Frihetens pris.

Hej alla ni som på olika sätt har visat att ni tycker att jag gör och har gjort rätt.

Det tänker jag fortsätta med.

2000 krossade en f.d. elev framrutan på vår GFR 590. Jag hade polisanmält honom för misshandel av en pojke, som jag var klassföreståndare för.

Pojkens föräldrar vågade inte göra anmälan av rädsla för repressalier, och dåvarande rektorn Anders Johansson ville inte polisanmäla våld på Fröviskolan.

Sedan dess har jag fått motorhuven på GFR 590 nersprayad med vit färg, en sidoruta krossad, bakrutan krossad och ena sidan sprayad med rödfärg.

Jag har presenterat stenen och sprayburken för polisen i samband med polisanmälan.

Jag har också delgivit dom för- och efternamn samt födelsenummer på två misstänkta.

Alla förundersökningar har lagts ner.

Det är priset jag har betalat för min frispråkighet.

Men jag har inte bara fiender, jag har vänner också, och dom ger mig ofta viktig information.

Jag tycke inte om ynglingar, som använder sina bilar som leksaker och presumtiva mordredskap.

Naturligtvis får allt det här inte tyst på mig.

Det enda som kan få tyst på mig är ett nazistiskt maktövertagande. Då försvinner yttrandefriheten.

Min morfar tvingades hålla tyst i drygt 7½ år (1.10 1938 – 7.5.1945)

Han var min släkting, så ni förstår hur svårt det var för honom, men då var det livsfarigt att öppna munnen.

Det fanns koncentrationsläger.

Det samhället vill jag inte leva i en gång till.

Därför avskyr jag nazister, fascister, sverigedemokrater och andra mer eller mindre obskyra individer och partier.

Jag anser, att dom präglas av hat, hot och våld.

Det tycker jag, att vi kan leva utan.

Makabert.

Någon eller några ville framföra ett makabert budskap till mig.

Jag väcktes 05.55 i morse av två poliser, som berättade, att någon eller några hade lagt ett dött rådjur på motorhuven till LRB 478.

Jag har inte en aning om vem det kan vara, och det har naturligtvis inte polisen heller.

Eftersom jag inte vet vem som gjort sig skyldig till detta ofredande (så är brottsrubriceringen enligt poliserna), så vet jag inte heller vem som vill mig illa.

Att ondskan ökar i världen och tydligen också i Högsby är ingen överraskning.

Våld och hot om våld är många människors sätt att uttrycka sig och hävda sig, eftersom de inte kan annat.

Å andra sidan är jag lite nyfiken på, vem eller vilka som gjorde sig detta besvär utan att meddela avsikten.

Förundersökningen kommer med största säkerhet att läggas ned.

Någon eller några känner tillfredsställelse över sin modiga bedrift att våga sig på ett dött ting, LRB 478.

Hur tänker dessa personer?

Eftersom jag inte vet vad eller vem jag ska vara rädd för är jag inte rädd.  Abstrakt rädsla sysslar jag inte med.

Om du har hört, att någon har kört ihjäl ett rådjur nyligen tycker jag att du ska kontakta polisen.

Jag och musiken 49.

Det finns en hel del unga damer, som lägger ut sina sång- och musikalster på Internätet.

De håller genomgående god kvalitet, ibland mycket god.

Det föranleder mig att gå tillbaka ett halvt sekel.

Någon gång i februari eller mars 1965 spelade vi tillsammans med Bernt Enghardts orkester i Huskvarna Folkets Hus (inte Folkets Park!).

Det var musikerförbundet, som arrangerade några danskvällar för att stärka ekonomin, och vi spelade med enbart reseersättning och utan kontrakt.

Det fanns gott om bra dansorkestrar i Jönköping och Huskvarna, och många av blåsarna kom från A6 musikkår. Det var alltså heltidsproffs det rörde sig om.

Vi ställde upp till vänster, och Bernt Enghardts till höger. Vi kände varandra lite grann och hälsade, och sedan spelade vi non-stop hela onsdagskvällen.

Bernt Enghardts orkester hade med sig en mycket ung sångerska. Hon hade inte fyllt 15 år, så hon hade fått dispens av sin rektor att vistas ute och uppträda efter klockan 22.00 Reglerna för ungdomar såg annorlunda ut för 50 år sedan.

Vi la genast märke till, att den lilla unga damen var något alldeles extra. Hon var suveränt bra. En så bra röst och så bra sång lägger man märke till, och vi blev imponerade.

Mitt minne är dunkelt, men jag tror inte att jag bytte några ord med den unga damen.

Det kunde ju ha varit trevligt att nämna så här ett halvsekel senare.

Hon är också 49 år äldre liksom jag, men något mer berömd.

Vad hon heter?

Det överlåter jag åt dig, min käre läsare att komma på själv.

Hon finns förresten på Internätet.