måndag 24 december 2012

En bra julklapp.


Mitt barnbarn Erland, som jag fortfarande klarar av att spöa i hockeyspel då och då, vet vilken av elitseriens klubbar jag helst ser som svenska mästare.
Därför är hans lilla, men välmenta julklapp till mig extra välkommen.
Den sitter bra på kylskåpet.
Tack Erland!

onsdag 31 oktober 2012

Mumsa!!

Gårdagens utflykt till Stellus Cantharellus Tubaeformis gav två hyfsat fyllda korgar. Erland hittade många, och plockade duktigt. Mest överraskande var, att han hjälpte till ett bra tag med rensningen.
Den färdiga produkten, trattkantarellsoppa tillagad av hans mor och mormor, föll både honom och oss andra väl i smaken.
Idag har nog frosten tagit resterna…

onsdag 26 september 2012

Dagens fniss!

I och för sig känner jag till en sextonåring, som snodde sin mors bilnycklar och begav sig ut på riksvägarna, men det här är något strå vassare.
Mammans kommentar sjuder av humor:
- Han har aldrig kört bil tidigare.
Var fick hon den kommentaren ifrån?

torsdag 13 september 2012

50 år i år.


Jag minns alla klasser, som jag har varit klassföreståndare för, och jag minns dom alla på olika sätt och av olika skäl.
Årgång -62 var en samling elever, som var både roliga och oroliga. Ovanligt många av dom bor kvar i Högsby, och jag ser dom då och då.
I år fyller dom 50 år allihop, och jag har gratulerat några av dom.
En av dom, Isabelle Wisén, ville att jag skulle vara med på hennes 50-årsfest i tisdags på Kronmunken i Mönsterås, och ta med mig gitarren och sjunga och spela lite.
Det ville jag också.
Det blev en riktigt trevlig tillställning.
Som extra underhållning tog jag med mig pärmen, där jag har sparat allt, som hade med vår resa till Köpenhamn att göra, biljetter, kvitton, tidningsurklipp, klaslistorna med områdesindelningen för pappersinsamlingen, offerterna på returpapper osv.
En del av detta väljer jag, att lägga ut på min blogg.
Bilderna är klassfotot från åk7, hösten 1975, ett reportage gjort av en känd lokalreporter, Per-Ivan Johanssons lastbil med lite överlass och en dansk flagga med alla elevernas autografer. Dessutom Isabelle och jag själv.
Känner du någon av eleverna, så tipsa dom om detta. Här kan dom se, hur dom såg ut då.
Vi kom överens om, att inte berätta alltför många detaljer från resan, och jag har hållt mitt löfte.
Att inte lägga ut bilderna på min blogg var inte aktuellt att lova då…






tisdag 4 september 2012

Ska förnamnet spela någon roll?

I februari 1969 sökte jag och Ina en bostad i Linköping. En annons berättade om en möblerad tvåa på Föreningsgatan 9.
Jag ringde och presenterade mig som Heinz-Günther Strömer, ett i mitt tycke respektabelt namn.
- Den är tyvärr redan uthyrd, svarade mansrösten med ett djupt beklagande tonfall.
Ina hade hört replikerna, och bad att få luren.
- Hej, jag heter Christina Fransson och jag är intresserad av er lägenhet, tyckte Ina, eller något liknande.
Hon fick hyra den, trots att den varit uthyrd några minuter tidigare.
Vi bodde där i tre månader, mars, april och maj 1969.
Hösten 1969 bodde vi på Ryds Allé 17.
Jag lärde mig då, att 23 års vistelse i Sverige och ett felfritt svenskt uttal väger lätt mot ett utländskt klingande förnamn hos en del människor.
Diskriminering? Utlänningsförakt? Fördomar? Främlingsfientlighet?
Finns det verkligen i Sverige? I så fall varför?
Bedöm själv!
(Insändaren finns på sidan 7 i dagens OT)

onsdag 15 augusti 2012

Ett halvt sekel.


Idag är det exakt 50 år sedan jag och tre andra grännagrabbar bestämde oss för att starta ett band.
Jag och Lennart ”Jocke” Johansson hade övat oss ihop sedan 1957 någon gång, han som Grännas Rock-kung ”Little Lennart” och jag och några till som komp. Vi hade under de följande åren varit med i en skiffelgrupp tillsammans med andra glada grännapojkar, men när vi gjorde lumpen, och jag började vid Göteborgs Universitet hösten 1961 blev det stiltje. Vi kom ifrån varandra och resten.
Andra kom till, Staffan Hermansson kom från Karlskoga och köpte sig en elbas, och Jan Rendahl köpte ett trumset och de bildade The Tornados,  ett twistband, som det hette då.
När det blev lite osämja där frågade Jan och Staffan mig och Lennart om vi skulle spela ihop.
Det skulle vi.
Vi övade varje kväll från den 15 augusti och månaden ut, för den 1 september började jag mitt andra år vid universitetet. Replokalen var dåvarande Gränna bion, och nyfikna grännaungdomar var välkomna att lyssna på oss.
Vi blandade friskt i repertoaren, men låtar som det gick att dansa till hade en viss prioritet.
Vi förmodade att våra kommande spelningar skulle gälla dansmusik, och vår förmodan visade sig vara korrekt..
Vår förste trummis, Jan Rendahl var plåtslagare (!), och hade inga problem med spriten, eftersom han drack den.

Vid en spelning i Folkets Hus i Jönköping blev han lite för full, och vi såg oss tvungna att peta honom. Han begrep varför, och vi blev inte ovänner.
I hans ställe trädde Leif Wristel in, och mellan oss fyra kom det att utvecklas en mycket stark vänskap. Vi hade allra oftast mycket roligt vid våra spelningar och övningstillfällen..
Hur vi lät?
Jag har ett gammalt rullband, inspelat den 2.2.1963, men det vågar jag inte konvertera till CD. Dagens musiker skulle nog ägna sig åt ett behärskat och stillsamt inre fniss, om de fick höra det.
Efter den tidens måttstock höll vi en god standard, men mer detaljerat skryt och skrävel sparar jag till längre fram.
Bild 1 visar oss i replokalen i Gränna. Det kostade oss 5:- per kväll att hyra den.
Bild 2 visar mig vid pianot. Observera frisyren! Det är meningen, att den ska likna Jerry Lee Lewis.
Tack för bilderna, Jocke!

söndag 15 juli 2012

Ännu en musikalisk släkt.

Så var fredagens och lördagens framträdande på Mejeriet slut och färdigavlyssnat. Jag kan bara konstatera, att gammal i det här fallet inte alls är äldst; jag är som alltid högst tvåa, den här gången räknat i vår släkt.
Sonen har förvisso Inas och mina gener, och han är, liksom våra döttrar uppvuxen med musik och sång.
Det märktes.
Den avgörande skillnaden mellan mig och sonen är givetvis åldern. Jag är uppvuxen med 50- och 60-talens musik, han med 80- och 90-talens. Han kan en hel del av ”mina” låtar, medan jag bara kan ett fåtal av hans.
Stå upp och spela utan noter eller texter klarade jag också på 60-talet, men idag tar åldern ut sin rätt.
Jag sitter ner, med ett notställ framför näsan.
Hans teknik är bättre än min, och hans röst också.
Sedan kan jag inte hjälpa, att jag ”hör” överstämman i en massa låtar, exempelvis ”Mrs. Robinson”, och samtidigt tycker att den saknas.
Han hanterar publiken på ett suveränt sätt, även dom gånger han inte kan den efterfrågade låten.
Jag hörde många översvallande lovord under de två kvällarna
Jag var, som sagt, positivt överraskad.
Efternamnet ”Strömer” fick ett lyft i helgen.
Tack för det, Sonen!
Tyvärr uteblev det väntade pressuppbådet.

lördag 30 juni 2012

Ännu en musikalisk släkt.

 Jag spenderade en dryg timme i Fågelfors kyrka för att lyssna på syskonen och kusinerna Närklin, Olofsson och Lundström. Marie-Louise och Andreas Olsson fanns på plats och ackompanjerade.
Att Oliver och Catja är musikaliska och har bra röster visste jag redan. Kusinen och mammorna är som sagt släkt med dom, och det märktes tydligt.
Programmet var rikt och varierat med några klara höjdpunkter, ”I know him so well” och ”Someone new” samt den avslutande ”O happy day”, där Cecilia äntligen drog på för fullt tyckte jag bäst om.
Det rör sig som sagt om en musikalisk släkt med goda röstresurser. Enda nackdelen jag noterar är, att dom alla ligger i samma register, rena sopraner. Det kan dom å andra sidan inte göra något åt…
Så duktiga sångare kunde kanske ha lagt på en stämma till här eller där, eller en bakgrundskör i ”End of the world”, men det ändrar inte min helhetsbild nämnvärt.
En riktigt bra musikkväll!
PS! Jag visste inte att Catja är vänsterhänt!

