ofta och sjöng de gamla visorna från Sudetlandet och mycket annat långt in på 50-talet, innan det fanns TV.

Opa fick mig att tycka om musik och sång.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2013/05/jag-och-musiken-1.html

Han slog mig aldrig, utan hotade med våld. Det räckte.

Han lärde mig schack, kortspel och mycket annat.

Han var extremt envis, förhandlade sällan och hade oftast rätt.

Det är så jag minns Opa.

Han var inte min pappa, men han var min Opa.

Opa var naturligtvis också Syrrans morfar.