Min morfar hade en stark avsky mot Italien och allt italienskt. Den härrörde från Första Världskriget, då Italien fegt bytte sida och gick över till Ententen. Han kallade italienarna konsekvent för ”Katzlmacher” (gipskatter, fri övers.).
Det där fick jag med mig i unga år. Det har inneburit såväl högtidsstunder som rejäla besvikelser. Höjdpunkterna var, när Piero Gros, Gustavo Thöni, Fausto Radici och andra makaronböjare åkte ur i slalomtävlingar mot Ingemar Stenmark.
Tidernas lågvattenmärke är segern över Australien i VM 2006, då en skelögd spansk domare var ensam på planeten om att se en straffsituation, men eftersom han var domare var det straff. Hur det gick sedan vet vi alla.
Nu är det EM, och Italien är i farten igen.
Vi minns alla med glädje den härliga 2-2 matchen i Portugal 2004 mellan Sverige och Danmark.
Jag har tagit ut ett italienskt landslag, inte baserat på spelarnas fotbollskunnande, utan på andra egenskaper, som genom åren har ”höjt” italiensk fotboll över andra nationers.
Målvakt: Enrico Masquio
Backlinje: Fabio Dragatrico; Massimo Traccassero, Gianluca Cnuffo och Guiseppe Ellobogi
Mittfält: Allesandro Actori, Luigi Saltomortale, Francesco Fello och Giovanni Gnellio
Forwards: Luca Filmio och Mauro Protesto.
Avbytare: Veritablo Disqutori och Cecare Interrupti.
Tränare: Completo Corrupti och Maximilio Mutio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar