Jag och musiken 15.

I början av 1962 dök gitarrgrupperna upp i Sverige, med eller utan sångare. Förebilden var oftast Cliff Richard and The Shadows, men svenska The Spotnicks och amerikanska The Ventures dög också.

Runt Jönköping bildades många gitarrgrupper, även kallade twistband.

I Jönköping fanns The Caretakers, som etablerade sig ett drygt år före oss, The Hoods och Dions, i Huskvarna fanns The Head Hunters, Gunnars Hot Pop (dom hette så!), i Värnamo m.o. huserade The Steelemen och i Tenhult, Taberg och Bankeryd fanns också band, vars namn har fallit bort ur mitt minne.

Folkparkerna kom på den ljusa idén att arrangera tävlingar för oss twistband, och naturligtvis ställde vi upp.

Vi åkte till Värnamo Folkets Park någon gång i maj 1963 och vann tävlingen där. 

Amapola med The Spotnicks låg högt upp på listorna, och den hade vi övat flitigt på, så när vi fick spela en extralåt som belöning frågade Staffan helt fräckt publiken, vilken låt dom ville höra.

Hans chansning lyckades.

Det blev mycket riktigt Amapola.

http://www.youtube.com/watch?v=nq2jeWr0y9U

Applåderna vi fick var lättförtjänta.

(Klippet handlar om den tredje omgången, eftersom jag inte har hittat något om de två första, och inte heller något om resultaten) 

Jag och musiken 14.

Den 26 juni 1963 spelade vi på en logdans någonstans utanför Tuna. Enligt kontraktet hette arrangören Per-Edvind Axelsson. Vi ställde upp vår utrustning och stämde instrumenten, och sedan fick vi en alldeles suverän förplägnad; smörgåsar med en yta dubbelt så stor som handflatan ungefär och en utsökt ostkaka.. Vi blev lite mer än mätta och mycket belåtna.

Den 8 juni hade Cliff Richard gått upp till första platsen på alla listor med ”Lucky lips”, och den hade vi lagt till vår repertoar med stämmor och allt väl härmat. Vi kunde den.

Ett tydligt minne från spelningen på logdansen är en tonårstjej, kanske 16 år gammal, som kom fram till oss efter att vi hade spelat ”Lucky Lips” och uppmanade oss:

- Spela ”Lucky Lips”! Många gånger!

Det blev några gånger till…

http://www.youtube.com/watch?v=ms3Y966Hp_k

Lucky Lips fanns naturligtvis med i programmet när vi såg Cliff Richard and the Shadows i Globen den 21 november 2009.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2009/11/saaaaaaaaaaaa-nojd-och-belaten.html

Jag skulle kunna spela den på elbas och sjunga stämman precis när som helst. Den finns där tillsammans med en del andra gamla kända låtar.

Jag och musiken 13.

Den 1-3 juni 1963 spelade vi på Alphyddan i Jönköping, vilket inbringade några hundringar. Om jag minns rätt hade vi sedan ingen spelning före midsommar, då vi spelade på Seglarviksestaurangen i Tranås både midsommarafton och midsommardagen. Det var en härlig lokal helt i trä med underbar akustik. Fiaskot från januari var glömt och förlåtet i Tranås med omnejd.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/01/det-kan-aldrig-bli-varre-fiasko.html

Vi bestämde oss för att investera gaget från spelningarna som handpenning på en VW-buss årsmodell -57. Det var inget förnämligt fordon, men den rullade på, och vi fick plats med all utrustning samt några av de grännaynglingar, som ofta följde med till våra spelningar. De påstod, att det förenklade problemet att få kontakt med trevliga unga damer, om man sa att man var bekant med orkestern.

VW-bussen kallades Siegfried I, förkortat Sigge, och kostade 4 500:-.

Den förre ägaren hade varit klädförsäljare, så han hade satt en plywoodskiva mellan förarhytten och det bakre utrymmet. Bilbältet var inte uppfunnet än, så på vintern var det bra att sitta fram alla fyra och låta utrustningen ligga i kylan där bak. Filtar fanns alltid i Sigge vintertid. Äldre årgångar av VW var ökända för den nästan totala avsaknaden av värme i fordonen

Jag har många trevliga och några otrevliga minnen förknippade med F 2762, som vi hade till den 8 maj 1965, då han lugnt och stilla avled på en rastplats vid Brämhult någon mil från Borås, där vi skulle spela i Boråsparken. Dödsorsaken var motorinfarkt.

Däremellan var Siegfried I orkesterbuss, och senare även mitt första motordrivna fordon, när jag hade köpt ut dom andra tre.

Sedan följde Wilhelm II, Oskar III och Viktor IV som orkesterfordon.

Dom redogör jag för senare.

Bilden visar F 2762. Den lilla flickan är Syrran, 12 eller 13 år ung.

Martyr? Kanske det.

Jag hörde en ung man på mycket bruten svenska berätta, att han tänkte åka till Syrien och strida för al Quaida. Han längtade efter att få dö och bli martyr.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5566946

Inas kommentar gick ut på att killen kanske trodde att han resten av sitt liv kunde berätta för alla, att han var martyr.

Jag tänkte på ett annat sätt.

Det finns muslimer som tror, att om man dör som martyr, så kommer Allah eller Mohammed ordna till att man får kn-ll- sjuttiotvå  -sk-ld-r i paradiset.

Frågan är då, vem dom får kn-ll-.

Det första jag kom på var en hel skrälldus med katolska nunnor.

Möjligen de kvinnor, som förr i tiden inte vågade avslöja sin s-x-ll- läggning.

Kanske någon yngre flicka, som omkommit pga. olyckshändelse.

Det blir nog ganska många katolska nunnor för dessa martyrer.

Om det nu blir som dom tror.

Det tror inte jag

Uppdraget slutfört.

Så har jag slutför mitt uppdrag vid årets högsbydagar.

Jag åtog mig att ta hand om arrangemangen kring årets karnevalståg.

Jag är mycket nöjd med årets karnevalståg. Det gick i tid, vilket alla tåg inte gör.

Jag vill tacka alla de duktiga musiker, som förgyllde tåget med sin musik.

Jag tackar lokalredaktören Ingvar Gunnarsson, som klarar av att prata om allt och alla utan att behöva smörja munlädret, och dessutom väljer sina ord väl.

Trevliga och värdiga personer blev karnevalskung och drottning.

Tack alla ni som körde bilarna!

Mitt tack till alla, som lade ner mer eller mindre lång tid på sina ekipage i Karnevalståget. För min del är en högsbydag utan Karnevalståg otänkbar.

Vinnarna är väl värda sina priser.

Ett riktigt stort tack till generalen Milton Lindh. Nu först vet vi hur rätt vi gjorde, när vi bad dig ställa upp. Du har i vart fall överträffat mina förväntningar.

Alla andra, som har hjälpt till med högsbydagen vet själva vilket arbete och vilken tid de har lagt ner.

Själva högsbydagen får bli vår belöning, och naturligtvis lunchen i morgon, som Mejeriet bjuder oss på.

Och till sist:

Det var inte årets högsbydag jag främst ville få till stånd.

Det gäller de kommande åren.

Vi lyckades bra, och gläder oss åt det härliga sommarvädret.

Den Sista Dansen

Så har jag sett den tjugofemte musikalen i sporthallen.

”Den sista dansen” leder mina tankar till West Side Story. Niornas musikalresor 1990 och 1998 var till just ”West Side Story”. Slutet var dock inte alls likt originalet.

Idén med två gäng i Högsby är bra, och Hanåsa Gangsters fick välförtjänt jubel, särskilt då Richard Rundberg. Han kunde mycket väl ha haft med sig en grep vid sin entré.

Matilda Wärnlund sjunger riktigt bra och sköter sin akustiska gitarr, men hon hade visat sin klass även med två eller tre verser i stället för fem. Ibland vinner ett framträdande på att kortas av.

Allra bäst tyckte jag om Hekima Rusingiza. Hans röst fungerar utmärkt både i tal och sång, och hans sånginsatser sätter jag högst, även om Andreas Lindgren och Richard Rundberg var duktiga.

När det gäller den senare slirade sången rejält, men det kanske var meningen att han skulle låta lite som en bondtölp.

Oliver Lundström har fått bra klass på orkestern, och det som jag lade märke till var Jacob Rodriguez förnämliga spel på sin elbas. Han överraskade mig mest.

Några låtar var helt obekanta för mig, men ”Beat it” kan förbättras. Riktigt bra drag fick man i ABBA-låten ”Does your mother know”. Där kändes trycket!

Dansarna höll genomgående en bra standard,

Presentatörerna Emilie Tuomisto och Meer Naima var två goda val. Deras röster hördes bra.

I övrigt är min kritik den årligen återkommande. Aktörerna har alldeles för bråttom att få ur sig sina repliker. Dom pratar till varandra i stället för till publiken, och jag missade många ordväxlingar. Det kan till viss del bero på min ålder och försämrade hörsel, men ett långsammare taltempo torde inte förlänga musikalen med mer än 3-4 minuter.

”Den Sista Dansen” är som helhet klart godkänd, och ytterligare en årgång nior får med sig ett minne för livet.

Bryt inte musikaltraditionen vid Fröviskolan!

PS! Jag missade totalt, att det var Filip Håkansson, som var pizzabagaren. Jag ber om ursäkt för att jag missade en sådan höjdare! Du var suverän, Filip!