tisdag 12 juni 2012

Tillbaka till Vilda Västern

Niorna har gjort det igen!
Dom har gjort en mycket bra musikal, på gränsen till utmärkt med förutsättningar, som kunde ha varit bättre.
56 elever i årets båda nior, jämfört med 87 för bara fem år sedan gör urvalet till rollerna svårare.
Ewa Engdahls brutala slakt av Musikskolan medför färre skickliga musikanter att välja bland.
Trots detta håller orkestern god klass, med Alexander Olssons hjälp, törs jag gissa, även om Gillis givetvis har dragit sina strån till stacken.
Konstigt nog kände jag inte igen en enda av låtarna, men det gjorde det bara intressantare för mig att följa arrangemangen.
Dom var bra!
Allt var rejält inövat, och jag lade bara märke till en enda felspelning och en kort tvekan vid en sånginsats.
Det rättar dom till inför dom resterande föreställningarna.
Musiken skapar dessutom de rätta stämningarna, vilket bidrar till att höja musikalen lite till.
Liksom 1991 föll den roliga ordleken ”jag började med två tomahawker” platt, eftersom de flesta idag inte vet vad en tomahawk är, men det är inte Max Köhlers fel. Han var bra som Sitting Bull.
Huvudrollsinnehavarna Ida Thunberg som Oakley och Jonathan Nilsson som Butler är värda allt beröm, liksom de många duktiga birollerna, Sebastian Karlsson som Buffalo Bill Oscar Närklin som Hotellägaren samt Adam Holgersson och Irja Lennström.
Scenarbetarna skötte scenbytena snabbt och säkert utan störande skrapljud, och dansarna gjorde habila insatser, som säkert förbättras lite till.
Sist men inte minst vet jag vilken insats lärarna har gjort, särskilt då Ann Persson, som var med och sydde dräkterna till en snarlik musikal 1991, men då hette den inte ”Tillbaka till Vilda Västern” utan ”Annie get your gun”.
Tyvärr hade en översvämning i mellanstadiets källare för några år sedan förstört de gamla kläderna, så det var bara att sy nya.
Jag tar mig nog till sporthallen i kväll igen för att se musikalen en gång till.
PS! Nu har ytterligare en årgång elever vid Fröviskolan ett minne för hela livet.


tisdag 8 maj 2012

Var det bättre förr?


Syrran hade delat den här på Facebook. Jag väljer att lägga ut den på min blogg, så kanske jag får kommentarer.
Engelskan är väl hyfsat begriplig för dom flesta.

tisdag 24 april 2012

Linssoppa.


Det här inlägget tillägnar jag alla dem, som har spelat rollspel tillsammans med mig.
Övriga bloggläsare kommer att ha föga förståelse, och de får gärna sluta att läsa här.
1951 var jag tillsammans med min mor i Tyskland för att besöka släktingar, som hade överlevt kriget och haft turen att hamna i Västtyskland. Vi var bl.a. hos min farfaster Elly i Oberammergau, en riktig krutgumma, som hade överlevt ”Todesmarsch” ut ur Tjeckoslovakien.
En dag tog hon med oss på en ”liten promenad” till Kloster Ettal, c:a 7 km från Oberammergau. Där gick vi in, och blev guidade runt, och som avslutning bjöds vi på linssoppa. Den var god, men inte lika god, som den jag lagade till idag.
När vi rollspelade, var någon alltid munk, och då besökte man givetvis klostret i Glustad, där man så gott som alltid blev serverad linssoppa.
Där finns Fader Las som prior, broder Arno som har hand om kassakistan, broder Batt som utbildar noviserna och broder Punto som är örtmästare i klostret i Glustad.
Är rollspel barnsligt?
Javisst, men samtidigt roligt och kreativt, när knepiga situationer måste lösas med fantasi och ibland väldigt små resurser.
Det är knappast en nackdel senare i livet att ha spelat rollspel.

tisdag 7 februari 2012

Hut går hem.

Ja, kanske inte hela vägen, men en liten bit har Hut gått. Tonåringen, som gjorde rivstarter på träbron vid gångvägen, körde rally i Lanhagen och på Ringvägen i hastigheter som mycket väl kan mäta sig med den i Ruda uppmätta, har fått veta, att det inte var tillåtet att göra så.
Hur han fick tag i bilnycklarna den här gången framgår inte av det korta referatet.
Uppgiften är från säker källa, så jag har inget att be om ursäkt för.

fredag 20 januari 2012

Hot Stuff 2007.

Av outgrundlig anledning är musikalen 2006 helt borta ur mitt minne. Jag vet inte vad den hette, vilka som var med, även om jag vet vilka begåvade musikanter som fanns i årgången. Jag vet, att jag såg den, men den lämnade inte ett avtryck. Födda 1990 må förlåta mig för det.
Nittioettorna kommer för alltid att ha en plats nära mitt hjärta. Jag visste redan när dom började sjuan, att detta skulle vara den sista klassen jag fick överlämna avgångsbetygen till i Fröviskolans matsal, förutsatt att jag fick jobba kvar ett år extra, och det fick jag. Det var den första sjuan, som flyttade i den ombyggda och fräscha Fröviskolan. Dom skulle vara 6 små gulliga klasser, 71-76. Detta hade en rektor som saknade begrepp om framtida resurstilldelning hittat på.
Naturligtvis såg jag till, att få en klass, som jag skulle kunna trivas med och hantera hyggligt när det gällde själva skolarbetet. Jag valde frivilligt några elever, som av andra ansågs stökiga, (det var dom bara ibland) och fick en del andra ”på köpet”.
I åttan var vi tillbaka på normalspåret igen med fyra åttor. Jag såg, att det fanns musikaliska talanger, och försökte starta ett nytt ”Pack” med några pojkar i åttan. Vi samlades några gånger och vi fepplade med ”Heartbreak Hotel”, ”All shook up”,”Twist and shout” och några låtar till, men dom var för bra för mig och dom låtarna jag kunde lära dom! Dom valde att utvecklas utan mig, och gjorde det på ett alldeles utmärkt sätt.
När jag skulle boka musikalen, så blev det ”Mamma Mia” på Cirkus i Stockholm. Den spelades inte vårterminen 2007, så vi åkte redan före jul, den 7 december. Detta visade sig vara ett lyckokast, eftersom vi fick biljetterna till halva priset, då våra elever räknades som femtonåringar.
Ingvar Gunnarson fixade ett besök i riksdagshuset, med riksdagsman Håkan Juholt som guide. Några elever gnydde över att de inte fick ”gå på stan”, men vi lärare brydde oss inte så mycket, och det visade sig senare, att alla hade fått sitt lystmäte på promenader i Stockholm.
Föreställningen var suveränt bra, och i pausen stötte jag på Amine Atei. Hon tvingades sköta hushållet åt ett stort antal bröder, 7 eller 8, vilket anses rättvist i deras kultur. Hon var trött i skolan efter att ha passat upp bröderna varje morgon. Hon log eller skrattade ytterst sällan. Jag frågade henne, om hon hade roligt, och dom ögonen hon såg på mig med glömmer jag aldrig. Dom strålade, när hon svarade ”ja!”.
Hon slapp nämligen också att vara piga åt sina bröder den dagen.
Musikalarbetet kom igång ganska tidigt på vårterminen, och eleverna behövde inte min hjälp, det gjorde dom klart för mig på ett tidigt stadium. Tyvärr uppkom en konflikt mellan två olika idéer om musikalens handling. Ingendera gav med sig, så det blev omröstning. Detta gav mig tillfälle att förklara för dom nedröstade hur demokrati fungerar, och dom accepterade förlusten och bidrog sedan konstruktivt till arbetet.
Orkestern satte nästan ihop sig själv, och blev en av dom bästa genom tiderna, om inte rentav den allra bästa. Vad sägs om Alexander Olsson – trummor, Mikael Karlsson – elbas, Alexander Johansson och John Persson – elgitarr, Hanna Olsson – piano, Calle Persson-Waern – alt- och barytonsax, Andreas Olsson – altsax, Jonathan Karlsson - trumpet och Martin Forsberg – trombon.
Andreas Olsson gick då bara i femman, men lärde sig snabbt att tuta i sin lur efter mina nötter. Han har sedan dess medverkat i fem musikaler, vilket är delat rekord med Håkan Sanglén ( åren 1976-1980)
En mycket bra kör blev det också med Elin Nilsson, Emma Erlandsson, Johanna Aminezghi, Malin Persson och Nathalie Vistemark, men som synes tyvärr utan pojkar.
Låtarna valdes av eleverna, men några tips fick jag komma med. Obladi – oblada med the Beatles föreslogs faktiskt inte av mig, utan av Alexander Olsson, om jag nu minns rätt.
Eftersom allt skulle avslutas på en festival hamnade det avslutande medleyt på plats av sig självt, och där fick deltagarna välja sina låtar själva. Några valde från en lång lista som jag presenterade.
Handlingen var i tunnaste laget, men det fanns gott om humoristiska inslag, som orsakade skrattsalvor hos publiken. Speciellt paret Åke och Oke från Öland (!) bidrog i högsta grad. En hejdlös drift med Ingvar Gunnarsson tog en del av tiden. Det var inget initiativ från min sida, men Gunnarsson hade alla niorna i engelska, och det var inte hans favoritämne. Han klarade ut det, men fick sina fiskar varma av eleverna. Jag såg ingen anledning att lägga in mitt veto heller.
Som så ofta tidigare skulle tiden för scenbytena fyllas med något. Jag fick då en idé, som alla nappade på. Orkestern skulle börja med introt till ”Cadillac” och jag skulle med hög röst ropa ”Nej, nej; inte nu!”. Detta trick upprepade vi för säkerhets skull, så att publiken skulle få en vettig chans att förstå, att vi hade skojat med dom. Skrattsalvorna ekade dock nästan lika mycket båda gångerna i sporthallen.
Döm om min förvåning, när jag någon dag senare stötte på en bekant på Konsum, som ställde frågan ”Varför kom aldrig Cadillac?” Jag hann precis undan innan jag exploderade av skratt!
Rektor Roger påpekade i sitt tack till oss, att vi hade varit tvungna att fejka misstagen, eftersom musiken hade varit så perfekt. Jag kan bara hålla med honom.
Många elever gjorde fina insatser som sångare, men Oliver Lundström och Malin Persson stack ut som suveräner. En så bra orkester, som vi hade 2007 skapar trygghet för solisterna och får dom att växa lite till, och det var många som växte.
Många av eleverna hamnade sedan på det estetiska gymnasieprogrammet. Om jag minns rätt var det Alexander x 2, Mikael, Hanna, Malin, Merine och Elin. Där visade dom, att vi hade en fin musiktradition vid Fröviskolan. (Detta utspelade sig på den tiden då det fanns en kommunal musikskola i Högsby kommun.)
När jag nu, nästan fem år senare, ser om ”Hot Stuff” kan jag inte annat än bedöma den som en av de tre bästa musikalerna jag varit med att bidra till. Handlingen var som sagt tunn men rolig, men den musikaliska mångfalden var imponerande, liksom topparna. Större bredd skapar en högre topp, har jag hört någon gång, och detta gällde definitivt för nittioettorna och ”Hot Stuff”.
Många utmärkta skådespelarprestationer höjde också föreställningen, och jag nämner då bara Ronette Svensson, Alexandra Steise och Tim Karlsson bland många bra skådespelare.
Några av birollerna fastnar också i minnet, främst då de tre poliserna Martin Hansson, Erik Karlsson och Alexander Hård.
Som alltid gäller, att musikalerna är ett lagarbete, även om både textilslöjden och bilden har haft värre uppgifter att lösa. I vår enhet fanns bl.a. Ann Persson, Ulf-Göran Görner och Torleif Persson, som alla behövdes för att göra en bra musikal.
Som tidigare beklagar jag den usla bildkvalitén, men DVD:n är inte av högsta klass trots att det var Göran själv som stod bakom kameran.
I övrigt får bildtexterna svara för informationen.
Härnäst presenterar jag ”Sommarplågan 2008”, som kom att bli min sista musikal.
Det ska inte dröja drygt två månader, som det gjorde mellan ”LOL” och ”Hot Stuff”!